Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eett någon likhet mellan t. ex.
«rhen-guldmotivet» och »Alberichs
herskare-rop», och ändå kan Wolzogen, på
samma gång han erkänner detta, fantisera
på egen hand öfver »denna frappanta,
ideellt så djupt grundade likhet»! Ja,
hvad kan man icke allt fantisera?
Ganska riktigt säger Gjellerup att
begäret att upptäcka allt flera ledmotiv
slutligen hos den, som sysselsätter sig
dermed, blir ett verkligt »liebbaberi»,
och då är det ej heller att undra på,
att stundom de olika, förnumstiga
tolkarna komma i lufven på hvarann
angående rätta tydningen, såsom Gjelle
rup sid. 19 och 165 gent emot
Wolzogen. Ofta får man ha tankarna
strängt samlade för att ens kunna
begripa deras djupsinniga utläggningar
och kombinationer, och ändå vilja de
påstå, att ledmotivsymboliken skall
omedelbart fattas af en fördomsfri och
förutsättningslös åhörare? Ja, hvad
kan man icke allt påstå? Fordom
påstod man ju ock, att Bellman
improviserat sina konstfulla vers och
invecklade rimflätnigar, men den n3rare
vetenskapen har påpekat, att sådant ofta
skulle varit helt enkelt psykologiskt
omöjligt!
Ett naivt exempel på faran af
nämnda liebhaberi ger Gjellerup själf, då
han en gång erkänner sig hafva
förväxlat två motiv, hvilket, såsom han
triumferande tillägger, »kan medföra ett
väsentligt riktigt intryck». Ja, det
är möjligt, men lika möjligt, att en
annan gång intrycket kan bli väsentligt
orikligt. Yänjer man sig att ständigt
lyssna till symboliska likheter, så skall
man lätt finna sådana äfven där de
icke existera eller åtminstone äro
oaf-sedda och meningslösa, och då kan
konstverket lätt förtolkas. Endast då de
äro fullt pregnanta och framträda med
omisskännlig tydlighet, äro de en
viktig musikdramatisk vehikel, som
också numera användts af måuga andra
än Wagner, såsom Verdi, Gounod,
Bizet m. fl.
Så mycket ur »Dagens Krönika».
Det är dermed visadr, att
kommentatorerna dels kunna tolka såsom
ledmo-tiviska anspelnigar sådant, som af
tonsättaren sjelf icke menats så, dels
också sinsemellan kunna komma till olika
resultat angånde rätta tydningen af vissa
motiv. På det sista har Paul Lindau
gifvit flera exempel i sina »Bayreuther
Briefe», der han säger: «Wolzogen hör
ur första motivet i inledningen till
tredje akten (af Parsifal) ’die Oede’,
Heintz åter ’die Bedräugniss’; vid
dopet klingar ett motiv,som Wolzogen
tyder såsom ’Entsühnung’, men Heintz
såsom ’Kampfesnoth’ — hvilket
uppenbarligen icke är detsamma». Äfven
Neitzel har i sin »Führer durch die
Oper» flera ledmotivbenämningar, hvilka
betydligt afvika från dem hos andra
kommentatorer.
Det är ofattligt, huru Wolzogen
kan trots så uppenbara meningsskilj-
aktigheter påstå, att ledmotivspråket
är för en musiker lika tydligt som
»hans modersmål, der hvarje ord utan
vidare infinner sig på rätt ställe och
i rätt form» (Die Tragödie in Bayreuth,
sid. 49), ett påstående, som blir rent |
af komiskt inför sådana nyare
företeelser som den af de rättrogna
auktoriserade broschyren (Das Drama R.
Wagners) af Chamberlain, hVilken,
sedan Wagnerlitteraturen redan stigit till
öfver 9,000 verk, uppstiger och
förklarar, att Wagner är tills dato helt
och hållet olörstådd»! Undras just
när han skall blifva riktigt förstådd?
Kanske först då kommentarierna till
det »tydliga modersmålet» hunnit upp
till hundra tusen eller en million?
Ett indirekt bevis för, huiu onödig
ledmotivsymboliken är för att framkalla
den önskade stämningen, lämnar
Gjellerup — naturligtvis utan att tänka
derpå — i det han säger, att motivet
kan komma till att verka efter sin
natur också då, när det icke igenkännes!
Till och med den, som icke strax —
säger han — uti Siegfrieds stolta
herosmotiv igenkänner ynglingens naivt
friska hornmelodi, skall ovillkorligt
omhöljas af idyllens skogsdoft. Men
hvad bevisar detta, om icke det, att
i nämnda herosmelodi ligger någonting
idylliskt, som verkar i och för sig,
alldeles oberoende af om det är
besläk-tadt med hornmelodien eller icke, och
det lär icke kunna visas, att ej
alldeles samma idyllstämning skulle kunnat
väckas äfven af ett helt annat motiv.
