Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siska pianomusiken kan man beteckna
Diabellis op. 149 (28 melodiska
öf-ningsstycken) och op. 103
(Jugendfreuden), Dusseks op. 16 (12 Lejons
progr.) och op. 67 (Trois sonates progr.
composées comme exercises), A. E.
Müllers »Instruktive Uebungsstiicke»
(deribland några med vackra
variationer) och »Grands Caprices» (nr 6
utmärkt genom sin molodi och kanon i
D-dur-satsen) samt Steibelts, den
firade pianovirtuosens, etyder op. 78,
deribland verkliga perlor i fråga om
musikalisk smak (1, 3, 4, 7, 8, 11, 12,
15, 17, 19, 20, 21, 24).
En representant för den Clementiska
skolan är i första rummet Henri
Ber-tini, hvars etydsamlingar op. 29, 32
och 66 i många fall få tillerkännas
gedigenhet och musikaliskt värde. Op.
29 och 32 tjena vanligen som
förstudier till J. B. Cramers välbekanta
etyder. Detta etydverk, bestående af
4 häften med tillsammans 84 öfningar,
har i afseende på utbredning
öfver-flyglat »Gradas» och förtjenar denna
popularitet i rikt mått lika väl för sitt
tekniska värde som för sitt
musikaliska innehåll. I det hänseendet står
det obestridligen framför Clementis
mästerverk. Det består allt igenom af
korta, väl affattade melodiska
kabinettsstycken, som med sin inneboende fina
musikaliska smakfullhet väl lämpa sig
till musikföredrag och ej blott till
teknisk öfning. Att Cramer ansågs stor,
särdeles beträffande föredraget af
adagiot, kan man förstå af den vackra
sångbara kantilenan i många af
etyderna. Såsom typisk för dem alla kan
anses den mycket spelade nr 1 i C
dur, en mönsteretyd i fråga om
teknisk nytta, proportionerlig
konstruktion, d3rnamisk schattering och ädel
smak. De andra etyderna likna denna
till sin musikaliskt estetiska karaktär.
Derför kunna de rekommenderas till
användande allesamman (Ruthards
upplaga), men skall ett urval nyttjas, så
är att rekommendera H. von Btilows
»60 valda etyder» i systematisk
ordningsföljd med fingersättning,
föredrags-tecken och anmärkningar.*
Såsom den mest lysande
representanten för det Clementiska spelsättet
gäller Friedr. Kalkbrenner. Man
säger om honom, att han förenade
dementis stora föredragssätt med
Hümmels luftiga, glänsande behag och
anser honom för skapare af den moderna
virtuosi eten. Likasom Cramer har
också han nedlagt sin rika pedagogiska
erfarenhet och kunskap om pianot i ett
antal etydverk, hvilka utkommit i
åtskilliga upplagor, såsom op. 20, 108,
126 och 143. Om de än icke äro rent
tekniska öfningar, utan äfven bjuda på
musikaliskt innehåll och lägga an på
uttryck och nyansering, så hinna de
* Se Svensk Musiktidning 1894 nr 81, der
den svenska Biilowsupplagan omnHmnes i en
liingre artikel, äfven innehällande Cramers
porträtt och biografi.
dock ej upp till Cramers. Det vidlåder
dem något massivt och tungt, de sakna
deu elegans, det melodiska flöde, som
utmärker de Cramerska, likväl äro de
i tekniskt hänsende (först och främst
de 25 stora etyderna op. 143), särdeles
för oktav- och tersspel, ganska nyttiga
och höra äfven i afseende på innehållet
till dem, som kunna kallas »musikaliskt
solida». Till Clementis skola har man
äfven att räkna Ludvig Berger, den
utmärkte pianovirtuosen och förträfflige
läraren. Hans etyder op. 22 och op.
12 äro i tekniskt som musikaliskt
hänseende framstående etydverk. En viss
elegisk ton, som sedan fulltonigt
anslagits i hans lärjunges Mendelssohns
»Lieder ohne Worte», genomgår alla
styckena, hvari man öfverallt träffar
på rik känsla och behaglig melodi. I
alla tages hänsyn till möjligast jemna
utbildning af båda händernas teknik
(så op. 12 nr 9 ensamt för venstra
handen).
