Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spel; stundom öfverensstämma de till
och med i de ordalag, hvari de
framlägga sina intryck. Så t. ex. jemföra
tre personer, fullkomligt obekanta för
hvarandra, hans mildt flytande
arpeg-gios med eolsharpans toner. Afven
lord Houghton, som hörde Chopin i
Paris före brytningon med George Sand,
talar om det egendomliga patos,
hvarmed »hans händer slingrade sig öfver
pianot». Följande yttrande af en af
de bästa känuarne af Chopins musik
och stil föitjenar att anföras: »Hans
legatisiimo touche och hans utmärkta
sätt att sköta pedalen satte honom i
stånd att åstadkomma soslinente
effekter, sådana som ingen annan pianist
förmått framkalla. Hans stora
arpeg-gios blefvo uthållande harmonier och
tjenade till bakgrund för alla hans
djupa känslor, som buros fram genom
melodien. Det fanns icke något tvunget
och konstladt i hans spel; det var så
enkelt och naturligt som möjligt. Man
kunde föreställa sig, att hans sätt att
spela bestämdes af hans bräckliga helsa
och var karakteristiskt endast för hans
senare år, och att skarpa motsatser
icke hade fattats under en tidigare
period. Men hvar och en, som såg
honom spela och gaf akt på
egenheterna i hans sätt att röra fingrarne,
kunde snart se att hans touche aldrig
kunde hafva varit annorlunda. Det
sätt, hvarpå Mendelssohn, Liszt och
Schumann beskrifva hans spel,
öfver-ensstämmer helt och hållet med denna
åsigt.»
Man torde förstå, att egenskaper
sådana som dessa tilltalade mera några
få utvalda än massan. Denna
uppfattning delades äfven af en oskadlig,
men icke elak kritiker i Glasgow
He-rald (den 30 september 1848), hvilken
med erkännande, att han föga förstod
sig på Chopins stil, tillägger, att den
påtagligen bättre passade för
familjekretsen än för en konsertsal. Om man
utbyter den skotska »familjekretsen»
emot den franska »salongen» skulle
Chopin fullkomligt vara nöjd med detta
utslag. Offentligen uppträdde han blott
motvilligt och så sällan som möjligt.
»Jag passar icke till att gifva
konserter», plägade han säga; »publiken
inger mig fruktan; dess blickar, som
endast antyda nyfikenhet, förlama mig;
den besvärar mig med sina främmande
ansigten; den qväfver mig med sin
andedragt.» Liszt uppdagar i
konstnärens stolthet den halft medvetna
orsaken till denna motvilja. »Chopin»,
skrifver han, »visste fullkomligt af sin
egen öfverlägsenhet; kanhända fick han
icke tillräckligt eko utifrån för att
vinna den lugna öfvertygelsen, att han
var uppskattad till sitt fulla värde.»
George Sand löser problemet med sitt
vanliga mästerskap i psykologisk
nuance. I sin väl utarbetade teckning
af Chopins karakter, grundad på en
lång personlig erfarenhet, säger hon,
»Il était homme du monde par excel-
lence, non pas du monde trop officiel
et trop nombreux, mais du monde
intime, des salons de vingt personnes,
de l’heure oii la foule s en va, oü les
habitués se pressent autour de l’artiste
pour lui arracher par d’aimables
im-portunités le plus pur de son
inspiration.»
Det är ledsamt tänka sig, att så
mycket personligt snille och så mycken
teknisk färdighet skulle nära på helt
och hållet gå förlorad för konstens
utveckling. Men Chopin hade få
lärjungar af sin konst, och den ibland
dem, som skulle hafva varit bäst i
stånd att fortplanta hans stil, den
bästa lefvande representanten af hans
metod, madame Dubois (sondotter af
baron O’Meara, bekant från Napoleons
tid), som i åratal var Chopins elev,
har besynnerligt nog blifvit
förbigången på Karasowskis lista.
Men vi måste återvända till London.
