Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år var Sylvain i »Villars dragoner», då
ban spelade mot sin landsmaninna
Dagmar Bosse, hvilken då gjorde sin första
scendebut som Rose Friquet.
På hosten 18S7 begaf sig hr Brat- |
bost på studieresa till utlandet och
uppsökte i Paris den bekante
sång-mästaren professor Delle Sedie, hvais
elev han sedan var i två år till
jul-tiden 1880. Sångaren reste nu efter
afslutade sångstudier i Paris till Milano
och utbildade sig der under ledning
af professor Haretti, fortfarande
åtnjutande understöd af konungen. I
Milano fick hr Bratbost tillfälle att låta
höra sig på enskilda soaréer hos flere
framstående personer. Mot slutet af
året begaf sig hr Bralbost på
hemvägen och stannade en tid i
Köpenhamn, der han uppträdde på k. teatern
och särskildt som Alfred i »Den
vilse-förda» vann mycket bifall i början af
1890. Följande år finna vi hr
Bratbost i Göteborg, der han som medlem
i Aug. Lindbergs operasällskap jemte
hr och fru Linden och hr C. A.
Söderman m. fl. var anstäld till slutet af
vårterminen 1893. Under denna tid
sjöng han der Fernando i »Leonora»,
José i »Carmen:;, titelrolerna i »Fra
Diavolo» och »Faust», Tonio i
»Regementets dotter», Manrico i
»Trubaduren», Toriddo i »Cavalleria rusticana»
och möjligen några andra partier, som
vi ej kunnat anteckna.
Eftc-r fem års frånvaro från
Stockholms operascen gjorde hr Bratbost
sitt återinträde å densamma i mar3
1892 som don José, då uppträdande
der som gäst tillsammans med fröken
Lindegrén, hvilken den tiden äfven
tillhörde Göteborgs-operan. Mot slutet af
maj året derpå gästade hr Bratbost
åter på den kungliga scenen som
Toriddo och har vid denna sedan varit
anstäld från början af höstterminen
1893. Vår opera egde då jemte hr
Odmann äfven hr Lemon som
premiertenor sedan ett år tillbaka, hvarför hr
Bratbosts verksamhet till en början ej
togs så mycket i anspråk. Sedan hr
Lemon lemnat operan för att göra
sångstudier i Paris har deremot hr
Bratbost fått trägnare tjenstgöring. Också
är hr Bratbosts fack mera
hjelteteno-rens och den tragiske, högdramatiske
sångarens, såsom han visat i Wagners
operor m. fl. Om än hr Bratbost icke
är i besittning af samma klangfulla,
sympatiska stämma som hr Odmann, så
eger dock hans röst i de starka, säkra
och uthålliga böjdtonerna egenskaper,
som i förening med framstående
dramatisk talang ger denne sångare ett
framstående rum vid vår främsta
lyriska scen.
Efter sitt engagement vid densamma
utförde hr Bratbost samma år
Radames i »Aida» och grefve Vaudemont
i »Jolantha». Aret 1894 kreerade han
här Xaver i »Hexan», Eddin i »Mara»
och Hans i »Brudköpet» och sjöng
dessutom Tonio, Toriddo, Tannhäuser,
Canio och Ernani. Förlidet år
kreerade hr Bratbost, som förut blifvit
sagdt, Siegmuud i »Valkyrian», som
då uppfördes här första gången den 7
november och sjöng derförut Pollion i
»Norma», don José och Araquil i
»Na-varresiskan». Under detta år har br
Bratbost endast utfört eu ny rol,
nämligen Achilles i Glucks »Iphigenia i
Aulis», hvilken opera nyligen
återupptagits, en rol, som af hr Bratbost
utfördes på ett mycket tillfredsställande
sätt.
Skolsången i sanitärt
hänseende.
|llet välgörande inflytande rationella
IIP 8ångöfningar utöfva på de vid
densamma verksamma orgauerna
är af halsläkare och fysiologer ofta
er-kändt. Med det växande intresset för
skolungdomens kroppsliga välbefinnande
förlikar sig derför icke den
omständigheten, att skolsångundervisningens
sanitära betydelse af vederbörande så
ringa beaktas. Målet för
sångundervisningen i skolan må uppfattas hur
olika som helst; i den meningen torde
väl dock råda en allmän
öfverensstäm-melse, att ungdomen vid sjungandet
bör skyddas från missbruk och
skadande af de ädlaste organer.
