Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som önskade vinna inträde i
sällskapet borde skriftligen anmälas af
två bland sällskapets ledamöter med
uppgift om sökanden önskade blifva
biträdande eller åhörande ledamot. Vid
inträdet i sällskapet erlades 10
riksdaler af herrar, 5 riksdaler af damer,
hvilka tillhörde åhörande afdelniugen.
Biträdande damer erlade ej någon
afgift. Um direktionen fann skäl att
bevilja inträde åt någon ledamot utan
afgift, var detta tillåtot, äfvensom att
direktionen kunde till hedersledamöter
inkalla »konstnärer och personer med
utmärkt musikalisk talang».
De ogifta biträdande damerna fingo
vid sammankomsterna medföra mor eller
far eller en af sina anförvandter;
bi-trödaude gifta damer sina män och
dito herrar sina fruar.
På sällskapets instiftelsedag skulle
årligen uppföras en konsert, vid hvil
ken ingen ledamot, hvars biträde
påkallades, borde utan högst giltiga skäl
undandraga sig detta, Ȋfven i det fall,
att sällskapet på direktionens
framställning beslutat att med detta
konsertföretag förena något särskildt ändamål».
Ledamöterna voro skyldiga att på
bestämd tid infinna sig vid
sammankomsterna. Vid förhinder, som
inträffade för någon, hvilken var påräknad
som solist eller utförande af någon
stämma vid blåsinstrumentpartierna,
skulle dagen förut, eller så tidigt som
möjligt, förfall aumäias hos resp.
ordningsman. »Som man förmodar», heter
det vidare i stadgarne, »att en förening,
bildad af vänskapen och förtroendet
och egnad åt utöfningen af en bland
de sköna konsterna, skall, genom dessa
grunder för sin bestämmelse, ega
tillräcklig sammanhållning, har man icke
ansett lämpligt att föreskrifva viten
för uteblifvaude af den för
sammankomsternas början utsatta tid. Man
öfverlemnar endast till ledamöterna
sjelfva att inse, det sällskapets
ändamål ej kan ernås, utan genom ett
gemensamt vidmakthållande af ordning
vid sammankomsterna, och man
förväntar af ledamöterna det nit, som
säkrast kan bereda denna ordning.»
Sällskapets räkenskaper granskades
af tre revisorer, hvaribland en skulle
tillhöra de »åhörande» ledamöterna.
Endast »biträdande» sådana egde
annars att deltaga i öfverläggningar om
sällskapets angelägenheter.
Samma år sällskapet stiftades
uppgick kören till 120 personer, orkestern
till 40, alla amatörer. Dess förste
anförare var en af stiftarne, konsul
Lind-qvister; sedan leddes kören af I. A.
Berg, orkestern af J. Fr. Benvald.
Sällskapet uppförde klassiska oratorier
af Händel, Mendelssohn, mässor,
kantater samt stycken ur operor
(»Wilhelm Teil», »Moses», »Otello» m. fl.
Bernh. v. Beskow var ordförande
från 1831. Efter att ha hvilat i
omkring 16 år upplöstes sällskapet 1865
och dess bibliotek, donation och instru-
menter öfverlemnades till Musikaliska
akademien.
Ett kallelsebref föreligger oss,
ut-färdadt den 27 oktober 1835. Öfverst
å detta synes i litografiskt tryck en i
molnen sväfvande lyra, hvari en
rosenkvist och en lagerkvist äro inflätade;
ofvan lyran ser man en krans af sju
stjernor, omgifna af en strålgloria.
Kallelsebref vet lyder sålunda:
»Harmoniska sällskapet i Stockholm, hvars
ändamål inhemtas af bifogade stadgar,
har äran inbjuda hr N. N. att deltaga
i sällskapets öfningar. Grundadt på
sanna musikälskares nitiska medverkan,
skall sällskapet med tillfredsställelse
anse ett benäget antagande af denna
kallelse. Stockholm» etc.
Kallelse-brefvet är undertecknadt af i första
rummet Bernh. v. Beskow, sedan af
Gust. Liudqvister och I. A. Berg;
vidare af Axel Bergström, C. Lychou,
Johan Er. Rydqvist, W. Grubb och
H. M. Munthe samt W. Karström.
Harmoniska sällskapet efterträddes,
som bekant, af »Nya harmoniska
sällskapet», stiftadt 1860 af L. Norman,
Iv. Hallström och Jul. Günther,
hvilken senare ledde sällskapets
sångöfnin-gar. Detta hade sin sista konsert 1878
och upplöstes 1880, då
»Musikföreningen» stiftades af Ludv. Norman och
Vilh. Svedbom.
