Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
schmachs. Das formale Element in der
Musik. Programmusik, Tonmalerei und
musikalischer Kolorismus. — II.
Präludien: Die musikalische Phrasierung.
Legatobögen oder Phrasierungsbogen.
Vorschläge zur Beschränkung der
Willkür in der Wahl der Notenwerte für
die Taktschläge. Wurzelt der
musikalische Rhytmus in Sprachrhytmus ?
Gesangphrasierung. Was ist ein
Motiv. Die Phrasierungsbezeichnung als
dauernder Bestandsteil der
Notenschrift der Zukunft. Die Vollendung
der Phrasierungsbezeichnung. Über
Wiederbelebung und Vortrag alter
Vokalmusik. — III. Studien: Das
chromatische Tonsystem. Von verdeckten
Oktaven und Quinten.
I ett förord yttrar författaren om
dessa uppsatser, att »Präludierna»
innefatta de första i korthet framstälda
idéerna till senare omfångsrika arbeten
af honom; »Studierna» äro större
ar-beten, som sjelfständigt uttömma sitt
ämne; »Skizzerna» teckna, såsom han
säger, »med skarpa linier bilder från
våra musikaliska förhållanden, som väl
äro värda en skarpare belysning och
i många stycken tarfva nödvändiga
förbättringar». Dessa i pikant stil hållna
straffpredikningar innehålla nog också
åtskilligt beaktansvärdt. Om innehållet
i de öfriga artiklarne, försedda med
talrika notillustrationer, tillåter ej det
korta utrymmet för denna anmälan att
närmare redogöra. 1 ett och annat,
exempelvis om den musikaliska
fraseringen, är författarens åsigter
omtvistliga. Ett prof på bokens innehåll och
stil ha vi nyss lemnat i den nyligen
här intagna uppsatsen om
programmusik etc.
Der Musikfiihrer, det i förra numret
anmälda samlingsverket af analyser
öfver större märkliga musikverk, är
äfven utkommet på Bechholds förlag,
hvilket i anmälan ej omnämndes.
–-#––-
Från scenen och
konsertsalen.
Kungl. operan. Mara 15, 19, 21. Verdi:
Trubaduren (Azucena, Leonora, Inez: fruar
Almati-Rundberg, Östberg, Lindström;
Man-rico: caval. Morello; grefve Luna: hr André,
deb., *‘/s hr Lundqvist; Ferrando: hr
Söderman). — 16, 18, 20, 23, 25, 27. Gluck:
Vårdrottningen, herdeidyll i en akt, tri be
arbetning efter franskan af Max Kalbeek
(Philint, herde: fru Linden; Lisette, Helen,
herdiunor: frökn. Frödin, Kragballe; inarquis
de Monaoupir, Rickard, rik förpaktare: hrr M.
Strandberg, Johanson). Andr. Hallén:
Hex-fällan, romantisk opera i två akter. Fri
bearbetning efter H. Hopfens :> Hexenfang» afFrans
Hedberg (Albertus, en vis mästare: hr
Öd-mann; Kobus, hans famulus: hr Söderman;
Maria, borgarflicka: frök. Sparrman; Teresia,
nunna: frök. Frödin; Rebecka, rik borgarfru:
fru Linden). — 17, 22, 28. Rossini:
Barberaren i Sevilla (Figaro: hr Forsell). — 26.
Meyerbeer: Hugenotterna (drottningen,
Valentine, Urbain: frök. Petrini, fru Östberg,
frök. Karlsohn; Raoul: caval. Morello;
Marcel, Nevers, S:t Bris: hrr Sellergren, Johan-
son, Söderman). — 29. Mascagni: På
Sicilien (Santuzza. fru Brag; Toriddo, Alfio:
hrr Ödrnann, Söderman). Leoncavallo:
Pajazzo (Nedda: frök. Sparrman).
Vetenskapsakademien. Mars 17. Aulinska
q vartett en s 4:e kammarmusiksoaré. 1)
Ferd. Thieriot: Oktett, B dur, op. 62, för
stråkqvartett, kontrabas (hr E. Stanék),
klarinett (dir. J. Kjellberg), valdhorn (hr C.
Almgren), fagott (hr Brunzell); 2) Fr.
Ber-wald: Duo för piano och violin, I) dur
(manuskript, komp. 1860); 3) Fr. Schubert:
Stråkqvartett, D moll, opus posthume. — 20. Soaré
af hr Hugo Alfvén; biträdande: frök. Gerta
Samuel, hr Oscar Bergström. — 21. Vilh.
Stenhammars och Knut Backs 2:a
mu-sikajton (svensk musik); biträdande: fröken
Gudrun Torpadie.
Premieren af en inhemsk opera är
hos oss en mera ovanlig händelse,
hvilken redan derfor väcker stort
intresse. Den nyhet af detta slag vi nu
ha att anmäla, hofkapellm. Andr.
