Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanders »Napoleon på. S:t Helena».
Bland författare, som uteslutande fått
hålla sig till privatbanan och ej
förunnats inträde på den kungliga, må i
öfrigt nämnas Uller, C. H. Rydberg,
Hyckert, F. Berndtson och Moqvist
samt intill närvarande tid Evers,
Ho-dell, Gustafsson, Malle, M. Cramær,
S. Kinmanson m. fl. Må man ej tycka,
att detta förhållande borde vara
sjelf-skrifvet vid en del af dessa namn!
För hundra år sedan var man liberalare
än nu; då hade det helt visst icke
ansetts opassande att upptaga t. ex.
»Andersson, Pettersson och
Lundström» eller »Jon Blund» på
kunglig scen.
Men nu har Dramaten blifvit så
fasligt förfinad och förfranskad, att d.n
lär ha blifvit naivt förvånad öfver att
»Regina von Emmeritz» der kunde gå
med sådan framgång! Till den grad
har man vuxit ifrån de fosterländska
och folkliga tendenserna. Sant är väl,
att de flesta bland de senare
decenniernas mera bemärkta svenska
dramaturger blifvit på kunglig scen
representerade: Hagberg, Josephson,
Bäckström, Wecksell, Wijkander,
Christiern-son, Dietrichson, Augusta Braunerhjelra,
Mattis, Emilie Lundberg, Ernst
Ahl-gren, Agrell, Leffler, Anna
Wahlenberg, Geijerstam, Lundqvist, Molander,
Michaelsson, Staaff, Melin, T._ Hedberg
samt först och sist Strindberg. Men
det blir dock alltid ett svårt gravamen,
att Strindbergs »Mäster Olof» ej kom
upp på kunglig scen förr än den redan
väckt uppseende på er. privatteater.
För närvarande behöfver som bekant
Dramaten en grundlig reform; stora
skådespel måste åter få stadig plats
der, utstyrselpjeser och strunt måste
vika.
Om således den kungliga scenen
visserligen ej kan sägas hafva försummat
de fosterländska intressena, så har den
dock ej heller alltid tillgodosett dem
såsom vederbort för en nationalteater.
Eget är, att en af våra ostridigt mest
nationella lustspelsförfattare, August
Blanche, är jemförelsevis sparsamt
företrädd på kunglig scen, under det
Jolin der fick upp nästan allt hvad
han skref, hvilket tvifvelsutan
sammanhängde med den lilla
omständigheten, att han var anstäld vid denna
scen.
Alldeles obegripligt synes mig, att
två sådana snillen som Stagnelius och
Almqvist ej fått något af sina många
dithörande arbeten framförda på någon,
vare sig kunglig eller privatteater.
Låt vara, att deras alster ej äro
öfver-drifvet dramatiska i strängare mening,
de äro dock så fulla af poesi och
originalitet, att de väl kunnat förtjena
försöket att spelas, lika väl som många
produkter, som utan att vara stort
mera dramatiska varit tämligen
blottade på poesi. Särskildt har det
förundrat mig, att ingen af våra
tonsättare kastat sig öfver dessa arbeten,
af hvilka en del tyckas enkom
skapade till operatexter.
Gå vi öfver till musikpjeserna, så
kan det äfven der sanningsenligt
sägas, att de flesta af våra sceniska
tonsättare verkligen blifvit företrädda på
k. operans tiljor. Utom ofvan omtalade
utländingar finner man namnen
Ahl-ström, Braun, Eggert, Struwe,
Grenser, v. Kapfelman, J. F. Benvald,
Gustaf, A. Lindblad, Crusell, Boman,
Dannström, v. Boom, Rubenson,
Randel, Bendix, Söderman, Berens,
Norman, Hallström, Nordquist, Dente,
Jacobsson, Olander, Henneberg, Hallén,
, Munktell, Saloman m. fl., ja till och
med blygsamma vådevillkompositörer
såsom Zander, Ahlström och J. W.
Söderman fingo vara med på ett hörn
på den tiden, då k. operan var
liberalare och dess repertoar icke så
begränsad som nu. Endast på
privatscener, men icke på den kungliga
representerade äro deremot Gille, de
Wahl, Czapek, Stolpe, Lewerth, v.
Heland, Kjellander, Berens j:r,
Hultén, Littmark m. fl. Huruvida k.
operan gjort allt hvad som bort göras för
inhemska tonsättare, kan betviflas. Man
erinrar sig exempelvis, att Franz
Ber-walds »Estrella» var färdig 20 år
innan den kom upp, och att densammes
»Drottningen af Golkonda» fortfarande
ligger gömd och glömd.
