Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saker med så dilettantiskt oförmedlade
och tvungna modulationer som möjligt.
Hvad instrumentationen beträffar, så
torde dess förmenta svårighet icke vara
så stor: man antingen afskrifver
Wagners klangblandningar eller försöker
nya kombinationer, hvilket äfven en
dilettant stundom kan göra med lycka.
Och beträffande slutligen den tematiska
spånaden, så är äfven den lättare än
i andra former; så fort nemligen
tanken tröttnar eller stockar sig, behöfver
man bara klippa af tråden och ändra
taktart eller ock kasta in ett nytt
ledmotiv, och blir det hela då ett
musikaliskt lappverk, så försvärar man sig
med, att det icke skall betraktas såsom
ren musik, utan såsom musikdrama.
Alltid kan man ställa så till, att den
musikaliska oskickligheten eller de
bristande idéerna förebäras- innehålla
en djup symbolisk betydelse och
maskeras genom någon hårdragen utläggning.
Ty det måste upprepas: v dl man finna
symboliska auspelningar och likheter,
så kan man med någon öfning
upptäcka sådana precis livar man
behagar.
Ja, så kan denna nya teknik
gestalta sig, och deri ligger just faran.
Att icke WagDer sjelf bar sig så
klumpigt åt, utan med sina ledmotiviska
brottstycken verkligen förmådde
uppbygga ett väldigt och beundransvärdt
helt, berodde på att han var ett snille,
som skapade denna stil för sig sjelf
och sina individuella anlag och konst
färdigheter. Men cn stil, som gör
anspråk på att varda framtidens, får icke
vara afpassad för en enda individ, ty
hvarje konsekvent efterbildning af
deusamma alstrar då antingen en kopia
eller ett vidunder eller en bastard af
båda.
Långt efter det ofvanstående var
nedskrifvet, fann jag med
tillfredsställelse, att H. Ehrlich i en uppsats ur
sitt nyaste arbete »Modernes
Musikleben» kommit till uogefär samma
resultat, efter att äfvenledes hafva stält
mot hvarandra Engels och Hartmanns
utlåtanden. Tyngdpunkten i
verkningarna af Wagners musikdramer —
säger Ehrlich — ligger icke i den
principiella användningen af ledmotiv, utan
i dessa motivs egen originalitet och
skönhet samt den ofta underbara
orkestreringen, således i egenskaper, som
äro alldeles individuella, d. v. s.
tillhöra Wagners eget väsen och icke
kunna efterhärmas.
* *
fjfi
Af våra arliklar torde framgå, att
en uteslutande ledmotivisk stil
ingalunda är att rekommendera, men ait
ledmotivet stundom kan vara
berätti-gadt, ej blott — hvad till och med
Hartmann medgifver — såsom
reminiscens af en bestämd känsla, utan
äfven såsom symbol, och då
företrädesvis för en blind naturmakt, ett
hotande öde o. s. v. Samiels, Carmens
ledmotiv äro i detta afseende
förträffligt aubragta, likaså Lohengrins melodi
»Aldrig du mig skall fråga». I Ni- |
belungen äro likaledes de mest lyckade
motiven sådana, som antingen uttrycka
en pregnant känsla, såsom
kärleksmo-tiven, Siegfrieds melodier, dödsbudet,
slummermotivet m. fl , eller äro
natursymboler, såsom urelementet, eldgaldern,
slutligen de som äro lifligt målande i
mera yttre mening (en förmåga som
tonkonsten faktiskt eger och som
derlör, trots Hartmann, ej torde böra
alldeles förmenas henne), hvartill höra
exempelvis jätte-, smeds- och
valkyrie-motiven, Hundings motiv o. s. v.
Det må-ite dock tilläggas, att de
flesta af dessa äro bättre såsom
karakteristiska motiv rätt och slätt än
såsom upprepade /crfmotiv. Med andra
ord, de göra sin egentliga verkan, när
de uppträda på det mest
karakteristiska stället, men denna verkan, långt
ifrån att förstärkas, snarare försvagas
genom deras talrika återupprepanden,
ofta nog med mycket sökta
anspelningar. Också är en sansad wagnerist
sådan som Richard Pohl nog ärlig att
medgifva, att »Feuerzauber» verkar
sjelfstäudigt för sig såsom ett
glänsande, blixtrande karaktersstycke, lika
mycket om man ej vet af hvilka sju
motiv det är sammausatt, och att
Siegfrieds sorgmarsch verkar med
oförminskad kraft äfven på dem, som alls
icke känna till Nibelungen i det hela,
hvilket ju bevisar, att styrkan väl
ligger i marschens många motiv, men
icke i dess egenskap af ledmotiv.
