Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sluttablån, mel en särdeles vacker
dekoration, ser man Windsors park
och eken Fenton svärmar i
månskenet. Midnattsklockan slår, Falstaff
kommer in, höljd i en vid kappa, och
strax derpå fru Ford för hvilken han
böjar sitt kärlekspladder. Vid ljudet
af analkande tomtar cch troll flyr fru
Ford, Falstaff kastar sig förskräckt ned
vid eken. Snart är scenen fyld af
masker och utklädda figurer, som börja
stiDga, slå och rulla den olycklige
riddaren. Ford vill emellertid att hela
spektaklet skall slutas med en
bröllopsfest åt s feens unga drottning». Han
tänker så förena Cajus med Nanetta.
Men fru Ford har utklädt Bardclf till
fedrottning och Cajus förenas nu med
denne, medan ett annat par framlöres
af fru Ford och äfven af mannen
förenas. Afslöjning sker och listen
upptäckes ; emellertid låter den bedragne
Ford de unga tu få hvarann, och alla
inbjudas till bröllopsfesten, äfven den
nu slagne och, som man tror, omvände
Falstaff.
Beträffande musiken innehåller i
första akten Falstaffs parti flere satser
af god verkan, förträffliga äro
gruppernas ensemblemusik i andre tablån.
I andra akten framstår Quicklys
komiska musik, de lustiga uttrycken
»stackars kvinna» samt »mellan ett och
half tre», i tablån hos fru Ford dels
hennes sång, dels det unga parets och
Falstaffs utsökta lilla sång om sin
pa-getid. I sista tablån har Nanetta
och Fenton vackra sångpartier,
balett-och kormusik väcker äfven intresse.
Slutfugan förefaller dock omotiverad.
Rolbesättningen är god, Hr
Lund-qvist är ypperlig som Falstaff med
särdeles stor rörlighet och verksam komik.
Den muntra fru Ford representeras väl
af fru Östberg, och fru Alm.-Rundberg
gör en mycket komisk, kanske väl
karrikerad figur af fru Quickly; lustig
till utseende och spel är
Bardolf-Hen-rikson. Uppsättningen hedrar förste
regissören. Sluttablån med sina
mångfaldiga kostymer, den vackra baletten
med stafvarna som bära elektriska
glödlampor gör mycken effekt.
Operan går bei ömväi dt under hr Henne
bergs ledning,
Södra teatern har redan firat
silfver-bröllop med »Förgät mig ej», hvartill
mycket bidragit fiu Emma Bergs
gästspel. Med större rö t än företrä
fariu-nan, i förening med behagfull liflighet,
gör fru Berg stor lycka i Paulin s
rol. En ung tenor, hr Eggeling med
behaglig, fast något svag röst och
god apparition har efierträdt hr Ander.
Hr Bergström med sin godmodiga ko
mik och de roliga kupletterna väcker
alltid stort bifall. Moderation i orkester
och körsång synes till vinst för det
hela iaktagen.
Andra kammar musiksoarén, gifven
för en talrik och erkänsam publik,
bjöd på en ny stråkqvartett af
Wilhelm Stenhammar, den mest framstå-
ende bland våra yngre tonsättare.
Första satsen med sin fria, fragmentariska
form är mera egendomlig än
musikaliskt underhål ande, men de följande
numren deremot, Adante, Scherzo och
Finale, särdeles de båda senare,
stegrade intresset för det nya verket,
efter hvars slut det lifliga bifallet
föranledde hr Aulin att medtaga den
å soarén biträdande tonsättaren på
estraden för att emottaga publikens
hyllning. Iuledningsnumret, Händeis
sextett (från 1738), gjorde i sin
åldriga enkelhet ett godt intryck om ock
stilen alstrar en viss enformighet.
Slutnumret, Brahms gedigna, för några
år sedan här gifna sonat, spplades
mästerligt af hrr Aulin och
Stenhammar.
Alex. Petschnikoff gaf d. 10—17
nov. fyra konserter i samma lokal för
nära fulla hus. Den unge konstnären
entusiasmerade publiken äfven här ge- i
nom sitt tekniskt fulländade spel, sin
rena sångbara ton, sitt svärmiska
föredrag. Man kunde endast anmärka,
att hans förkärlek för det senare
verkade tröttande. Hr P.
akompagnera-des först af hr Roth, som i hast fick
remplacera hr Stenhammar, hvilken
biträdde på de tre sista konserterna.
Af större saker spelade hr
1’etschni-koff Wieniawskis 2:a Concert op. 22,
Mendelssohns konsert och Griegs So
nat n:o 3 och hit kan också räknas
Bachs Chaconne, återgifven med ett
mångskiftande uttryck och en
fulländning som knappt kan öfverträffas.