Det är ett af de mest opsykologiska
antagandena hos wagneristerna, att
samma känslor ej skulle kunna väckas
af olika motiv, Känslan är ingalunda
bunden vid motivet, snarare vid hela
den milieu, under hvilken motivet för
tillfället framträder.
Gjellerup förmenar, att det nf sig
sjelf är klart i hvilken grad
ledmotiven underlätta medföljandet i texten.
Min erfarenhet är alldeles motsatt; jag
finner att de binda fantasien, försvåra
den rent omedelbara, estetiska
uppfattningen och förvandla den till en
medelbar och teoretisk, såvida de icke
framträda såsom omedelbart påtagliga,
pregnanta, i öronen fallande och osökt
angifna reminiscenser, i hvilket fall de
stundom kunna vara af stort värde.
När Gjellerup anmärker, att ensamt
orkestern ibland är i stånd att säga
oss, hvad som omtalas på scenen, så
har han nog rätt. Men då han om
det exempel han dervid väljer —
nämligen det på Wotan syftande
valhalla-motivets infallande vid Siegmunds
berättelse om hur han förlorat sin fader
— säger, att förbindelsen af den
dramatiska texten och musiken der är
bragt till en höjd, som ingen
människa före Wagner anat, så har han
o-rätt. Weber har före Wagner gjort
detsamma och ännu mera genialiskt,
då han vid början af kulstöpningen i
Vargklyftan genom de för Samiel ka- |
rakteristiska, hemska och pregnanta
pizzicati och pukslagen låter ana
Sandels oäynliga närvaro, redan innan
dennes namn är uttaladt. Och der
har Weber tillika angifvit villkoret för
ledmotivets bästa bruk, nämligen
såsom karakterisering af en naturmakt.
En sådan är näuligen ofri, oböjlig och
oföränderlig samt passar derför att
symboliseras med ett bestämdt,
återkommande motiv, då deremot
menni-skosjälen är alltför rik, mångsidig och
föränderlig, för att hela dess drama
skulle kunna uttömmas i ett eller ett
fåtal motiv, låt vara varierade.
Sådana göra ej intrycket af ett fritt och
rikt själslif, de göra tvärt om intryck
af ensidiga tvångsföreställningar. Att
de ej heller äro nödvändiga för den
musikaliska karakteristiken af personer,
visas ju bäst af »Don Juan», der alla
personer äro klart och individuelt
tecknade utan några ledmotiv.
I sjelfva verket har Nordau riktigt
anmärkt, att om musiken verkligen
skall göras till ett slags »språk» och
hvarje motiv »betyda» ett visst
begrepp, då blir detta språk —
exempelvis fixeradt till 90 begrepp för hela
Nibelungen — så oändligen fattigt, att
man dermed knappt kan utbyta tankar
om väderleken med en eldsländare!
Kanske har Nordau ej heller så orätt,
då han på räkningen af en gemensam
nervös »urartning» vill skrifva
konst-riktningar, som icke låta hvar sak gälla
för hvad den är, utan antingen såsom
wagneristerna vilja förvandla musiken
till ett språk, eller ock såsom de
poetiska symbolisterna och
instrumen-tisterna vilja förvandla språket till
musik.
Gjellerup menar vidare, att
motivtekniken långt ifrån att vara ett
lättköpt karakteriseringssätt tvärt om är
det svåraste af alla. Äfven här är
min åsikt den diametralt motsatta; det
finns ingenting lättare än denna
teknik, just derför att den är fullkomligt
obunden af häfdvunna formlagar, kan
anbringa sina rytmer och
intervallförhållanden hur som helst utan hänsyn
till vare sig skönhet eller karakter,
eftersom ju tonsättaren alltid kan me
delst suggestion eller »vilkaarlig
overenskomst» tvinga åhöraren till
antagandet, att detta motiv skall betyda
detta begrepp o. s. v. Och något mer
än en sådan karakteristik beböfs ju
icke; Gjellerup anser visserligen, att
»det charakteristiske maa adles af
Skjönheden», och detta må gälla om
en del bland Wagners egna motiv,
men dennes efterföljare tyckas allt
J mera sätta en ära uti att göra sina
motiv så fula, onaturliga och
tillkonat-lade som möjligt (se t. ex. operan
»Ipgwelde» af Max Schillings). Sjelfva
utarbetningen är äfven lättare än i
någon annan form. I harmoni och
kontrapunkt kan man våga det
äfvon-tyrligaste, ja det tyckes allt mer bli
häfd att teckna äfven de allra enklaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