—B––-
Musikpressen.
På Abr. Hirschs förlag har
utkommit:
För piano, två händer:
Morley, Oscar: La Gracieuse, Moreeau
de Salon. Pris 75 öre.
För en röst med piano:
Peterson-Berger, V.: Ur en kärlekssaga
(efter Günther Walling), sju sånger, op. 14.
1) »Vackra barn der vid ditt fönster» (ciss
— fiss); 2) »Två klara stjernor har himlen
mist» (d eller e — fiss eller g); 3) »Dagen
Hyr» (ciss—e); 4) »Liksom den unga Zephyr»
(f-—f); 5) »iblana myrten och jasminer» (c—
fiss); 6) »Minnes du rosentiden» (c—f); 7)
»Att surg du mig gjort» (ciss—fiss). Pris
2 kr.
Sjögren, Emil: Det drivei■ en dug over
Spangebro (nr 1 ciss—g, nr 2 h—f), dikt
at E. von der Recke. Pris 75 öre. Och kan
min Hu du ej forstaae (nr 1 d—g, nr 2 c—
f), text af E. von der Recke. Pris 75 öre.
Liszt, Franz: >JEs muss ein Wunder-
bares sein», romans (nr 1 d —f, nr 2 c—ess).
Pris 40 öre.
Tschaikowsky, P.: Saknad (Sehnsucht),
romans (nr 1 d—g, nr 2 c—f). Pris 60 öre.
Piauostycket af Morley hör till den
enkla och simpla salongsmusiken, som
faller den stora allmänheten på läp-
pen. Högre värde besitta sångerna,
af hvilka Peterson-Bergers äro de enda
nyheterna bland de ofvannämnda. Den
flitige tonsättaren har i dessa lemnat
ett godt arbete, till och med
dokumenterande sig som en af våra bästa
sångkomponister, med sinne för verklig
klangskönhet, skapande melodiskt
uttrycksfull, harmoniskt fängslande
musik, endast en och annan gång benägen
föi något sökt och dissonant, såsom i
stycket nr 6. I det rytmiskt friska
första stycket sticker pianisten något
för mycket fram med ett
ackompanjemang, som uppehåller en sångton i
mera än fyra takter. Den tyska
texten har komponisten öfversatt på ett
lyckadt sätt, såväl i rent poetiskt som
i musikaliskt hänseende.
De bekanta vackra sångerna af Emil
Sjögren äro separataftryck ur
samlingen op. 11, fyra sånger tillegnade fru
Betty Hennings. De äro nu utgifna
i två iö8tlägen med en toDS skilnad.
Den präktiga sången »Det driver en
dug» förekom i Svensk Musiktidnings
bilaga 1882, i sättningen nr 1. Uti
dubbla lägen förekomma äfven Liszts
som konsertsång ofta hörda romans
och Tschaikowskys »Saknad» till ord
af Goethe. Techaikowskys sånger äro
hos oss föga kända, men förtjena att
vara det, ty många af dem äro
verkligen förträffliga.
—®–––
Litteratur.
På Carl Gehrmans förlag har
utkommit:
Lindgren, Adolf: Musikaliska
studier. Pris 2 kr. 50 öre.
Att skrifva och utgifva
musiklitte-lära verk är en otacksam uppgifc i
värt såsom så musikaliskt prisade land,
något som utgifvaren af en svensk
musiktidning nog kan af egen
erfarenhet bekräfta. Så mycket mer
förtjenst-fullt är då utgifvandet af dr Liudgrens
bok såväl å författarens som
förläggarens sida, främst å den förres, som
nog torde ha företagit sig ett lönlöst
arbete, änskönt han kan anses som
den främste musikestetikern i vårt
land. Doktor Lindgren har i en lång
följd af år, som bekant, under märket
A. L. skrifvit musikkritiker i
Aftonbladet, hvilka i afseende på lärdom,
objektivt omdöme och spirituel stil
varit hos oss oöfverträffade. Ett
uppehåll i denna verksamhet inträffade 1881
—1884, då dr Lindgren var Svensk
Musiktidnings redaktör. Från denna
tid dateia sig hans i den införda
värdefulla musikteoretiska uppsatser »Om
qvintförbudet», »Om konsonans och
dissonans», »En lutebok från
1500-talet», hvilka sedan reproducerats i
tyska tidningar och tidskrifter, jemte
flera andra märkliga artiklar, af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