Vidare lät konstnären höra af
Tschai-kowsky: Adante, Serenata, Adagio och
Valse Scheizo, Bramhs: ungerska
dansar, Bach: Aria, Simon: Berceuse,
Daz-zini: Calabrese, Cui: Cavatina, Saiut-
Saens: Havanaise m. fl. nummer.
%
Richard Hennebergs på nyheter
rika och intressanta konsert saknas oss
utrymme att vidlyftigare omnämna.
Den började med Rimsky-Korsakoffs i
utlandet flerstädes spelade symfoniska
Suite «Scheherazade». Scheherazade är
sultan Schahriars gemål, som räddar
sitt lif med att under 1001 n.tt
berätta sagor för sultanen, som i
öfver-tygelsen om kvinnornas otrohet vill
döda sina hustur. Suitens delar äro
a) Hafvet och Sindbads skepp, b)
Prins Kalenders berättelse, c) Den
unge prinsen och den unga prinsessan,
dj Fest i Bagdad. Hafvet. Skeppet
krossas mot en klippa. Slut. Den något
dunkla, långdragna tonmålningen är
full af bjärta harmoniska skiftningar
och instrumentala klangeffekter. Ivar
Hallströms nya komposition »Sången»,
i deklamatorisk stil med särdeles mot
slutet vackra sångfraser och fint
in-btrumenterad, utfördes förtjenstfullt af
hr Bergström. Derpå följde hr
Hen-neberg8 stämningsfulla Förspel till
Ibsens »Brand», jetnte annan musik till
pjesen af honom komponeradt för
dess uppförande 1885 å Nya teatern.
I en ny form framträdde Aug. Söder-
mans härliga sång »Kung Heimer och
Aslög», nu för tenor och orkester af
hr Henneberg arrangerad efter
komponistens utkast till
orkesterackompanjemang. Den af herr Ödmann föredragna
sången framkallade det f törsta
bifallet under aftonen och bissering. Härpå
följde Wagoers praktfulla
orkesternummer »Siegfrids Rheinfahrt» ur
»Götterdämmerung», skildrande hans
Rhen-fart från Brünnhildes eldborg till
Gi-bichungarnes sal, och efter detta
nummer »Träume», sångstudie af Wagner,
talangfullt föredragen med vacker
mezzosopran likasom förut en aria ur
Masse-1 netts »Cid» af fru O. S(terzel).
Wagners ståtliga, fast bullrande och lång
dragna »Kaisermarsch» afslutade
konserten, som gaf ett nytt intyg om hr
Hennebergs eminenta dirigeutförmåga
och det nu förstärkta hofkapellets
för–träfflighet.
Fil harmoniska sällskapets
konsert gafs för talrikt auditorium men
borde ha lockat fullt hus, helst som
programmet med Cherubinis Requiem
var mycket värdefullt. Våra
musiksällskap borde gynnas med
abonnemang och frequens framför resande
konsertgifvare. Konserten inleddes
med Aug. Södermans spirituela
Konsertuvertyr i F-dur. Ett anuat
instrumentalnummer i första afdelningen var
Rameaus »Rigaudon», ett förtjusande
stycke, hvilket äfven förträffligt
ut-fördt väckte ett bifall, som föranledde
dess omtagning. I samma afdelning
sjöng fröken Esther Sidner, som
hit-kommit från utlandet på ett kort
besök, Mendelssohns konsertaria i B-dur
med orkester,utmärkt föredragen, ehuru
genren är något föråldrad. Den
behagliga sångerskan sjöng sedan »Måne
strålar» af Norman och Schumanns
»Der Nussbaum» samt extra Sjögrens
förträffliga »Det driver en dug», alla
med ett känsligt och fint föredrag, som
hänförde åhörarne. Konsertens sista
afdelning, Cherubinis Requiem, ha vi
på ett annat ställe i detta nummer
omnämnt. Det utfördes med omsorg
och pietet och skulle säkert framkallat
rikare bifall, om icke den allvarliga
stämning, det framkallar, lagt b.-md j å
åhörarne. Konserten gick i allo väl
under hr Hedenblads ledning. Ett
fömyadt återgifvaude af Cherubinis
Requiem vore önskvärdt, måhända då i
någon kyrka.
––O–––
Från in- och utlandet.
Kungl. operan. Gounods »Philemon
och Baucis», som nu åter upptagits,
gafs här först i mars 1879 med
följande rolbesäitning: Baucis: fru
Moe-Thorsell, en bacchant: fröken
Strandberg; Philemon, Jupiter, Vulcanas: hrr
Ödmann, Willman och Janzon.
Huf-vudrolerna innehafvas nu af fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
