Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken på sin höjd skördar Hentlighet och
förföljelse.»
Vi kunna icke här följa i detalj för*
, fattarens långa afhandling, men tro oss
vara skyldiga våra läsare en antydan
om hvad frågan gäller, hvarför vi här
endast referera, huru förf.
sammanfattar sina anmärkningar angående
missförhållandena och deras orsaker. Det
sker på följande sätt.
* *
*
»Helt visst var det riktigt att
upp-j bjuda allt för att fullfö.ja
föreställningarna i Bayreuth och utföra Wagners
planer på en stilskola. Helt visst
för-tjenar fru Cosima Wagner beundran
och erkännande för det mod, den
arbetskraft och den klokhet, med hvilken
hon ställt sig i spetsen för den
praktiska och konstnärliga ledningen af
festspelen. Men vid pröfningen af
resultatet måste i första rummet frågas,
huru den personlighet är beskaffad som
företager sig att utföra en så väldig
tanke. Med hängifvenhet och
beslutsamhet är det icke tillräckligt.
Wag-nar var en tysk mästare, jemte Weber
den mest t}’ske, som någonsin lefvat.
Men mästarens maka, festspelens
nuvarande ledarinna, är dotter till en
magyar och en fransyska, således allt
annat än tysk. Man kan nu starkt
sätta i fråga huruvida ett väsen,
framgånget ur en blandning af så
heterogena nationer, fullständigt förmår fatta
den kärntyska grundtanken i det
wag-nerska konstverket, och vidare
huruvida en kvinna är i stånd att bringa
denna grundtanke till ett lefvande
uttryck, att liksom producera densamma
ur sig sjelf. Jag säger med afsigt
producern, ty en fulländad
framställning af det wagnerska konstverket går
långt öfver det s. k. reproducerandet,
långt öfver spel, sång, regie och
diri-geringskonst. Den fordrar en
genialisk uppfattning af den sceniska bilden
i dess helhet, förbunden med den
noggrannaste fackkännedom på alla
Jithö-rande gebit och med förmågan att så
meddela det uppfattade, att hela
bilden växer ut ur de särskilda delarne,
på samma sätt som i en fullkomlig
organism hvarje lem fogar sig till den
andra och ingenting blir för mycket
eller för litet.
Fru Wagner är i anlag och bildning
så högt öfverlägsen flertalet af sitt
kön, att hon trots allt skulle kunna
vara till stort gagn för festspelen, om
hon inskränkte sin verksamhet och hade
vid sin sida män, hvilka med
öfverty-gelsens hänsynslösa mod bekämpade
hennes villfarelser och hvilkas bättre
insikt hon hörsammade. Hennes
uteslutande jierravälde är en olycka, ty
de ytliga och krypande — af dessa
begge arter består ju menskligheten
oftast — taga allt hvad hon befaller
för äkta guld, utan att vidare tänka
deröfver, emedan de tro sig mottaga
det från Wagners enda rättmätiga full-
maktsinnehafvare. Men fru Wagners
både otyska och kvinliga natur hindrar
henne tvärtom från att verkligen
tillträda detta fullmäktigskap och kommer
hennes mycket beundrade verksamhet
att synas blott såsom produkten af en
genom flerårig öfning förvärfvad rutin,
men icke såsom frukten af en verkligt
genialisk begåfning.
Hade en tysk man stått i spetsen,
i stället för en otysk kvinna, så hade
vi, äfven om han icke varit något geni,
ej behöft upplefva denna förkärlek för
utländska artister, denna känslolöshet
för ett dåligt uttal af tyska språket,
denna böjelse för sällsamheter i
kostym-väg, detta konstverkets förvekligande
genom onaturligt långsamma tempi o. ,
s. v. Vi bade då ej heller upplefvat,
att för framställningen af kraftiga
gestalter utvalts sådana konstnärer,
hvilkas väsen af naturen är vekt och
passivt, t. ex. Perron för Wotan.
Äfven fru Wagner skulle komma
till insikt om att en man behöfdes i
spetsen för Bayreuth; på samma gång
måste hon känna en stigande oro
öfver hvem som skulle öfvertaga
festspelens ledning, då hon sjelf en gång ej
vore i lifvet. Men ödet hade
förträffligt spelat henne i händerna. En son
fanns ju, som var mästarens
lifslef-vande arfvinge. Hvarför skulle icke
han också kunna göras till den
andliga aifvingen? Visserligen fanns der
en omständighet som var betänklig.
