Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
tyckliga naturel som ett barn af det
glada, sorglösa Wien, och gudagnistan
inom honom lättade lians väg och spred
ljus öfver den. Obemärkt af världen
gick han genom lifvet; endast för sin
egen lust sjöng han som fågeln i
luften, emedan han ej kunde annat, till
dess döden bjöd honom tystnad och
världen miste honom, innan den ännu
visste, hvad den i honom egt.
Franz Peter Schubert föddes den
31 januari 171)7 i Lichtenthal, en
förstad till Wien. Hans (ar, son af en
österrikiskt schlesisk bonde, hade i
Wien utbildat sig till en dugtig
skolman och blef föreståndare för en trivial
skola i den nyssnämnda förstaden. Vid
nitton års ålder gifte han sig med
Elisabeth Fitz. som förut varit
kokerska, och i detta äktenskap föddes
fjorton barn, af hvilka Franz var det
fjärde. Naturligt nog växte han
sålunda upp i ett torftigt hem. Efter
moderrs död gifte fadern om sig, och
familjen blef ytterligare förökad. Från
sjette året fick Franz besöka skolan
och utmärkte sig som den främste bland
sina kamrater. Hans böjelse för
musik bemärktes snart, och hans far, som
sjelf ined ifver egnade sig åt musik,
blef nu jemte den äldre brodern Ignaz
lians lärare i violin och klaverspel,
sedan öfverlemnades hans musikaliska
ledning åt kordirigenten Holzer, som,
då gossen egde en frisk sopranstämma,
öfvade honom såväl i sång som i
piauo-och orgelspel, äfvensom i generalbas.
»Han har harmoni ända in i lillfiugret!»
utropade Holzer förtjust, då han märkte
den stora begåfuingen hos gossen, som
redan vid den tiden började komponera
för sång, klaver och stråkinstrument.
Ar 1808 erhöll han på grund af sin
vackra röst inträde i den s. k.
konvik-ten, en koristskola för kejserliga kapel
let, bvari han åtnjöt undervisning i
både skolämnen och musik. Vid
pröf-ningen väckte han hofkapellmästare
Salieris stora uppmärksamhet, och han
erhöll äfveu verksamhet i den s. k.
lilla konviktist-orkestern, der större
tonverk, företrädesvis af Haydn,
Mozart och Beethoven utfördes. Snart
öfvertog han der för. ta violinen samt
fick till och med hedern att leda
orkestern, då dirigenten Rncz:zka var
förhindrad. Denne hade också om den
unge musikern det yttrandet, att han
måtte ha lärt af doD gode Guden sjelf».
Då Ruczizka, som undervisade honom
i musikteori, förklarade att han ej hade
mer att lära honom, öfvertog Salieri
sjelf hans vidare utbildning deri.
De-sa konstöfningar och upprepade
teaterbesök under ferierna, hvarvid
särdeles Cberubinis »Medea» och Glucks
»Iphigenie auf Tauris» hänförde honom,
verkade naturligtvis i hög grad
befruktande på den genialiske gossens fantasi.
Då han 1S13 kom i målbrottet,
lem-nade han konvikten, kanske också af
bristande smak för bokliga studier och
af längtan efter frihet. Emellertid nöd-
gade honom nu fadern att genomgå
en pedagogisk kurs, hvarefter han
öfvertog en lärareplats i faderns skola
och derigenom uudgick kouskriptionen.
Han hade nu tid öfrig för flitigt
komponerande, oai också de tre år han
tillbragte i denna skolverksamhet voro
en svår pröfvotid. Men under denna
utvecklade han stor verksamhet som
tonsättare. Så komponerade han blott
år 1815 mer än hundra sånger,
deri-bland »Erlkönig», Ossians sånger,
Mignon sångerna, två symfonier, två
messor och andra kyrkokompositioner,
piano- cch kammarmusik samt ej mindre
än sju operor och sångspel. Hans
dramatiska förstlingsverk »Des Teufels
Lustschloss» förskrifver sig redan från
1813—14. Flere andra operor, bland
dem hans största: »Alfonso und Estrella»
samt »Fierrabras >, tillkommo några år
senare.
Från skolundervisningens tvång
befriades han 1817 genom en vän, Franz
von Schober, som tog honom till sig
och länge underhöll honom med
pen-niDgar. Genom honom blef han bekant
med barytonsångaren vid hofoperan
Michael Vogl, som var den förste och
en af de bäste tolkarne af hans visor.
