Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehuru han i des-a operor slöt sig till
sina föregångare, utmärkte sig dock
hans stil för ett särskildt behag. Ar
1784 kallades han till London, då han
redan genom dessa operor vunnit rykte,
och der gjorde han lycka med sin opera
La finta principessa. Hans följande
verk för scenen, Giulio Sabino, gjorde
deremot komplett fiasco, och djnpt sårad
öfver att såväl publik som kritik
uttalade sin förkastelsedom öfver
densamma begaf lian sig 1786 till Paris,
der han uppehöll sig en längre tid.
I slutet af 1787 finna vi Cherubini
i Turin, der han fick uppförd Ifigenia
in Aulide, den sista af hans i den
tidens moderna stil skrifna operor. Ar
1788 begaf han sig åter till Paris,
der han tänkte uppehålla sig någon
tid men kom att stanna för alltid.
Härtill bidrog mycket vänskapen
mellan honom och hans landsman Viotti,
den berömde violinisten, som nu lefde
i Paris som opera- och teaterledare. |
Striden mellan Glucks och Piccinis
anhängare var i full gång, när
Cherubini slog sig ned i den franska
hufvud-staden och gaf åt den begåfvade
konstnärens tankar en ny riktning. Cheru
bini trädde icke, så italienare han än
var, på sin landsmans sida. Gluck
hade uppenbarat en ideelaie tonverld,
en mera upphöjd musikalisk tragik, än
Piccini var mäktig, och detta undgick
ej den tänkande, samvetsgranne
Cherubini. Hade han förut skrifvit sina
operor i den lättare italienska stilen,
så trängde han nu mera på djupet i
sitt musikaliska arbete. Han
uppenbarar detta redan i Demophon (1788),
som gafs på Stora operan, utan att
dock vinna erkännande af andra än
fackmännen, vidare i de på Théåtre
Feydeau gifna operorna Lodoiska (1791)
och Elisa (1794) men synnejligast i
den odödliga tragiska operan Medea
(1797), hvilken efterföljdes af
VHotel-lerie porlugaise, och i Les dt ux
jour-nies, som vi känna under namnet
Vattendragaren, detta mästerverk, som ännu
håller sig uppe på nutidens scener och
kan sägas hålla medelvägen mellan den
stora franska operan, till hvilken
»Medea» hör, och den genom Grétry
och Méhul då redan betydligt
utvecklade komisk-romantiska operan. Ämnet
till »Vattendragaren» är, som bekant,
hemtadt från franska revolutionen, för
hvilken Cherubini sjelf var nära att
falla offer.* Efter »Vattendragaren»
följde Anaereon (1808) samt Achille ä
Scyros (1804). Som musikdirektör vid
Théåtre Feydeau dirigerade Cherubini
sjelf dessa operor, af hvilka några blott
lefva i vårt minne genom sina härliga
uvertyrer (»Medea», »Anaereon»,
»Lo-doiska» etc.)
Cherubini blef 1795 vid
Pariskonservatoriets organisering en af dess
* Se i detta nummer berättelsen
»Cherubini under revolutionen», hvari hans
behandling af sanseulotterna är fullt historisk.
inspektörer. Hans framgångar i den
franska hufvudstaden hämmades
emellertid, då Napoleon kom till makten.
Cherubinis sjelfständighet stötte denne
för hufvudet, hvarför han skänkte sin
gunst åt andra deraf mindre fortjente
musiker än Cherubini, såsom Spontini,
Lesueur, Paisiello, Paér, Zingarelli och
andra. Ett par exempel på
förhållandet mellan herskaren och konstnären
må anföras. Då Napoleon återvände
som segrare från sitt andra italienska
fältåg till Paris, uppmanades Cherubini
af sina kamrater vid konservatoriet att
öfverlåta en af honom förut
komponerad »marche funébre» för sorgfesten
öfver de stupade äfvensom en
festkantat. Efter utförandet af dessa er
höll han ej ett ord till erkännande af
Napoleon, som i stället prisade
Paisiello och den flacke Zingarelli såsom
århundradets första och mest
efter-följansvärda mästare. »Paisiello kan
jag möjligen gilla,» svarade Cherubini,
»men Zingarelli . . .?» Napoleon vände
honom förtörnad ryggen och kunde
aldrig förlåt i djerf heten att motsäga
honom. Detta visade sig vid deras
andra sammanträffande, hvilket egde
rum i dagarne då generalen blef förste
konsul och lepublikens diktator. Vid
presentationen af konservatoriets
lärare-per.-.onal för Napoleon, höll sig mästaren
med flit i bakgrunden. »Jag saknar
herr Cherubini!» utropade Napoleon i
skarp ton. Då Cherubini trädde fram,
började Napoleon på ett utmanande
sätt att å nyo höja Paisiello och
Zingarelli till skyarne och tillade: »Er
musik, medborgare Cherubini, är allt
för bulleisam!» Cherubini svarade
ironiskt: »Jag finner, medborgare
konsul, att ni endast tycker om sådan
musik, som tillåter er att tänka på
statsangelägenheter.»
