Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(24 okt., 6, 13 och 29 nov.), å ett
par sådana i Musikaliska akademiens
stora sal (9 och 18 nov.) och en i
Berns’ salong (25 nov). I januari
året derpå lät han å nyo höra sig två
gånger (den 22 och 27) i Musikaliska
akdemien och gaf sedan konserter i
södra Sverige och i Göteborg, der bau
å en sådan den 21 mars spelade ett
honom tillegnadt Adagio af d:r Karl
Valentin, hvilken sedan några gånger
biträdt. honom vid konserter, såsom
äfven nu kommer att ske vid hans
uppträdande här i dessa dagar.
Hr Marteau, som sedan sitt förra
besök hos oss under ett år fullgjort
sin värnpligt, har, då han denna gång
besöker Sverige, i sällskap en annan
här sedan gammalt känd violinist, Paul
Viardot, hvars uppträdande här i okt.
1881 tillsammans med pianisten Raoul
Pugno vi särskildt ha i minne. Pöre
hitkomsten låta de båda konstnärerna
höra sig å ett par konserter i
Göteborg, då bland annat en ny
komposition af hr Marteau, en Scéne lyrique:
»La voix de Jeaone d’Arc» kommer
till utförande.
För dem, som icke tagit del af vår
i denna tidning för den 1 nov. 1894
införda uppsats om hr Marteau, torde
följande biografiska uppgifter kunna
intressera.
Henri Marteau är född i Reims
den 31 mars 1874 och tillhör en myc
ket musikalisk familj. Hans moder,
fru Clara Marteau, är en utmärkt
pianist, elev af Clara Schumann, och
fadern, en god violinamatör, är
president i »Societé philharmoniquc» i Reims.
Den unge Henri gaf tidigt tillkänna
sina musikaliska anlag. Han var
endast fem år gammal, då den italienske
violinvirtuosen Camillo Sivori var på
besök hos hans föräldiar och der vid
en gång spelade i gossens närvaro.
Henri lyssnade uppmärksamt på den
store konstnären, sprang sedan fram
till sin mor och bad henne, att han
skulle få bli »un grand violiniste.»
Sivori smålog tyst, men dagen derpå
skänkte han den unge Marteau en
violin.
Nu började han studera violinspelet
för Bunzli, elev af Molique, till dess
han tre år derefter skickades till Paris
för att under den berömde Leonards
vägledning fortsätta sin utbildning.
Kort derpå blef han antagen som elev
i Paris - konservatoriet, der han vid
slutuppvisningen 1892, i närvaro af
Thomas, Massenet och Theod. Dubois,
erhöll första priset.
Dessförinnan hade dock Henri
Marteau äfven stått i »underbarnens» led.
Redan 1886 i september finna vi
honom konsertera i Krolis konsertlokal
i Berlin, sålunda blott tolf år gammal,
vinnande mycket erkännande af
kritiken, som satte honom öfver vanliga
underbarn. I början af oktober samma
år lät han höra sig i Leipzig, der en
recensent i »Signale» på grund af hans
begåfning och redan långt hunna
utbildning spår honom en glänsande
virtuosframtid. Samma framgång hade
han sedan i Dresden.
Sistnämnda år fick den unge
violinisten äfven tillfälle att illustrera en
festlighet i hemlandet, då han vid
Jeanne d’Arcs beatification utförde en
till honom af Gounod dedicerad
komposition, »La vision de Jeanne d’Arc»,
i ett större verk för kör och orkester,
utfördt under Gounods egen ledning.
I december 1887 finna vi bonom i
Wien, der han uppträdde med ovanlig
framgång, bland annat med Bruchs
G-moll-konsert.
Hans Richter, den bekante orkester
dirigenten, engagerade honom nu för
sina konserter i England, der han 1888
spelade med lysande framgång.
Efter afslutade studier vid
konservatoriet begaf sig Marteau samma år,
den 31 december 1892, öfver till
Amerika, der han från den 12 januari 1893
till den 6 juni 1894 gaf 150
konserter och öfverallt gjorde kolossal lycka.
Han är den yngste artist, som spelat
i Philharmonie Society i Newyork, och
efter att ha spelat der i mars 1893
blef han å nyo engagerad i december
samma år, betecknande nog, då före
honom ingen artist under samma år
engagerats två gånger. Också har han
i Amerika blifvit kallad »The
Pade-rewski of the violin». Af nutidens
pianister är nämligen ingen der så
uppburen som Paderewski, hvilken
sä-ges mer än någon annan konstnär på
sitt instrument kunna tjusa sin publik.
