Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afhörde densamma med största
uppmärksamhet. Yid hemkomsten
ned-skref jag ur minnet hela klaverutdraget
till den gode Mombellis komposition.
Då jag sedermera visade detsamma för
honom, ville han icke tro mig, utan
ropade på föräderi från kopistens sida
och dylikt. »Om ni icke vill tro på
mina ord», sade jag till honom, »så
låt mig höra operan ännu ett par gånger,
och jag vill, under edra egna ögon, ur
minnet nedskrifva hela partituret.»
Mitt djerfva sjelfförtroende, som i |
detta fall fullkomligt blef rät.tfärdigadt, ’
besegrade hans misstanke, och vi blefvo [
derefter de bästa vänner.
— Jag har visserligen ofta haft till- ]
fälle att öfvertyga mig om ert utomor- j
dentliga musikaliska minne — sade jag, J
— men att ur minnet nedskrifva en J
hel opera, det är något verkligen
förvånande.
— Till märkandes, att hvad jag
kopierade, var dock icke något sådant
partitur, som det till »Figaros bröllop»! |
— Huru som helst, detta är en
egendomlig gåfva. Jag har känt stora |
musici, som aldrig kunnat lära sig att
utantill spela sina egna, af dem väl
J hundrade gånger utförda kompositioner,
under det att andra kunna hafva hela i
bibliotek i sitt hufvud. Mendelssohn,
t. ex., hörde till de senare; han
ackompanjerade en gång utantill hela Bachska
Passionsmusiken. —
Vårt samtal föll nu på det olika
förhållande, som råder i sångarnes och
komponisternas inkomster.
— Gud skall veta — anmärkte
Rossini, — att det råder stor skilnad
mellan en komponists honorarium och en
sångares eller sångerskas gage.
Beethoven har väl svårligen för sina
samtliga kompositioner fått så mycket, som
man ger Cruvelli för en enda afton vid
stora operan. I min ungdom var det
väl icke så alldeles befängdt, som det
nu för tiden är, men det var ganska
olika afmätt äfven då. Så t. ex. fick
en komponist 50 dukater, då en
sångare erhöll 1,000. För min »Tankred»
fick jag 500 fr., och då jag för min \
»Semiramis» betingade mig 5,000 fr.,
ansåg man mig för en oförskämd sälle,
en stråtröfvare; och icke dess mindre,
skulle jag tro, gjorde sig såväl
sån-garne som teaterdirektörerna och
mu-sikförläggarne goda affärer på hvad jag
bjöd dem.
— Har ni kvar många af edra
manuskript?
— Inte en enda not.
— Hvar månntro de då finnas
tillgängliga?
— Det har jag ingen reda på. Jag
hade rättighet att efter ett år åter- !
fordra dem af kopisten, men jag be- j
gagnade mig aldrig deraf. Några af
mina manuskript, förmodar jag, finnas
väl i Neapel, andra i Paris; hvart de
öfriga tagit vägen, är mig obekant.
— Har ni då icke åtminstone bevarat
edra studier, som ni gjorde för Mattei?
— Jag egde dem ett par år; men
då jag en dag, efter en resa till Bologna,
återvände hem och ville efterse dem,
funnos de icke. De hafva antingen
förfarits eller blifvit stulna.
— Kanhända ni inte en gång har
i er ego de tryckta partituren och
kla-verutdragen till edra operor, maestro!
yttrade jag till honom.
— Hvad skulle jag behöfva dem till?
Sedan många år tillbaka har i mitt hus
icke någon musik uppförts. Skulle jag
kanske studera dem?
Ah! se här kommer general Monot;
af honom kunna vi säkerligen få några
upplysningar om sista telegrafdepeschen.
— Det skall bli roligt. Kuriös
musik, som de uppföra der på Krim; starkt
instrumenterad! Jag undrar just när
vi få höra finalen!
Vår aktade mästare Neukomm var
ett par veckor i september på besök
hos sina vänner i Trouville. Då han
önskade få se Rossini, som han på en
tid af 25 år icke hade träffat, förde
jag honom till den italienske maestron.
Jag hade förut berättat Rossini mycket
om Neukomm, särdeles om hans otroliga
arbetsförmåga. Rossini tillsporde
honom fördenskull:
— Ni är då ännu lika flitig och
oförtröttad att komponera, signor
ca-valiere?
— Då jag icke mera förmår arbeta
— svarade Neukomm, — kan man så
gerna lägga mig mellan sex bräder
och tillspika locket, jag har då
ingenting mer att lefva för.