— —
Ofoget med musikalisk
mass-verkan.
^i-^ärom handlar en längre följetong
i Neue freie Presse, deri man
finner följande reflexioner med
anledning af »Don Juans» nyligen
ti-made uppförande i München.
I vår tid, masskörernas och jätte •
orkestre.rnes tidsålder, brukar man locka
musikvänner dermed, att man lofvar
dem någonting oeihördt. Mer än 700
musiker 1 Mer än 1,000 sångare! Detta
»mer än» tjenar som stark magnet vid
hvarje festlighet, det är reklamens
mäktiga basunstöt, vid hvilken man små
ningom vant öronen i vårt århundrade.
Öfverblickar man detta århundrade, så
märker man lätt, att det med en viss
lagbundenhet råder en i siffror
fram-ställbar stegring af larm och begär
derefter. Ett årtionde går längre än
det föregående. All verldens oväsen
växer från år till år, och man skulle
nästan kunna visa, att hvarje månad
framträder mera högljudd än den
föregående. I musiken har detta begär
efter massverkan yttrat sig i ofta nog
groteska öfverdrifter. Om i våra
dagar en stråkqvartett föredrages af åtta
violiner i stället för fyra, så tager man
knappast någon anstöt öfver denna
förvandling af en stafflibild till en
jättefresko. I London skulle en gång
maskernas trio i »Don Juan» utföras
med en synnerligen förstärkt besätt-
ning. Man planerade denna sålunda:
en adertonfaldig don Ottavio, en Elvira
med tjugufem hufvuden, en donna
Anna, som ur trettio strupar anropar
himlen om beskydd. I sista stund
drogo sig likväl arrangörerna sjelfva
för det vådliga skämtet, så att det blef
om intet. I Paris var man icke så
rädd. Att utföra manstrion ur Rossinis
»Wilhelm Teil» med trettio- till
fyrtio-faldig besättning af sångpartierna, var
der länge nog ett icke ovanligt
konsertskämt, och när den hedersmannen
Rossini dog, spelade man honom det
sprat-tet, att man honom till ära lät sjunga
i kyrkan bönen ur hans »Moses» af
hundra bassångare med
ackompanjemang af sjuttiotvå harpor. Denna bön
flyter fram i en stilla melodisk ström,
ur densamma klingar fram en innerlig
sydländsk fromhet med en upplyftande
andakt i en Guido Renis färger, med
mjuka rörelser och mot höjden riktade
blickar; man kan nu tänka sig, att
allt detta af hundra basar skulle på
det jämmerligaste vrålas fram. M-m
det var rätt åt honom, svanen från
Pesaro, som kunde sjunga lika ljuft,
som han förmådde åstadkomma ett
be-döfvande larm. Man tänke blott på
hans kör vid Parisutställningen: två
tusen sångare, tusen bleckinstrumenter
och som musikalisk sluteffekt
klockklang och kanonskott — excusez un peu,
hade mästaren tillagt, då han placerade
det grofva artilleriet i sitt partitur,
hvarvid nog ett ironiskt leende flög
öfver hans anlete, ett leende, som i
ord kunde öfversättas sålunda: »År-
hundradet fordrar larm och oväsen i
stället för musik, och der har ni det,
sådant kan jag också 1» Så tänkte den
spjufvern. Mästaren har på förhand
utskrattat sina åhörare. Men vi tala
om allbekanta saker. Den som vill
erfara hur föga finkänslig tidsandan är
behöfver bara öppna på fönstret och
lyssna på gatubullret. Af detta har
bedröfligt nog mycket inträngt i den
moderna orkestern. Med dennas
öfver-flöd på klangfärger, med dess
hundra-stämmiga sus och brus kan det knappt
talas om en orkester —- det är ett
åskväder. Kunde man kalla till lif
en musikvän från förra århundradet
och låta honom höra en modern
symfoni, så skulle han förskräckt taga till
flykten.
––@––
Chopin.
Af F. Hueffer, efter Karasowski.
(Forts.)
|fl|et märkvärdigaste är, att Chopin
med afseende på sitt spel visar
sig ända ifrån sitt första
framträdande befinna sig på fullkomligt samma
ståndpunkt, som då han hade uppnått
ärans höjdpunkt såsom en
konstnärsstor-het. Hvar helst vi träffa honom, i Wien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