Men äfven om operan gjort allt
möjligt för svensk tonkonst, så kan hon
ändå aldrig blifva någon nationalteater
i egentligare mening, förr än vi
verkligen få en nationell och lifskraftig
skapande konst i denna genre. Men
detta tycks dröja, och det synes öfver
hufvud icke ligga för det svenska
lynnet, åtminstone beträffande den stora
operastilen. För de mindre formerna,
den folkliga vådevillen, det romantiska
sångspelet eller skådespelet med
musik, synas vi ega i någon mån
sjelf-ständig begåfning, men den stora
operastilen har hos våra tonsättare alltid
antagit formen af imitation, vare sig
efter Gluck, Mozart, Weber,
Meyerbeer, Gounod eller Wagner, och aldrig
varit rikligt representerad.
Såsom jag i början antydde, kunna
taldramer och sångspel hos oss sägas
hafva framgått ur ett nationellt behof,
men icke den stora operan, hvars
institution föddes på kunglig befallning
och derför äfven vidmakthölls af
följande konungahof såsom en
ambitionssak, ända tills hon kastades i armarna
på staten. Sedan nationens
representanter tydligt nog betackat sig att
betala den för våra förhållanden
oproportionerligt dyrbara slöserskans skulder,
återstod slutligen ingen annan utväg
att hålla henne på fotter än att vädja
till spelpassionen. Med hjelp af denna
mäktiga häfstång får hon visserligen
omsider ett nytt hus, men huruvida
hon ens i detta kommer att framdeles
få debet och kredit att gå ihop, torde
vara mycket osäkert. Man kan ju i
hvarje fall tills vidare få hoppas, att
denna nya scen må blifva en
nationalteater i högre grad än de föregående,
helst om der kommer att förenas lyrisk
och dramatisk konst och hufvudvigten
lägges på den senare.
Men då blir det allt nödvändigt att
också för operan bättre än hittills taga
vara på svenska språket: dels genom
att söka uppamma en inhemsk
sångkonst, så att våra sångare ej behöfva
studera i Paris och lära sig ett franskt
uttal, som sedan förstör det svenska;
dels genom att formligen förbjuda
hvarje längre engagement af
främlingar på annat vilkor, än att de lära
sig svenska, på det man må slippa
den senaste tidens vidunderliga
permanenta »gästspel», som göra
språkförbistringen kronisk.
Chopin.
Af F. Hueffer, efter Karasowski.
rédéric Chopin föddes i Warschau
den 1 mars 1809. Hans fader
var vid denna tidpunkt enskild
lärare hos grefve Frédéric Skarbek,
efter hvilken gossen erhöll sitt
förnamn. Chopins ungdom var så
lycklig och lugn, som man kan önska sig.
Hans föräldrar befunno sig i obero
ende, om också just icke i lysande
omständigheter, och gossens uppfostran
öfvervakades sorgfälligt af de
skickligaste lärarne i Warschau; men
framför allt stodo familjens medlemmar i
ett ömsesidigt förhållande af kärlek
och aktning till hvarandra. Chopins
bref till hans föräldrar och syskon
andas den ömmaste tillgifvenhet, och
han upphörde aldrig under sin lysande
bana i Paris att ihågkomma och sakna
sitt barndomshem. En som kände
honom väl — George Sand — plägade
säga, att hans moder var hans enda
verkliga passion. Lik de flesta stora
musikidkare visade Chopin redan vid
mycket tidiga år sinne för sin konst,
och han hade gjort sina första
för-! sök i komposition långt innan han
ännu kunde skrifva hvarken noter eller
bokstäfver. En välvillig lärare måste
I teckna upp, hvad den tidigt utbildade
lärjungen mera antydde än verkligen
spelade på pianot. Sin debut såsom
virtuos gjorde gossen år 1818 på en
konsert för de fattiga, då hans
förvånande makt öfver instrumentet väckte
uppseende och lade en fast grund till
hans namn och rykte på platsen.
Främmande framstående personer inbjödos
! att höra och beundra detta underbarn;
j en vigtig följd af denna hans tidiga
framgång var derjemte det beskydd,
han åtnjöt af den konstälskande och
högt bildade polska aristokratien.
Damerna, tillhörande de stora familjerna
Czartorisky, Sapiecha, Radzivil, funno
ett nöje i att smeka den snillrike gos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
