Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löst, visade bon sig i de par
sångstycken hon utförde som en fulländad
sångerska, begåfvad med en härlig,
ädel stämma, rik på temperament och
poetiskt uttryck. Hon väckte
sensation, och vi kunde hoppas mycket af
henne för sommaren.»
Kritikern meddelar härefter några
biografiska notiser om sångerskan och
yttrar sedan om hennes uppträdande i
Bayreuth:
»Hon har till fullo lättfärdigat
fest-spelsledningens förtroende och vann
redan första aftonen i »Walküre» en
genomgående framgång. Hon betog
genom ungdom, röst, poesi,
temperament och apparition. Hennes organ
utmärker sig för stort omfång, vekhet
och egalisering i alla lägen och genom
en särskiidt ädel klangkarakter. En
högrest gestalt af äkta germanisk typ,
rör hon sig på scenen med sparsamma,
nobelt måttfulla gester, men kan i de
afgörande ögonblicken bryta ut i en
af situationen omedelbart framkallad
häftighet af stor skönhet. Fru
Gul-branson betonar i sin Brünnhilde mer
den älskande och lidande kvinnan än
det vilda naturbarnet, stridsjungfrun.
Men öfver gestalten breder bon en så
rörande grundton, utan att låta den
förlora något af sin skönhet, att man
ej för ett ögonblick upphör att
fängslas af förtrollningen i en framställning,
hvars kännetecken är enkelhet. Det
är som om skogens doft strömmade en
till mötes derur. Ett likt naturel och
dock allt igenom enkelt. Inga
teater-me8sigt tillskurna pointer i uttrycket,
intet spår af pose i de betagande, ädla
rörelserna. Hennes barnslighet i
scenerna med Wotan verkade bedårande.
Alla öfvergångar voro utarbetade med
den största försigtighet, alla motsatser
med den största tydlighet, utan några
tjocka understrykningar. Huru enkelt
och gripande verkade ej hennes scen
med Siegfried i förspelet till
»Götterdämmerung». Brynja, hjelm och svärd,
sköld och mantel — tecknen på hen
nes förlorade, men ej längre saknade
gudomlighet — har hon gifvit
Siegfried och följer honom nu i den nästan
torftiga, men ädelt fallande hvita
dräg-ten, lycklig öfver att vara kvinna och
endast kvinna. Denna tanke
framträdde med så öfvertygande kraft ur
apparition och åtbörder, och hon bragte
den, med de enklaste uttrycksmedel,
till ett så lefvande medvetande, att den
som en stråle af urpoesi bröt in i
teatern I Bayreuth har man alltid
haft säker blick för krafter och
individualiteter och derifrån har mycket
af det högsta värde tillförts den tyska
skådebanan. Fru Materna är utgången
från Bayreuth, Scaria utvecktade sig
på sin Gurnemanz till en stor
konstnär, van Dyck gjordes der till en tysk
sångare. Fru Gulbranson är i år också
ej den enda, väl deiemot den utan
jemförelse dyrbaraste skatt, som
Bayreuth bragt i dagen.»
Det må vara nog att anföra
ofvau-stående omdöme om konstnärinnan,
hvilket vi finna deladt af flere tyska
och äfven andra länders musikkritiker
och korrespondenter.
Då vi så nyligen som förra året*,
med anledning af fru Gulbransons
gästspel här, lemnade en uppsats om henne
med biografi-ka data, inskränka vi oss
till återgifvande af Lagra få sådana
vid detta tillfälle.
Ellen Nordgren-Gulbranson är
j född i Stockholm den 4 mars 1863,
dotter af bruksbokhåilaren B. J. Nord
gren och hans maka, född Kiehl. Ar
1880 började hennes musikaliska
anlag utvecklas vid vårt konservatorium,
och efter ett par år? ’dudier derstädes
reste hon till Paris för att fullkomna
sig i sångkonsten. Här finna vi benne
hösten o1883 som elev till fru
Mar-chesi. Återkommen till Stockholm
debuterade frökon Nordgren som
konsertsångerska med stor framgång å en
egen konsert i Vetenskapsakademiens j
hörsal den 5 oktober 1886. Följande
år biträdde hon Filharmoniska
sällskapet som solist, väckte 1888 stor
uppmärksamhet å konserter i Köpenhamn
äfvensom i Norge. Efter längre
tvekan vågade hon sig äfven fram på
scenen och debuterade å kungl. operan
den 10 januari 1889 som Amneris i
»Aida» med fullständig framgång, sjöng
sedan Ortruds parti i »Lohengrin» den
| 8 maj, hvarefter hon lemnade Stock-
holms-operau och konserterade med
Edv. Grieg i Norge och Köpenhamn.
