Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något delade, i det många funno för
mycken köld, för litet passion i
framställningen, men Carmens gåtfulla
natur kan uppfattas på mer än ett sätt.
Visst är, att operan »Carmen» med
fru Linden i titelroleu nu mera synes
locka fullt bus, när helst den gihes.
År 1893 i mars såg man å nyo fru
Linden på vår opera som Fredrik i
»Mignon» och som Leonora, äfven då
var hon blott gäst, och strax derefter
bade hon en konseit på Musikaliska
akademien. I juui detta år var det
som hon, då hennes man uppsatte
pantomimen »Den förlorade sonen» på
Dramatiska teatern, upptiädde här och
sedan i landsorten uti dennas titelrol.
Från hösten 1893 har fru Linden
sedan varit engagerad vid K. Operan,
der hon efter fröken Wolfs afgång
inträdde i flei e af dennas roler. Af
hennes nya roler under detta år ha vi
antecknat Pamela i »Fra Diavolo», den
blinda i »Gioconda», Lucia i «På
Sicilien» och drottningen i »Hälften hvar».
Sedermera har hennes repertoar ökats
med följande roler, under 1891: Fenella,
Or fe vs och Klytemnestra i Glucks
»Ifi-genia i Aulis»; 1895: zigenaren Josef
i »Vännen Fritz», kronprins Gustaf i
»Ett svenskt minne» (vid Bellmausfesten),
Anita i »Navarresiskan» och Fricka i
»Valkyrian»; 18’• IG Philint i
»Vårdrottningen», Rebecka i »Hexfällan».
Sistlidna år på hösten firade fru
Linden stora triumfer i Köpenhamn,
under ett gästspel å k. teatern
der-städes, som Orfevs och Carmen. Vid
danska kronprinsparets nyss gjorda
besök härstädes, blef också fru Linden
vid en representation å k. operan,
bevistad af danska kronprinsen,
uppkallad i den kungl. foyern och
kcm-plimenterad af honom för sitt gästspel
i den danska hufvudotaden med uttala 1
önskan om förnyande af ett sådant.
Für en annan utmärkelse i den kungl.
foyern var fru Linden föremål, då
konung Oskar d. 4 april 1891 efter
andra akten af »Orfevs» egenhändigt
till henne öfverlemnade medaljeu
»Lit-teris et artibus».
Som en utmärkelse — att nu icke
tala om publikens talrika hyllningar
med lagrar och blommor — kunna vi
också läkna skänken af den vackra,
stilfulla lyra, som vår berömde målare
Julius Kronberg sjelf förfärdigat och
i slutet af 1895 förärade Oifevs’
utmärkta representant. Det är denna
lyra som synes å vårt porträtt af
konst-närinnan.
––^
Franz Schubert.
II.
Kompositioner.
och detta ehuru endast en lifslängd af
31 år vardt honom förunnad.
Emellertid finner man förklaringen häröfver i
hans rastlösa flit och stora lätthet att
på papperet nedskrifva, livad hans rikt
flödande inspiration frembragte. En
någorlunda utföilig redogörelse för hans
kompositioner ger o.-s begrepp härom.
I den katalog öfver hans verk, som
åtföljer La Maras Schubert-biografi,
finna vi 173 sådana med opustal och
öfver 50 utan numrering jerato lika
mänga efterJemnade sånger mod
piano-ackompanjemang. »Erlkönig» står
upptagen som opus 1 och »Tre sonater»
angifvas såsom hans »allra sista
komposition». Af tonsättningar med
opustal visar katalogen 20 fyrhändiga, 24
tvåhändiga pianonummer, 4 för piano
och violin (deribland op. 137 »Drei
Sonatineu»), ett par kompositioner för
piano och flöjt (Variationer, op. 160)
samt orgel och piano (Fuga, op. 152),
107 sånger och sångsamlingar, af hcilka
senare flera upptaga många nummer,
så t. ex. ensamt hans »Winterreise»
24 sånger. Bland de med opustal
betecknade fiuna vi af större verk en
Oktett (op. 166) för två violiner, alt,
violoncel), kontrabas, klarinett, horn
och fagott, stor Qvintett (A dur, op.
114) för piano, violin, alt, violoncell
och kontrabas, hvari hans sång »Die
Forellen» är använd som tema med
variatiouer, Sttåkqvintett (C dur, op.
163) för två violiner, alt, två
violonceller; stråkqvartetter: op. 29 (A moll),
op. 125 (i Ess dur och E dur), 161
(G dur), 168 (B dur); pianotrior: op.
