Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bjuda honom. Derom vittnade de
under denna tid framträdande och
uppkomna tondikterna, framför allt den
intagande operan »Elisa», som en
bekant tysk musikestetiker kallar »en ;
spegel af den lycka, för hvilken han
hade sin Cécile att tacka».
Med kompositionen af denna opera
var han denna dag sysselsatt. Tyst
och stilla är det i den unge mästarens
behagliga arbetsrum. Af dagens larm
ljuder endast ett svagt eko dit in och
stör ej friden i det trefliga
konstnärs-hemmet. Den vid skrifbordet
skapande tondiktaren reser sig och går
fram till klaveret för att spela igenom
den nyss skrifna romansen. Céciles
barnsligt täcka och leende ansigte
tittar fram ur en kokett hvit
morgonmössa, andäktigt lyssnande vid den
halföppna dörren. Det var en bild af
den soligaste husliga lycka, den
ljuf-vaste harmoni.
Då bryter med ens en stormflod in,
Jourdan närmar sig med sina vilda
hopar. Gata, gård och hus äro på en
gång fylda’ af vedervärdiga gestalter.
Ett kolfslag öppnar dörren. Med
glödande blick står sanscu’.ottechefen i
den unge mästarens arbetsrum, följd
af de högt larmande frihetsmännens
påträngande skara.
Med tillkämpadt lugn slog Cherubini
igen klaveret och trädde fram emot
Jourdan, som om det gälde en
alldag-lig sak. Den unga fruu deremot
förlorade alldeles fattningen. Hon visste
ju att hennes man var en utpräglad
rojalist, som ej stack under stolen med
sin öfvertygelse, hon visste också att
han med sin pedantiska bestämdhet
och fasta karaktär förr skulle gå
under äu simma med strömmen cch falla
undan. I denna hjerteåugest slog hon
sig på ett försvar, redan innan
för-handliDgarne börjat. Cherubinis
förnäma lugn imponerade visserligen på
Jourdan men retade honom också,
såsom fallet är med låga naturer, och
eggade honom att göra sin öfvermakt
gällande, så mycket mer som den unga
fruns ängslan sporrade hans
misstroende. Det var ju klart, att
österrikiskans vänner i hemlandet hade
spioner och intrigörer i Frankrike
äfvensoin att Louis Capet stod i
förbindelse med utlandet.
Jourdan befalde att huset skulle
genomsökas. Genast kastade sig den
larmande hopen öfver byråar, skrin
ocb skåp, alla lådor drogos ut och
genomsnokades, allting vändes upp och
ned. Från källaren till taket fanns
. ingen vrå, som ej genomletades, till
och med sängkläderna undersöktes i
tanke att upptäcka något kontraband.
Cécile var nästan förlamad af
förskräckelse; men då hon såg den illa
beryktade Tberoigne de Méricourt
husera som en vandal med hennes mans
skrifbord, då reste sig hennes kvinliga
energi till en kraftig protest. Hon
sjelf, hans rättmätiga husfru och maka,
vågade knappast närma sig förgården [
till denna helgedom med en
dammtrasa, och denna främmande person
trängde med djerf hand och fräck blick
ända in i det allra heligaste.
Barrikad-hjeltinnan bevärdigade henne ej med
ett svar och drog triumferande fram ur
en lönnlåda ett sorgfälligt iulagdt, med
ett himmelsblått band omviradt paket
med bref.
I dödlig förlägenhet appellerade den
unga frun till den kvinliga finkänslig
heten. Madame de Méricourt
skrattade henne midt i ansigtet och satte
sig ned med minen af en storinkvisitor
att fördjupa sig i de misstänkta
aktstyckena. Men dessa befunnos endast
bestå af brefvexlingen mellan de unga
tu, hvilken ej kunde innehålla
någonting politiskt komprometterande, och
med ett föraktligt leende kastade
amazonen kärleksbrefven å sido och sprang i
upp.
Husundersökningen hade icke
lem-nat något vittnesbörd om landsförräderi,
jakobinerna slöto sitt patriotiska verk
med afsjungandet af Marseillaisen.
Herrn i huset uppfordrades att med
den aflägga sin politiska
trosbekännelse.
Och nu skedde, hvad fru Cécile
förutsett. Cherubini vägrade
ståndaktigt att instämma i revolutionssängen.
Han var den förste och ende af
konstnärerna i Paris, som hade mod att
vägra detta.