Emot slutet af säsongen började
middagar och nattvak göra sin verkan på
Chopin, och för att återställa hans
krafter föreslogo hans vänner honom
att göra en resa till Skotland. Men
såsom man kunde hafva förutsett, kunde
hans angripna bröst alls icke motstå
det nordliga klimatets inverkan, och
hans umgängesförbindelser tycktes
snarare tillväxa än blifva mindre bland
hans gästfria vänner i norden. Några
bref, som han vid denna tid skref till
en polsk vän, röja en nedslagenhet,
som gränsar till förtviflan: — »Hvarje
morgon är jag alldeles oförmögen att i
göra något, ty jag har icke förr klädt
mig, än jag känner mig så utmattad,
att jag åter måste hvila. Efter
middagen nödgas jag sitta i två timmar |
och höra på, hvad herrarne säga och
se, hvad de dricka. Jag uttråkas till j
döds och försöker att tänka på
någonting annat; derefter går jag till
sällskapsrummen, der jag måste samla alla
mina krafter, ty hvar och en längtar
att höra mig spela. När jag just
hunnit få litet ro, måste jag åter ut
och resa, ty mina vänner, som hafva
de bästa afsigter i verlden, vilja icke
låta mig hvila. De hemta mig för
att införa mig hos alla deras
slägtin-gar och bekanta» etc. Man vet, hvad
det vill säga i norden; skotsk dimma
och skotska kusiner, som äro särdeles
angenäma för ett friskt sinne, tryckte
tungt på den nervsvage tonsättaren.
Chopin gaf en konsert i Glasgow.
Tillkännagifvandet derom var af
följande lydelse: »Monsieur Chopin har
äran underrätta, att hans matinée
mu-sicale kommer att ega rum onsdagen
den 27 september» etc. Vid tanken
på det själs- och kroppslidande, som
denna »ära» förorsakade den döende
mannen, göra de brukliga termerna
ett sorgligt intryck på ens sinne. I
trots af en lysande lista af
beskyddande damer, i spetsen för hvilka stod
hertiginnan af Argyll, och i trots af
de nitiska bemödanden, som gjordes
af mr Muir Wood, den framstående
förläggaren och Chopins vän, som om
besörjde alla anordningar, gick dock
icke nettoinkomsten till mer än den
lumpna summan af 60 p. st.
Omkring den 3 november återvände
han till London och tog sin bcstad
vid S:t James Place n:o 4. Hans
af-sigt var att spela på en bal (icke en
konsert) i Guildehall, hvilken gafs den
16 november till förmån för de polska
flyktingarne. Hans fosterlandskärlek
kunde icke tillåta honom att vägra
sin hjelp till ett sådant ändamål. Man
må döma om hans belöning genom
följande anmärkningar, för hvilka man
har att tacka en vid tillfället
närvarande: »Menniskorna, som, upphettade
af dansen, gingo in i det rum, der
han spelade, voro icke mycket hågade
att lyssna på honom och längtade blott
att återvända till sitt nöje.» Han var
i sista stadiet af utmattning, och
resultatet blef svikna förhoppningar.
En vecka efter denna olyckliga dag
lemnade Chopin London. Hans sista
bref, dagtecknadt derifrån och skrifvet
till en vän i Paris, var uppfyldt af
den djupaste sorg. »Om torsdag
lem-nar jag London, som blifvit förfärligt
för mig. Till råga på allt annat har
jag fått nervlidande. Säg åt Pleyel,
att han skickar mig ett piano om
torsdag, köp mig en bundt violblommor,
så att jag må hafva någon frisk doft
i min sal. Jag skulle tycka om att
finna litet poesi i mina hvardagsrum
och min sängkammare, der jag
sannolikt måste ligga inne en lång tid. Om
fredags afton hoppas jag vara i Paris;
ännu en dag till här skulle döda mig
eller göra mig galen. Ställ om att
det eldas i alla rummen och se till
att de äro dammade. Kanhända»,
slutar han med en gnista af hopp,
betecknande för lungsotspatienter, »kan
jag ännu blifva bättre.»
Ack! Han blef aldrig bättre. De
sista månaderna af hans lif förflöto
under en plågsam och ständig strid
med den grymma sjukdom, som
småningom, men säkert fick makt med
honom. Det skulle vara allt för
smärtsamt att uppehålla sig vid dessa
ögonblick. Men sista scenen af
sorgespelet är outsägligt skön och gripande
— i sanning ett värdigt slut på ett
sådant lif. Vi lemna ordet åt Liszt:
»I den sal, som låg närmast
Chopins sängkammare, uppehöll sig
ständigt någon af hans vänner, hvilka en
i sender vexelvis närmade sig honom
för att emottaga ett tecken af
igenkännande, en vänskaplig blick, då han
icke längre förmådde tilltala dem.
Söndagen den 15 oktober voro hans
attacker mera häftiga och talrika och
kunde räcka i flere timmar efter
hvarandra. Grefvinnan Delphine Potocka,
som var närvarande, var mycket
upprörd; hennes tårar flöto ymnigt, då
han såg henne stå vid foten af sin
bädd, hög, smärt, klädd i hvitt, lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