— Ni har helt och hållet kastat er
i armarne på fliten, ni; jag har af
gammalt kastat mig i armarne på
lättjan! — utropade Rossini.
— De fyra mästerverk, dem ni
komponerat — inföll Neukomm — äro icke
just några bevis för hvad ni nu påstår.
— Ack, det är länge sedan dess!
Men — tillade maestron allvarsamt —
somliga ha fått maskar med sig till
veriden, i stället för nerver. Dock, det
är inte värdt att tala om den saken.
Ni har ju rest vida omkring och vistats
flera år i Brasilien?
— Ja — svarade Neukomm — jag
hade emottagit en
hofkapellmästare-befattning bos Dom Pedro, hvilken i
hög grad var musikälskare samt till och
med sysselsatte sig med komposition.
— Jag känner litet till den saken
— yttrade Rossini. — Han hade den
godheten att skicka mig en orden. Då
han sedermera, mot sin vilja, kom till
Paris, gjorde jag honom min
uppvaktning för att aflägga min tacksamhet,
och som jag hade hört, att han
komponerat åtskilligt, erbjöd jag honom
att genom mig låta uppföra något
deraf på italienska operan, hvilket anbud
han, som det tycktes, med stort nöje
eraottog.
— Han skulle till och med hafva
anfört sina saker sjelf, om ni hade
begärt det — inföll Neukomm.
— Är det möjligt? Han skickade
mig en kavatina, hvilken, sedan jag
tillökat den med några basunstötar,
jag lät utskrifva. Den blef gifven på
en konsert i italienska operan och
erhöll en ganska aktningsvärd applåd.
Dom Pedro syntes, der han satt i sin
loge, högst förtjust deröfver,
åtminstone tackade han mig derefter på det
hjertligaste för mitt tillgörande i denna
sak. Jag har hört berättas, att han
efter konserten begaf sig till
Tuilleri-erna och var der vid det upprymdaste
lynne. Flera gånger yttrade han, att
han aldrig i sitt lif hade haft så roligt
som denna afton. Sagdt af en sådan
man, som nyss förlorat ett kejsarrike,
voro dessa ord icke utan sin betydelse.
Med nedanstående drag, målande
Rossinis personlighet, vilja vi afsluta de
visserligen flyktiga, men understundom
ganska pikanta kåserier, dem Ferd.
Hiller upptecknat såsom ett minne af
sin sammanvaro med »Svanen från
Pe-saro», vid sjöbaden i Trouville.
––––Man har utspridt tusen
historier om Rossinis sjuklighet och
hypokondri. Medgifvas måste, att deD, som
i 20 års tid oupphörligt varit
sysselsatt med komponerandet af operor och
dessutom under nära ett halft sekel
varit tillbedd som en halfgud, icke
gerna kan ega kvar alla sina
själskrafter i ett fullkomligt oförsvagadt
tillstånd. Ännu är dock Rossinis själ
densamma som förr: hans snille, hans
minne, hans lifliga meddelningssätt äro
ännu oupphunna af årens förlamande
inflytande. Att han sedan 20 år
tillbaka icke komponerat något, lär väl
icke få gälla som något bevis på, att
hans musikaliska geni aftynat. Det
senaste verk han skrifvit är ju
»Wilhelm Teil».
Rossini är nu 63 år gammal. Hans
anletsdrag äro temligen oförändrade;
man får icke ofte se ett så intelligent
ansigte, en fint bildad näsa, en vacker
mun, uttrycksfulla ögon och en härlig
panna. Uttrycket i hans fysionomi
företer en sydländsk liflighet, som är
likaså vältalig i skämtets lekande
behag som i allvarets tillförlitliga
trygghet. Denna liflighet är i synnerhet
oemotståndlig, då han använder
ironiens vapen. Hans natur är den mest
sällskapliga man kan tänka sig. Jag
för min del tror, att han aldrig
tröttnar på att vilja se menniskor omkring
sig, att prata, berätta och — hvad
som är af större förtjenst — att lyssna
till hvad andra hafva att säga. I hans
personlighet, likasom i hans musik,
påträffar man aldrig någonting brutalt,
ovänligt, tillkonstladt eller frånstötande,
och det är detta, som har förskaffat
både kompositionerna och deras
författare så af hjertat tillgifna anhängare.
Den aktning man visade Rossini i
i Trouville, yttrade sig på alla möjliga
sätt. I konsertsalen höll man alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