»Till Kktstolpen med rojalisten!
Kasta genast ut honom genom
fönstret!» ropades det i vildt tumult
omkring honom, och den uppretade
mängden trädde hotande in på honom.
Vapen blixtrade, seniga armar sträckte
sig fram för att gripa honom. Då
trängde sig mutter Cachot fram genom
hopen. Flåsande och pustande
uppnådde hon rummet, ty hennes
korpulens och andfåddliet hade gjort
marschen besvärlig för henne, ifvern att
få yttra sig, ängslan och vrede hade
pressat tungt på hennes bröst. Röd i
ansigtet och med händerna i sidan stälde
hon sig midt för Jourdau och tog till
ordet:
»Medborgare, livad har ni för er?
Den här mannen får man inte kröka
ett hufvudhår på! Det säga vi, det
säga damerna från hallen!»
»Vi tåla det inte! vi tåla det inte!»
instämde en mångstämmig kvinnokör,
som fortsattes nedåt gården och ut på
gatan. Fågelhandlerskan, en knotig
jättefigur, stälde sig vid sidan af
mutter Jeanette, hvarpå dessa båda
tung-och slagfärdiga patriotiska torgdamer
höllo till förmån för den f. d.
vikarierande blomsterhandlaren ett så
kostligt och dundrande tal, att den hotade
sjelf ej kunde hålla sig från att le.
Stämningen slog nu om som vädret i
april. Bifallsmummel hördes från flere
håll, och en välvillig jakobin hedrade
Cherubini med att sätta sin
frihets-mössa på honom. Men Jourdan stod
fast vid sina ordres. »Sjunga eller
hänga!» voro alternativen, som
konstnären hade att välja emellan. I detta
kritiska ögonblick ryckte mutter
Jean-nette fiolen från den bredvid henne
stående musikanten, tryckte den i
händerna på Cherubini och hviskade till
honom: »Monsieur, för Guds skull spela!
För er hustrus skull! Melodien gör ju
intet till saken, ni kan anse den
tillhöra en heidevisa!»
Cherubinis blick föll på hans unga
hustru, en bild af förtviflan. Då
fattade han stråken och spelade.
Ett dånande bifall följde nu »Alloos
enfants de la patrie!» brusade fram med
väldig styrka genom rummen ut öfver
gården och gatan, och vidare sedan
från gata till gata. Klädd i den röda
jakobiuermössan måste skaparen af
»Anakreon» och »Lodoiska» i sällskap
med sanscoulotterna och torgdamerna
hela dagen draga omkring i Paris,
gnidande på fiolen, och till ett värdigt
slut på detta märkliga äfventyr ända
in i natten å öppna torget, stående på
ett kullstjelpt vinfat, spela upp till
dans åt fiskmånglerskorna.
En popularitet af detta slag kunde
emellertid icke falla mästaren i smaken.
Redan morgonen derpå skuddade han
också Seine Babels stoft af sina fötter
för att med sin maka begifva sig till
en väns landtgods nära Rouen, der
han fullbordade operan »Elisa» och
började på sitt klassiska mästerverk
»Medea», som stälde honom bland de
främsta af sin tids och 19:e
århundradets tondiktare.
En kallelse till det ny’grundade
musikkonservatoriet i Paris förde honom
åter till denna stad, der han sedan
hade sitt hem såsom ständig ledare af
detta berömda mnsikiustitut. Tidens
verldsskakaude stormar gingo öfver
hans hufvud utan att någonsin vidare
störa hans husfrid och den kärlekens
stilla lyTcka, som blomstrade upp under
revolutionens åskväder.
Den stora återtjenst fru Cachot
bevisade sin en gång engagerade
ställföreträdare var läuge, under åratal, ett
samtalsämne i saluhallen. Hvarje ny
konservetorieolev gjorde sig ett nöje
af att låta mutter Jeannette öppna sin
språklåda och tala om sitt
Cherubiui-äfventyr.
Det goda förhållandet till mästarens
familj varade så länge hon lefde, och
hon blef en saluhallens veteran, som
med sina klara, kloka ögon blickade
ut i Guds verid, »en verid, dér,»
såsom hon sade, »i dåliga som i goda
dagar, år ut och år in rosorna blomma,
år ut och år in himmelen blånar, som
för hvarje menuiskobarn har en
solstråle öfrig — om man bara förstår
att fånga den».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