Till de Bergerska etyderna kunna
de få som hans lärjunge Mendelssohn
skrifvit ansluta sig. Starkare än de
fleste andra moderna mästare är
Mendelssohn rotfast i musikens klassiska
epok. Till stil ech uttryck är Lan
mera be3lägtad med Mozart än med
Schumann, och lifselementet i alla hans
skapelser bildar den bredt framflytande
kantilenan. Man skönjer i dem
klas-sisitetens solnedgång, medan månen på
himlen bådar romantikens
månskim-rande glans. Äfven i tekniskt
hänseende förnekar ej Mendelssohn denna
slägtskap med det äldre pianospelet,
och hans etyder äro, frånsedt deras
musikaliska adel och förnäma smak,
att rekommendera med hänseende till
konsten att åstadkomma en lugn,
uttrycksfull melodiföring jemte lätt
rörliga, elegant omslutande passager (op.
104: 3 etyder, B moll, F dur, A moll
och etyd i F moll).
Till de Bergerska etyderna skulle
kanske också, ehuru ej hörande till
den Clementiska skolan, kunna sluta
sig etyderna af Ferd. Riis, op. 31
(6 etyder). Såsom man af en
Bäet-hovens lärjunge ej annat kan vänta,
röra sig dessa på fullt klassiska banor
och äro i likhet med hans öfriga piano
verk alldeles i hans höge lärares anda.
Af framstående musikalisk skönhet är
nr 2 (Ess dur), och den yttersta
delikatess och finhet fordra föredraget i
nr 5 (D dur), som dertill genom olika
rytm i öfver- och understämman
bringar eleven i förlägenhet. Den siste
representanten för den
Clementi-Cramerska skolan, och som tillika betecknar
öfvergången från det klassiska till det
moderna pianospelet, är Moscheles.
En af de mest firade virtuoser för alla
tider, hvilken genom sitt härliga
passagespel och en förvånande färdighet
i venstra handen väckte
uppmärksamhet men äfven hänförde med sin rika
fantasi, har han på grundvalen af rikt
vetande och mångårig erfarenhet ska-
pat pianoetyder, som gifva det mest
lysande vittnesbörd om hans
pedagogiska blick och förmåga. Om än hans
öfriga pianoverk mer och mer blifva
föråldrade, eller redan äro det, skala
hans etyder länge hjelpa till att lägga
en god grund för pianisternas
utbildning, och ingen musikalisk
bildningsanstalt skall så snart kunna umbära
dem och ersätta dem med bättre och
ändamålsenligare. Fullständigt
förefinnas dessa etyder i op. 51, 70, 95, 105,
111 och 126. Idealetyder i vår
mening äro företrädesvis op. 51 och op.
70, som förtjena noggrant studium.
De tre etyderna i op. 51 — La Forza,
La Leggerezza, Il Capriccio —
förekomma till och med på
pianovirtuosernas program, ett bevis på deras värde
som föredragsstycken. Från alla
Moscheles’ etyder strömmar emot 03S en
fläkt af nutiden, hos dem spåras något
af det drömmande och poetiska, som
ännu mera prononceradt träder fram i
de senare verken af Henselt, C-opin
och Schumann, genom hvilka
romantikens väsen ställes i motsats till
klassicismen. De 24 karakteristiska etyderna
op. 70 vinna ytterligare pedagogiskt
värde genom de fingervisningar
Moscheles förutskickat dem. Blifva dessa af
eleverna uppmärksammade och
mästarens anvisningar i öfrigt noga följda,
så blir resultatet en betydande teknisk
och musikalisk vinst. Framför allt
ernås finkänslighet och konstnärlig takt
i musikaliskt hänseende, tydlighet och
klarhet i tekniskt.
(Forts.)
––• -
Rossinis blåa rock.
et ses oevres» följande ganska
roliga anekdot:
Händelsen tilldrager sig i Neapel
morgonen efter första representationen
af »Otello», hvilken opera, som bekant
är, väckte allmän förtjusning.
Rossini sitter midt bland sina
förtrognare vänner, hvilka med glaset i
hand gratulera honom till framgången
af hans nya opera, då man hör en
sakta knackning på dörren. Barbaja,
teaterdiiektören, stiger upp och
öppnar; en engelsman, som synes vara
omkring femtio år, stiger in.
»Hvem söker ni?» frågade Barbaja.
»ilerr Rossini,» lydde svaret.
»Hvad önskar ni af honom?»
»Endast att få se honom.»
»Godt, se der, var så god och
betrakta honom nu så mycket som er
lyster!»
Under denna dialog hade Rossini
oförmärkt gifvit grefve von F. ett
tecken att han skulle sätta sig vid andra
sidan af bordet, midt emot
engelsmannen. Engelsmannen satte sig nu ner
vid samma bord och stirrade oaflåtligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