Ehuru trettio år äldre än Schubert
blef han för honom en intim vän, af
hvilken han fick mycket att lära. Till
Schobers umgängeskrets hörde bland
andra diktarne Mayrhofer, Bauernfeld,
von Feuchtersieben, målarne Moritz von
Schwind, Kupelwieser, Schnorr von
Karoisfeld, musikerna Franz Lachner
och Hüttenbrenner, och i denna krets
npplefde han sina gladaste stunder. *
För ötrigt lefde han i stilla
tillbakadragenhet och under rastlöst arbete.
Med otrolig lätthet och hastighet
nedkastade han emellertid sina
musikaliska tankar på papperet. Så nedskref
han »Erlkönig» i ett drag, sedan han
flere gånger genomläst dikten.
I likhet med Mozart kunde ej
Schubert vinna en oberoende och trygg
ekonomisk existens. Den enda anställning
han hade var en musiklärareplats hos
grefve Esterhazy på landtgodset Zelecz
i Ungern under sommarmånaderna 1818
och 1824. En dirigentplats, som han
1816 sökte i Laibach, erhöll han icke;
en organistplats i hofkapellet, som han
kunnat få 1822, antog han ej, troligen
kännande sig olämplig för regelbunden
tjenstgöring. Efter Salieris död blef
Weigl honom föredragen vid
tillsättandet af vice kapellmästareplatsen i
hofkapellet, och han sökte förgäfves
1827 att blifva kapellmästare vid
Kärntnerthor-teatern.
Schubert var alltså hänvisad att
lefva af honoraren för sina
kompositioner, och, opraktisk som han var,
kunde ban i detta fall ej stå på sin
rätt utan blef skamlöst lurad af giriga
förläggare och fick lefva i nöd och
* Se berättelseu »Schubertiaderna» i nr 3,
årgäng 1896.
umbäranden, hvarigenom hans helsa
undergräfde8. Så erhöll han för de
sex första sångerna i »Winterreise»,
under det han låg på sin dödsbädd,
af förläggaren Haslinger sex gulden,
en summa, som hans vän Lachner
förgäfves sökte höja. En enda gång
kunde hans vänner förmå honom att
gifva en konsert, då hans trio op. 100
i Ess dur, tema med variationer ur
stråkqvartetten i D moll och flere af
hans sånger väckte ofantligt bifall.
Det var den 26 mars 1828. Hans
sjuklighet hade redan då tilltagit i
allvarsam grad. På sommaren samma
år ökades allt mera de smärtor i
kuf-vudet och den svindel, hvaraf han led,
och ehuru mot hösten en förbättring
inträdde, som tillät honom atc med sin
bror Ferdinand och ett par vänner göra
några dagars utflykt till Ungern,
hvar-under han visade sig glad och munter,
försämrades hans tillstånd vid
återkomsten till Wien. Den 3 november
begaf han sig dock till Hernals, der
der ett requiem af Ferdinand
uppfördes, men detta var den si3ta musik
han hörde. Krafterna aftogo allt mer,
feber- och svindelanfallen blefvo tätare.
En nervfeber nedlade honom på
sjuksängen, der han dock ännu sysselsatte
sig med cperaplaner och i sina
feber-’ fantasier sysselsatte sig med
Beethoven, som han så bögt ärade. Efter
erhållande af dödssakramenten afsom
nade den store tondiktaren den 19
november. Två dagar derefter, den 21
november 1828, skedde haLS
högtidliga begrafning på Währinger
kyrkogården, der han efter sin önskan fick
hvila helt nära Beethoven. Ar 1888
flyttades, som bekant, de båda mäs
arnes stoft till Wiens centralkyrkogård.
Redan 1829 upprestes på Fratz
Schuberts graf en minnesvård med hans
byst och 1872 reste man hans staty
i Wiens stadspark. På derna läser
man, utom hans födelse- och dödsår,
dessa Grillparzers ord: »Döden begrof
här en rik skatt men ännu skönare
förhoppningar*»
9––-
Bayreuth,
Etter F. Weingartner.
«Neue Deutsche Rundschau har Felix
WTeingartuer skrifvit en uppsats
med ofvanstående titel, bvari han
kritiserar den nuvarande regimen i
Bayreuth. Man har velat förringa denna
kritik genom att efter vanligheten skylla
på personlig Lätskhet, men denna
beskyllning bemöter författaren redan på
förhand med följande ord: »Få be-
gripa, alt man af ren öfvertygelse
handlar såsom man gör, och betänka,
att just det oförbehållsamma uttalandet
af en åsigt mestadels blott gagnar
andra, men icke den uttalande sjelf, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