I slutet af 1890 gästade hon
Köpenhamns kungl. teater och sjöng äfven
der Amneris.
Den 18 november 1890
samman-vigdes hon i Stockholm med
löjtnanten, numera kaptenen, i norska armén j
Hans Gulbranson. Hennes
konstnärliga verksamhet har emellertid
fortsatts, som man ser, cch hennes talang
har uppmärksammats äfven utom
Skandinavien redan förra året, då hon
såväl från Wien som från Lamoreux i
Paris etc. erhöll engagementsaobud.
Ännu mera känd och värderad eftor
sina Bayreuth triumfer, har
konstnärinnan nyligen vunnits som biträde vid
de ansedda Giirzenich-konserterna i
Köln.
––B––
Harmoniska sällskapet,’
stiftadt 1820.
-J^jå nu våra stora musiksällskap:
(2^, Musikföreningen och
Filharmoniska sällskapet börja ett nytt arbets- j
år, torde en blick på deras äldsta
föregångare vara af intresse.
Den 25 maj 1820 »inrättades» här
i Stockholm ett musikaliskt sällskap,
som fick namnet Harmoniska sällska-
* Se Svensk Musiktidning 1895 nr 5.
pel och ur hvars tryckta stadgar vi
meddela nedaustående.
Sällskapet, hvars ändamål var öfuing
af såväl vokal- som instrumentalmusik,
utgjordes af biträdande och åhörande
ledamöter, af hvilka de först nämnda
åter bildade två afdelningar, nämligen
vokal- och instrumentalafdelningen. De
musikaliska öfningarno togo sin början
med oktober månad och fortforo till
och med maj påföljande året.
Hvar-dera afdelningen sammanträdde en gång
i veckan; men utom dessa enskilda
sammankomster, som, jemte begge
af-deluingarues samfälda repetitioner,
huf-vudsakligen tillhörde de biträdande
ledamöterna, gåfvos allmänna
sammankomster så ofta sig göra lät,
gemensamma för både biträdande och
åhörande ledamöter. Vid annonsoring om
sammanträdena betecknades
vokalufdel-ningeu med »Harmoniska sällskapet
n:o 1», instrumentalafdelnirgeu med
»Harmoniska sällskapet n:o 2» samt
allmän sammankomst med
»Harmoniska sällskapet».
Ofningarne leddes af en »anförare»
och en »sånglärare», af hvilka deu
förstnämnde egde att anföra ej mindre
instrumentalafdelningen, än ock båda
afdelningarne vid gemensamma
repetitioner och allmänna sammankomster;
sånglärareu hade åliggandet att
undervisa vokalafdelningen samt att särskiidt
inöfva solosångpartierna. Hvarje
af-delning hade sin styresman,
bibliotekarie och ordningsman, hvilka ej utan
giltiga skäl fingo uteblifva vid
sammankomsterna. Styresmannen ledde
af-delningens musikaliska göromål,
bestämde nödig ändring af tid för
sammanträdena och hade att bereda
sammanhållning inom sällskapet.
Bibliotekarierna skötte om musikalierna och
ordningsmännen skulle tillse att
sällskapets statuter äfvensom särskilda
föreskrifter inom afdelningen
efter-lefdes.
Sällskapet styrdes af en direktion,
bestående af en ordförande, två gifta
damer, anföraren, sångläraren,
afdel-ningarnes styresmän, bibliotekarier och
ordningsmän, en skattmästare, en
sekreterare och tre å sälllskapets vägnar
utsedda deputerade. Direktionen
valdes vid första sammankomsten om
hösten för ett år och hade att
ombesörja sällskapets angelägenheter och
genom votering med slutna sedlar af
göra hvilka musikälskare och
musik-älskarinnor skulle till ledamöter kallas
och antagas, hvartill erfordrades bifall
af minst två tredjedelar af styrelsens
vid voteringen närvarande ledamöter.
Vid hvarje direktionssammanträde borde
minst fem ledamöter utom ordföranden
vara tillstädes, annars uppsköts
öfver-läggningen till nästa sammankomst.
Vid lika röstetal egde ordförande
afgörande röst Sekreteraren utfärdade
kallelsebrefven, skulle hålla matrikel
öfver ledamöterna och inventarium
öfver sällskapelts tillhörigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
