Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen, och på detta sätt började Chopin
att redan vid unga år få inandas
luften i »salongen», som sedermera under
hela lifvet förblef den atmosfer, der
han bäst trifdes. De farliga följderna
af en sådan omgifning motverkades
lyckligtvis af Cbopins lärare, Elsner,
en framstående musiker, som var lika
så sträng i sina konstnärliga
fordringar som ban var fri från pedanteri.
Dessutom skyddades gossen tillräckligt
genom sin naturliga blygsamhet från
de faror, som ett obetingadt beröm
kunde medföra.
Öfver Chopins barndom hvilar ett
visst idylliskt behag, sådant som man
gerna vill sätta i förbindelse med stora
lyriska förmågors tidiga utveckling. Vi
kunna sjelfva föreställa oss en
svärmisk ungdom med öppet sinne för
himlens och fältets och den ensliga
skogens skönheter, men på samma gång
road af ett likstämmigt umgänge och
på det högsta förtjust af att komma i t
beröring med ädla och fint bildade
kvinnor. Men roande karaktersdrag |
saknas ej heller i denna tafla. Ett
drag af uppsluppen skämtsamhet vilja
vi anföra. Chopin sammanskref en
gång ett näsvist bref på det slags
rådbråkade polska, som begagnades af
de judiska krämarne, och afskickade
det till en adelsman, efter att hafva
undertecknat det med en stackars
judes namn, som var väl känd bland de
högre stånden. Adelsmannen var
bekant för sitt häftiga lynne, och den
oskyldige juden skulle hafva blifvit
grundligt genompryglad, om icke
Chopins författarskap till brefvet i tid
blifvit upptäckt. Det skratt, som
uppstod på magnatens bekostnad, säges
hafva botat honom för hans
älsklings-synd, och sedermera begagnade han
blott sällan piskan och »endast då det
var nödvändigt», såsom hr Karasowski
forsigtigt tillägger.
Till samma kategori hör Chopins
ovanliga förmåga att förlöjliga
personers egenheter. Redan som gosse
förvånade och roade han sina vänner
genom att efterhärma en tysk
protestantisk prestmans åtbörder och brutna
polska; och många år senare
uppväckte han en fransk skådespelares
afund för sin utomordentliga
skicklighet i att efterhärma åtskilliga
framstående pianister både med hänseende
till deras personliga sätt att vara och
deras artistiska uppträdande. Med sitt
anslående utseende och sin starkt
utpräglade individualitet var Liszt i
synnerhet en af Chopins älsklingsmodeller,
till icke ringa nöje för de båda
vännerna. Besynnerligt är, att detta af- !
gjordt dramatiska anlag icke fann nå- J
gon motsvarande utveckling i Chopins i
konst. En anekdot, som berättas från
hans tidigare ungdom, kunde gifva
anledning till tron på tillvaron af en
förborgad dramatisk talang hos honom. I
För att lugna sin faders ostyriga
lärjungar säges Chopin hafva improviserat
och på pianot åskådliggjort en lång
historia om tjufvar och röfvare med
en sådan kraft i utförandet, att han
på det högsta uppskrämde sina unga
åhörare, och sedan bragte dem till
sömn genom att antyda, huru tjufvarne
efter väl förrättadt värf tryggt lägga
sig till hvila djupt in uti en tät skog.
Dylika saker berättas äfven om
Schumanns tidigare ungdom. Och dock
misslyckades äfven han i hög grad
i dessa dramatiska försök, hvilka
Chopin icke ens vågade sig på.
Med undantag af några utflykter till
landet, der han njöt af solsken och
frisk luft samt af folkets sånger,
till-bragte Chopin sin första ungdom i
hemmet. Hans konstnärsbana synes
hafva blifvit bestämd redan mycket
tidigt, men hans allmänna uppfostran
blef derför icke försummad. Under
föräldrars och systrars kärleksfulla
vård växte han upp till en
välupp-fostrad, sällskapligt bildad och
der-jemte ömsint yngling — tyvärr allt
för vek och känslig för lifvets strider
och sitt eget hjertas lidelser, såsom
vi snart skola få se.