Visserligen hålla insigtsfulla och samvets
granna lärare på, att den ungdomliga
stämman bör användas i enlighet med
dess naturliga omfång, men detta är
också nästan allt. Hvilka andra
sanitära fordringar sångundervisningen
betingar, skall i det följande framläggas.
Sjungandet erfordrar i förhållande
till den vanliga andningen en
väsentligen stegrad lungverksamhet. Om
härvid ett utomordentligt välgörande
inflytande på de ungdomliga organen kan
utöfvas, så ligger å andra sidan faran
af ett skadande nära till hands. Först
och främst påpeka vi att sjungandet
i öfverfylda, dåligt ventilerade och
otillräckligt ivngjorda rum ovilkorligen
är skadligt. Ej många skolor förfoga
öfver tillräckligt stora rum för
sång-öfningarne, ocb finnas sådana, brister
ofta sorgfälligheten vid deras
renhållning. Sådana stora rum underkastas
vanligen högst två gånger i veckan
under eftermiddagsferierna en mer eller
mindre grundlig generalrengöring. Ofta
är sånglokalen äfven lokal för
morgonbön och användes äfven för andra
ändamål. Iuträffar nu sångtimmarne,
såsom ofta torde ske, på sista förmid
dagstimmen onsdagar och lördagar, så
är nyttan af rengöringen just för
sån-garne af föga nytta. Att före
undervisningens början, då läraren ej är
tillstädes, en mängd damm röres upp af
barnen är naturligt nog.
Hur det egentliga sång-lärandet
vid massundervisningf u i skolorna
kommer till korta är nogsamt bekant.
Mängden af lärjuugar och materialet
som skall behandlas gör att äfven den
samvetsgrannaste lärare ej kan göra
lärjungarne förtrogna ens med de
vigtigaste grundsatserna för sångtekniken.
Från de första skolåren får man sjunga
men sällan lära hur man bör sjunga.
Vissa saker, som röra den sanitära
sidan af facket, böra likväl under alla
omständigheter läras; framför allt
in-och utanduing. Barnen måste först
och främst tillhållas att söka verkställa
inandningen genom näsan och öfva
sig deri, bvarjemte så mycket bör
bibringas dem rörande andningsprocessen
vid sjungandet, att de kunna låta
luften utströmma utan möda och tvång.
Den genomträngande, skärande och
gälla ton, som man vanligen förnimmer
hos barnaröster, beror ingalunda på en
fysiologisk egendomlighet hos det
barnsliga organet utan på ett falskt bruk
af detsamma. Om man jemför
gossrösterna i sorgfälligt ledda och öfvade
kyrkokörer med det naturalistiska
skriket af oskolade barnröster, finner man
lätt orsakerna till klangskilnaden ligga
i tonbildning och andning. Det
oskolade organet endast utpressar tonen
med den erforderliga tonhöjden utan
att på samma gång genom ett rationelt
andningssätt reglera tonen och få den
att riktigt bäras upp och klinga fram.
Derför är det också så svårt att hos
en oskolad barnkör i de djupare lägena
få fram en någorlunda tillräcklig
klangfullhet, emedan en ökad, väl afvägd
andningsverksamhet är nödig för att
de djupare tonerna skola kunna klinga
ut tillräckligt.
Att en våldsam utpressning af tonen
utan behöflig lufttillgång och
förståndig andning öfveranstränger
röstverktygen och struphufvudet är naturligt.
Det är ej sällsynt, att kommenderande
lida af kronuk heshet och andra
halsåkommor. Ett felaktigt bruk af
röstorganet är nog ofta orsaken dertili.
Kommandoordet skall tydligt, högt och
på långt håll förnimmas. Den
rationella sångläran käuuer medlen att utan
öfverausträugning uppfylla dessa
fordringar. Med oskolade organer utan
riktig andningsteknik söker man
instinktivt att uppnå den felande
bärigheten hos tonen och tydligheten i
uttalet genom en öfveransträngning af
struphufvud och stämband, som i
längden medför skadliga följder.
Vid många skolor skall man förstås
nödvändigt sjunga fyrstämmiga
manskörer. Detta sker ofta nog till stor
skada för ungdomliga röster, som
be-böfva skonas. Hur mången sångare,
som ännu knappt trädt ur gossåldern,
måste ej då pressas till »tenor»,
hvilket sedan ej sällan har röstens förlust
eller obrukbarhet till följd. Der verk- |
ligt materiel för fyrstämmig blandad
kör ej förefiunes, der skall det sjungas
tre-stämmigt med blott en mansröst
som bas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