Vi önska hr Marteau välkommen åter
och ha all anledning tro honom blifva
lika hyllad nu som vid föregående
konsertbesök härstädes.
Chopin.
Af F. Hueffer, efter Karasowski.
(Forts, ocli slut.)
gång förut, i augusti 1837, hade
.M Chopin gjort ett kort besök i
Lon-don, sannolikt för att fråga någon
läkare till råds. Vid detta tillfälle lät
han icke offentligen höra sig och han
synes hafva iaktagit ett strängt ineognito
till och med för sina närmaste vänner.
»Chopin säges hafva visat sig här helt
plötsligt,» skrifver Mendelssohn från
London i september 1837; »men han
besökte icke någon och gjorde icke
någons bekantskap. Han spelade en
afton högst förtjusande hos
Broad-wood (den beryktade pianofabrikanten)
och derefter skyndade han bort igen.
Jag hör att han ännu lider mycket.»
Sedan såg man icke till honom i
London under de följande elfva åren, men
hans kompositioner började småningom
sprida sig bland de mera fint bildade
konstvännerna, och flera utmärkta en
gelska musikidkare, sådana som mr
Osborne, mr L. Sloper m. fl., hade
hört honom i Paris och helsade honom
med glädje välkommen vid hans
ankomst hit. Men ibland hans ifrigaste
beundrare böra omnämnas två skotska
damer, misses Stirling, af hvilka den
ena var Chopins mest omtyckta
lärjunge. Under hans vistelse i England
egnade dessa damer honom all den
vård och uppmärksamhet, hvaraf hans
hastigt aftagande helsa så väl hade
behof. Chopin åtföljdes af en trogen
tjenare, som stannade hos honom till
slutet, och strax efter hans ankomst
slöt sig till honom en norsk lärjunge,
Thomas Tellefsen. Deras ständiga
vård var så mycket mera behöflig, som
Chopins bröst redan vid denna tid var
så svagt, att det var honom omöjligt
att komma upp och ned för trapporna
utan att bäras, visserligen icke någon
svår sak i det afmagrade tillstånd,
hvari han befann sig. »Oaktadt nära
fyrtio års ålder,» tillägger ett
ögonvittne, »var hans blonda hår tjockt
och böljade i vackra lockar, liksom om
det tillhört en mycket ung man.
Särdeles intagande till sin yttre person,
röjde hans fina sätt med ens, att han
fått en vårdad uppfostran. Vid pianot
kunde ingen vara mera anspråkslös
och lugn i sina rörelser.» Ett annat
intyg öfverensstämmer härmed, hvad
beträffar det öfverväldigande intryck,
som Chopins egendomliga ideala
skönhet åstadkom i förening med en
konstnärlig inspiration och en lifskraft, som
tycktes trotsa sjelfva den annalkande
döden.
Chopins första bostad i London var
vid Beutinck-street, men denna utbytte
han efter några dagar mot bekvämare
rum vid Dovre Street 48. Strax efter
sin ankomst till London förnyade han
bekantskapen med Broadwoods, hvilka
mottogo honom med en artighet, som
detta hus på lika sätt visade både
inhemska och främmande konstnärer,
och stälde sina instrument till hans
förfogande. Det ställe i London, der
Chopin först speladé (den 10 maj),
tyckes hafva varit hos lady Blessington
i Gore House, den välkända
samlingsplatsen för framstående skriftställare
och konstnärer. Ty i London så väl
som i Paris valde han ej uteslutande
sitt sällskap bland personer, som
tillhörde haus eget fack. I detta fall
olik de fleste musikidkare, uppsökte
han gerna utmärkta, vittra personers
sällskap, och en af de första soaréer
han bevistade var hos mrs Grote (den
6 maj), på hvilken han dock icke
spelade.
Hvad beträffar tonsättarens
pianospel, tyckes det som om blott en
mening varit möjlig om denna sak. Man
kan anföra yttranden af många
personer, musikidkare, konstvänner och
bildade åhörare i allmänhet, som alla äro
af samma åsigt, hvad beträffar det
ojemförligt poetiska behaget i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