99 (B dur), 1Ü0 (Ess dur) och
Nocturne op. K8 (Ess dur); och vidare
två offertorier (op. 46 och 47) samt
operamusik: ouverture, eutreacter,
balettmusik och sånger ur »Rosamunde»
(op. 26), ouverture, cavatiua och aria
ur »Alfonso och Estrella» (op. 69)
samt ouverture, solo- och körsånger
ur »Fierabras».
Till kompositionerna utan angifvet
opustal höra af oikesteiverk: Sym-
fonien i C dur, den ofullbordade
symfonien i H moll (två satser),
andante nr Tragisk symfoni (C moll); af
kammarmusik: stråkqvartetterna Grand
quatuor, (D moll, öfver sången »Der
Tod und das Mädchen» i op. 7) samt
qvartetter i G moll och D dur och
qvaitettsats i C moll; vidare Adagio
och rondo (F dnr) för piano, violin,
eller alt och violoncell, sonat (A moll)
för piano och »arpeggiouo»* (eller
violoncell eller violin); för piano 4
händer: Tragisk symfoni (C moll),
symfoni i B dur och dito i D dur m. m.;
12 nummer tvåhändiga pianostycken;
8 messor och andra flerstämmiga
andliga sångverk och 13 dito af annat
innehåll. Hithörande sångverk äro
förut nämnda.
rummet sången, och hvad denna
beträffar, så fann man sig redan vid
hennes första uppträdande på scenen
betagen af den sällsynt vackra
mezzosopran, hvarmed naturen utrustat henne;
intelligens och studier ha också af denna
härliga stämma gjort ett material af
stort konstnärligt värde, som endast af
en något högre värmegrad stundom
skulle kunna förhöjas. Till dessa rent
artistiska egenskaper kommer det å
scenen så vigtiga attributet af en
ståtlig figur, en behaglig apparition, hvari
de stora, uttrycksfulla ögonen spela en
vigtig rol. »Vacker som en Apollo,»
säger en hennes biograf, »har hon som
Orfevs förtrollat alla med sin plastik
och sin sonora, vårdade sång . .. Detta
parti hör tvifvel6Utan till de mest
helgjutna skapelser som någonsin
framställts på svensk operascen » Vår bild
i dagens nummer gifver en påminnelse
härom.
Fröken Mathilda Jungstedt väckte
redan vid sin första debut i slutet af
1888 mycken uppmärksamhet som
Pan-talis i »Mefistofeles» och än mer i det
större partiet bergadrottningen i »Den
bergtagna,» uppförd den 21 januari 1889
å k. operan vid firandet af konung
Oscars GO års födelsedag. Fröken
Jungstedt var nu fästad vid operau genom
engagement och utförde under samma
speltermin åtskilliga andra roler,
nämligen Fredtik i »Mignon», Benjamin i
»Josef», fatburstärnan i »Det var en
gång...», Hedvig i »Wilhelm Teil»,
Kicklaus i »Hoffmanns sagor» och på
hösten samma år Puck i »Oberon»,
Amneris i »Aida» och Leonora, hvilken
sistnämnda rol blef för henue en stor
triumf. Följande år utförde hon miss
Rose i »Lakmé», Cherubin och Nancy
samt Emilia i Verdis > Otello». Mot
slutet af 1S90 lemnade hon scenen för
att egna sig åt sångstudier i Paris, dit
hon begaf sig efter att ha konserterat
i Norrköping och Göteborg tillsammans
med pianisten Lennart Lundberg.
I Paris studerade fiöken Jungstedt
I för den utmärkta sånglärarinnan m:me
Arlöt och ingick der den 2 april 1891
äktenskap med operasångaren Emil
Linden, som samtidigt med henne var
anstäld vid vår operascen.
Redan samma höst återvände
konstnärsparet Lindeu till hemlandet och
tog anställning vid Aug. Lindbergs
operatrupp i Göteborg, der fru Linden
i augusti uppträdde som Leonora å den
festföreställning, som egde rum å Stora
teatern med anledning af konungens
närvaro vid sommarens stora utställ
ning derstädes. I Göteborg lät fru
Linden sedan höra sig i Carmens och
Azucenas partier. År 1892 i
september afslutade herr och fru Linden ein
koustnärsverksamhet i Göteborg med
en afskedskonsert i Trädgårdsförenin
gens stora sal, och den 29 oktober
samma år gästade fru Linden som
Carmen på Stockholmsoperan. Tankarne
om hennes utförande af denna rol voro
(Såsom tonsättare utvecklade Franz
Schubert en förvånansvärdt stor
produktivitet, hvarom förut är nämndt,
• Arpeggione är en blandning af gitarr
och violoncell (liknande gambau), hvilket
stråkinstrument förfärdigades af P. Staufer i
Wien 1823.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