År 1805 uppfordrades Cherubini att
skrifva en opera för Wien, der då hans
»Lodoiska», som så entusiastiskt
mottagits i Paris, först uppfördes och
deretter den nya operan Faniska (febr.
1806) gick öfver scenen på
Kärnthner-thor-teatern. Haydn, med hvars
arbeten Cherubini gjort bekantskap i Paris
och hvilken utöfvade ej så ringa
inflytande på hans konstnärsskap, gaf
stort erkännande åt detta mästareus
verk, och äfven Beethoven istresserade
sig mycket för detsamma. Man vet
att Cherubini, under det år han jemte
sin hustru och en dotter uppehöll sig
i Wien, trädde i personlig beröring
med de nämnda stora tyska mästarne
och att han vid Haydns död
komponerade en sorgkantaf, som med stor
högtidlighet utfördes i konservatoriet.
Man känner ock, att då han
uppmanades tillegna Haydn sin opera
»Vattendragaren», han ansåg sig och sitt verk
dertill ovärdiga.
Under vistelsen i Wien förde honom
krigshändelserna å nyo tillsammans med
Napoleon. Triumfatorn kallade honom
till sig och yttrade i en något hånfull
ton: »Efter ni nu är här, monsieur
Cherubini, skola vi göra musik
tillsammans!» Ocb Cherubini nödgades
sålunda anföra de konserter Napoleon
föranstaltade på tyske kejsarens
lustslott Schönbrunn. Han erhöll
visserligen sitfc honorar härför, men af
utmärkelser, som härskaren annars
slösade på sina favoritkomponister, föll
ingen på Cherubinis lott, icke en gång
efter uppförandet i Paris (1809) af hans
opera Pygmalion, som likväl vann
kejsarens bifall.
Nedstämd af detta tillbakasättande
och äfven ej fullt förstådd af publiken
drog han sig nästan ifrån all
musikalisk verksamhet och egnade sig i
sällskap med sin lärde vän Desfontaines
ifrigt åt — botaniken. År 1808 följde
han jemte sin lärjunge Auber furstens
af Chimay inbjudning till hans vackert
belägna slott. Äfven der sysslade han
ifrigt med botanik. En tillfällighet
förde honom åter till hans konst. I
den lilla staden Chimay skulle
Cecilia-dagen firas med en messa, och man
hade ingen sådan, lämplig för stadens
musikaliska krafter. Cherubini
anmodades skr.fva en sådan, men nekade
barskt att göra det. Då Cherubini
nästa gång infann sig till det vanliga
aftonsamkvämet i furstinnans salong
och slog sig ned vid bordet, der han
hade sitt herbarium, fanns der liksom
tillfälligt ditkommen en hög notpapper.
Snart fann det öfriga sällskapet honom
i full fart att skrifva, men låtsade ej
märka det, oi h så gjorde han ett
utkast till ett trestämmigt kyrie i F dur,
hvartill sedan slöt sig en hel messa i
denna tonart. Cherubini var
återvunnen för konsten och böljade åter odla
ett fält., der den nu fullkomnade
mästaren skulle letnna den rikaste skörd.
Efter denna vändpunkt i hans
konst-närshf egnade han sig mindre åt operan.
Ytterligare skref han dock för scenen
Crescendo, en liten komisk opera (1810),
Les Abencerages (gifven på Stora operan
1813 utan framgång, ehuru densamma
jemte den berömda uvertyren
innehåller skatter af skön och djuptänkt
musik), vidare två tillfällighetsverk i
förening med andra komponister: Bayard
de Méziéres (1814) och Blanche de
Provence (1821) samt slutligen den sista
stora operan Ali Baba (1833),
bearbetning af ett manuskript från äldre tid.
Hans kyrkokompositioner från denna
tid blefvo af mera betydenhet, så hans
stora för Karl X:s kröning
komponerade messa i A, en C-dur-messa, ett
härligt »Ave Maria» och hans nämnda
bå la Requiem.
År 1815 var Cherubini i London
och skref för Filharmoniska sällskapet
en symfoni, en uvertyr och en
fyr-8tämmig vårhymu med orkester. Efter
Napoleons störtande tillföllo honom
hedersbevisuingar och äreställen af sig
sjelfva. 1821 blef han direktör för
konservatoriet och lyfte detta till sin
forna höjd. Han drog sig tillbaka från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