Den unga herr Wagner hade nämligen
befunnits omusikalisk och derför ej
blifvit undervisad i musik. Deraf har
hvarken han sjelf gjort någon
hemlighet, ej heller hans moder för tio år
sedan och ännu senare. Men det
betydde ingenting. Då folk med
individuel begåfning icke äro omtyckta i
Bayreuth, ja, till och med i ledningens
syfte betecknas såsom »ruinerade»*) så
behöfde man icke länge betänka sig
på att drilla den för musik
ögonsken-ligen icke begåfvade Siegfried så länge,
tills det blef någonting liknande en
musiker af honom. Också förutsåg fru
Wagner mycket väl med sin
förträffliga menniskokännedom, att hon nog
skulle finna folk, som voro beredda att
i rättan tid utsprida ryktet om det
»nya geniet».
Man vågade alltså kuppen. På
otroligt kort tid förvandlades eleven vid
tekniska högskolan icke blott till en
musikstuderande, utan till en mästare
i dirigeringskonsten. Med några
inlärda stycken, som han framförde med
mycket sällsamma nyanser, bereste han
under tre år flera stora europeiska
städer, i hvilka hans faders namn och
hans moders vidsträckta förbindelser
öppnade alla dörrar för honom.
Entusiastiska berättelser och interviewer
flögo genom verlden. Plötsligt följde
*) Ohamberlains förolämpande uttryck om
de konstnärer, som medverkade i Bayreuth
under Wagners lifstid.
offentliggörandet af ett af hans bref
»an die Redenden Künste», hvaraf man
fick veta, att herr Siegfried Wagner
redan höll dirigerandet för en för
honom öfvervuonen ståndpunkt och
ansåg sig upphöjd öfver en sådan
verksamhet, som stode i »andra rummet».
Goda kapellmästare kunde man ju
alltid finna, menar han, alltså behöfver
han icke vidare befatta sig dermed.
Oaktadt man icke kan neka att detta
obetingadt vore en stor vinst, så
för-blifver dock den exempellösa
oförsyntheten i detta skriftstycke lika
beundransvärd som det lugn, hvarmed herrar
dirigenter hafva mottagit det. Hans
Richter såsom »äldste vän i familjen»
förklarar i »Times» Siegfried Wagner
för en framståer de dirigent och regissör.
Antingen man i denna förklaring vill
se ett uttryck af öfvertygelse eller en
akt af vänskap, i hvarje fall blifver
en oförklarad rest öfrig. Richter är
också blott kapellmästare, och som
sådan naturligtvis kompetent att dirigera,
men förstår ingenting af scenen enligt
Siegfried Wagners eget uttalande. Hur
har han då kunnat utleta, att Siegfried
Wagner äfven är en framstående
regissör?
I hvarje fall har detta bref »an die
Redenden Künste» framkallat ett
ogement löjligt intryck, hvilket erhåller
en rent af pinsam karakter genom den
rökelse, som fru Cosima Wagner i sitt
till styrelsen för Berlins
Wugnerföre-ning riktade bref strör ut öfver sina
trogna. Det vore dock alltid
önsk-värdt att i afseende på de befallningar,
som kapellmästarne i Bayreuth skola
utföra, det en gång tydligt fastställdes,
hvilken skillnad det ligger deri, om
Richard Wagner befallde, eller om
Cosima eller Siegfried befalla
Icke blott fru Wagner utan äfven
den tyska publiken har sin skuld deri,
att Bayreuth icke är hvad det kunde
vara. Hade denna publik understödt
Richard Wagner i stället för att
bekämpa honom, så hade han nått sitt
mål i yngre år och festspelen hade
längre stått under hans ledning. Hade
denna publik i Bayreuth skådat sin
stolthet och en höjdpunkt i sin
nationella konst, så hade Bayreuth icke
hemfallit åt utländingar. Man tänke
sig i stora operan i Paris ett
mästerverk, framstäldt af sångare, som
rådbråkade det franska språket!
Föreställningen skulle aldrig få fortsättas
till slut. Men i Tyskland mottog man
icke blott med lugn en
Lohengrinföre-ställning, i hvilken de flesta
hufvud-per6onerna talade en afskyvärd tyska,
utan fann också att främlingarnes
medverkan gaf föreställningen ett »förhöjdt
intresse». Hur ofta bar det icke
beklagats och är alltjemt att beklaga,
att tysken saknar det som andra folk
ha för mycket: stoltheten öfver sin
nation. Hade Wagner lefvat längre efter
det han ändtligen nära sjuttioårig
blif-[ vit erkänd af hela verlden, så hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1897/0013.html