Ett vigtigt afbrott i detta stilla lugn
var hans första resa, som gälde Berlin
och som väl kunde anses som en
ganska äfventyrlig sak på den tidens
bottenlösa, polska vägar och med de
stora, klumpiga preussiska diligenserna
till fortskafiningsmedel. Till Berlin
anlände de dock utan några äfventyr,
Chopin och professor Jarocki, en vän
till familjen, som reste till den
preussiska hufvudstaden för att vara
närvarande vid ett naturforskarmöte, och
med glädje åtog sig att blifva den
oerfarne ynglingens handledare och
rådgifvare. Denna resa hafva vi att
tacka för den första serien af bref i
Karasowskis bok. Det måste på det
hela taget erkännas, att dessa bref
icke ens uppfylla måttliga
förväntningar. Möjligen hafva de förlorat
mycket genom öfversättarens bristande
skicklighet; smeknamnen, de
förtjusande diminutiven, och andra kärlekens
behagliga fioriture, hvarpå det polska
språket är så rikt, trotsa dessutom
hvarje återgifvande. Man kan icke
heller misstaga sig om, att Chopin är
en klok och skarp iakttagare. Han
vandrade omkring på gatorna i Berlin
med öppna ögon och spänd
uppmärksamhet på allt, från det storartade
Königliche Schloss, ända ned till
damernas tournure, som han, i
förbigående sagdt, på det högsta klandrar.
Särdeles muntrande är hans starka
antipati emot naturvetenskapen och dess
målsmän. Der förekommer t. ex. en
skizz om en tankspridd professor, som
på en offentlig middag midt uppe i
ett lifligt, lärdt resonnemang trummar
med sina icke särdeles rena fingrar
på sin grannes — Chopins — tallrik,
till icke ringa afsmak för denne
nogräknade unge man. Här fanns
således ett rikt ämne för satirikern, och
Chopin var icke den, som lät tillfället
gå sig ur händerna. »Många af dessa
personer», säger han, »tyckas mig
likna karrikatyrer, och jag har redan
indelat dem i klasser.» Alexander von
Humboldt, hofmannen och mannen af
verld, finner allena nåd inför hans
ögon. »Han ser helt annorlunda ut,
än de andre»; skrifver han ock: »han
talade franska med oss lika så väl,
som om det varit hans eget språk;
till och med ni, käre fader, skulle
hafva sagdt det.»
Chopins resa till Berlin åtföljdes
snart af en annan till Wien, och det
var här, som han först verkligen
uppträdde inför allmänheten både som
tonsättare och pianist. Den lyckliga
utgången häraf lemnade intet öfrigt att
önska. Chopins spel mottogs med
mycken hänryckning såsom någonting
fullkomligt nytt och originelt, och i
hans egen blygsamma berättelse om
händelsen fäster han sig särskildt vid
den omständigheten, att han var
damernas gunstling. Hans touche
beundrades såsom något underbart poetiskt,
ehuru något för mild och eterisk för
stora konsertsalar, och hans
kompositioner erkändes med ens såsom varande
ingifvelser af en utpräglad
egendomlighet. Naturligtvis saknades ej
sådana, som sökte tadla och nedsätta
honom, i synnerhet från det
klassiskt-vetenskapliga lägret, men på det hela
taget började Chopin sin bana under
de mest gynsamma förhållanden. Af
det uppåtsträfvande snillets vanliga
kamp visste han litet eller intet; ej
heller skulle hans känsliga och veka
natur hafva varit i stånd att uthärda
en sådan strid. Bland de konstdomare,
som varmast helsade den uppgående
stjernan välkommen, bör Schumann
nämnas i främsta rummet, och hvad
särskildt beträffar hans artikel om
Chopins Opus II, Don Juans-fantasien,
så inger den, ehuru något öfverspänd,
dock den högsta tanke om Schumanns
kritiska urskilningsförmåga, helst som
kompositören då var fullkomligt okänd
| och verket af jemförelsevis ringa
betydelse enligt kritikens vanliga regler.
Men Schumann såg diktarens själ och
mästarens hand i hvarje taktstreck,
och af hvad som hade blifvit gjordt,
insåg han med ens, hvad som kunde
göras — ex ungue leonem.
(Forts.)
Stockholmsutställningen 1897.
Teater- och musikutställningen.
Inrymd i en särskild paviljong vid
Trädgårdsutställningens byggnad, synes
denna blifva af större intresse, än
från början kunnat förutses, och kommer
att erbjuda ett litet intressant svenskt
teaterhistoriskt museum.
Utställningsföremål anmälas dagligen
från skilda delar af landet, och många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