Halléns 2-akts-opera »Hexfällan», är ock
i och för sig ett musikverk af
den betydenhet, att det ådrager sig
mycken uppmärksamhet, hvilket äfven
tycks bekräftas af det betydande antal
gåDger operan redan gått öfver scenen.
Om innehållet af handlingen i
densamma ha vi förut redogjort, hvad
musiken beträffar är hufvudintrycket
deraf, att komponisten visar en
framstående förmåga att röra sig på den
nya operastilens fält i Wagners
fotspår särdeles i afseende på orkesterns
behandling, hvarjemte han väl lyckas
i karakterisering af särskilda
situationer och personligheter. Bäst är i det
hela första akten. Den andra är både
till text och musik svagare; bästa
musiknumren i denna äro Marias bön
i början af akten och mellanspelet.
Bland första aktens bästa partier kan
räknas Albertus sång till
vårskymningen och lärkan med dess vackra
orkesterackompanjemang, delar af Marias parti
och hela Kobus’. Ny karaktär får den
följande delen af akten genom
hex-fångsten, som inledes med stormbrus
och klockspel till harptoner och
violintremolo i orkestern. Nunnan Teresias
melodiska berättelse och fru
Rebeckas friska sång om »den vilda
Val-purgisnattens jubel och larm»,
äfven-som musiken vid dryckesoigien äro
särdeles lyckade. Hvad körerna i
andra akten beträffar återkallar den
uppretade folkhopen minnet af folkkörerna
i »Mästersångarne» med hänseende till
stilen; påskhymnen med klockringning
hör också till aktens bättre nummer.
Instrumentationen i operan kunde ha
gjorts med något lättare hand, men
håller sig troget till wagnerstilen,
ställande stora fordringar på orkestern,
hvars instrumenter åtnjuta föga rast.
Denna nya stil med hvarandra ständigt
jagande dissonanser under nästan
rastlöst, ofta bullrande orkesterarbete
verkar i längden tröttande på öroD, som
ej äro nog tränade för sådan musik.
Utförandet är godt på alla händer,
sär-skildt må fru Lindens förträffliga fratn-
ställning af den passionerade hexfrun
framhållas. Sceneri och dekorationer
kunde till en del vara bättre; så är
hexridten vid första aktens slut höljd
i väl starkt dunkel. Operan går
naturligtvis under komponistens eget
anförande som sig bör.
Förpjesen som hittills föregått
»Hexfällan», Glucks herdespel
»Majdrottningen», är en täck idyll med högst
intagande musik, mest bestående af
vexelsånger, men mot slutet
innehållande en förtjusande duett mellan det
älskande paret samt en liten slutkör
med ensemble. Äfven denna pjes fick
ett godt utförande, hvartill i främsta
rummet fru Linden äfven nu bidrog
och dernäst fröken Frödin och hr
Johanson. Hr Strandbergs stela komik
och fröken Kragballes ständiga
småleende tåla vid någon modifiering,
sångpartierna sköttes dock väl af dem.
»Vårdrottningens» franska titel lär
vara »Le3 amours champétres»
vådevill af Favart, på hög befallning satt
i musik af Gluck 1755 för användning
vid de kejserliga lustbarheterna i Wien
och på lustslotten. Under namn af
»Die Maienkönigin», återupptogs
stycket 1888 till en festföreställning med
anledning af Maria Theresia-statyns
af-täckning, då i väsentlig omarbetning
af skalden M. Kalbeek och, hvad
musiken angår, af hofkapellmästaren
Fuchs.
Operorna »Trubaduren» och
»Hugenotterna» ha upptagits med till en del
ny rolbesättning. I den förra
debuterade som grefve Luna en norrman,
hr André, egentligen, såsom vi hört,
tillhörande handelsverlden. Ehuru rösten
torde vara lämplig för scenen visade
hr A. dock ännu ej så pass framstående
sångkonst och dramatisk förmåga, som
operascenen kräfver. Cav. Morello har
som Manrico och Raoul här haft ett
par nya roler, hvari hans dramatiska
förmåga öfverglänste den vokala,
all-denstund rösten mera utmärker sig
genom styrka än välljud och denna
ofta tages för mycket i anspråk. I
»Hugenotterna» hade fru Östberg fått
Valentines parti, som hon förträffligt
sjöng och spelade om än rolen i yttre
hänseende är för henne mindre lämplig
än drottningens, som hon förut
innehaft. Denna rol innehades nu af fröken
Petrini, som här fick brillera med sin
koloratur men kunde ha i sina rörelser
inlagt mera drottningvärdighet. Båda
sångerskorna voro föremål för varmt
bifall. Nevers hade en god representant
i hr Johanson, och fröken Karlsohns
page var förträfflig som alltid. Marcel
är, sora bekant, en af hr Sellergrens
bästa prestationer.
Fröken Torpadies konsert d. 14
mars var talrikt besökt, och den unga
ståtliga sångerskan slog rätt mycket
- an med sin vackra mezzosopran, som
dock ännu icke är fullt konstnärligt
utbildad. Hon biträddes af
operasångaren Theodor Hofer och hr W. Sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
