Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mindre (Hammerska) teatern. Samma
höst denna träter öppnades inkallades,
som bekant, ett italienskt operasällskap
med Ferd. Strakoseh som impressario,
signor Rosa som kapellmästare. Denna
operasejour slutade emellertid i midten
af december samma år. Året derpå
finna vi hr Lindberg som förste
violinist och konsertmästare vid k. operan
härstädes. Ar 18/3 inträdde
konsertmästare Lindberg i konservatoriet som
lärare i violinspel, 1879 som lärare i
ensemblespel och äfven som orkester- i
dirigent. Till ledamot af Musikaliska
akademien invaldes hr Lindberg 1875
och utnämndes 1886 till riddare af
Vasaorden.
Under den långvariga
lärareverksamheten vid konservatoriet har hittills ej
mindre än 400 elever åtnjutit hans
undervisning, och bland dessa kan han
räkna de flesta i k. operans kapell, j
Många af de violinister, för hvars konst
han varit den egentlige grundläggaren,
hafva sedan som solister utmärkt sig i
både i hemlandet och utlandet.
Sär-skildt må bland hans elever, utom
hans egen dotter, påpekas Tor Aulin
och Anna Lang, han har äfven haft j
att informera elever från Amerika, Eng- I
land, Tj’skland, Danmark och Norge.
Flere studieverk af honom ha
utgif-vits i tryck, så Tekniska studier (1873), j
Fingeröfningar (1879), Nya studier (
(1883), Violinskalor (1884) och senast
»Dagliga öfningar för violin», hvilka
blifvit med beröm omnämnda i
musiktidningar i London. Konsertmästare
Lindberg är gift med Emilia \V iik fran
Helsingfors, skicklig pianist.
Vi anse oss ej kunna bättre afsluta
denna bila biografiska skizz än med
anförande af den särdeles hedrande
adress, som förärades konsertmästare
Lindberg på hans 60-årsdag. Denna
hade följande lydelse:
Till läraren vid Iv. Musikkonservatorium,
Riddaren al Kongl. Vasaorden m. m.
Herr Johan Lindberg d. 8 mars 1897.
Vänner och kamrater vid musik
konservatoriet bedja att, i minnesgod åtanke af ädla
konstnärliga idrotter och samvetsgrant fylda
lärarevärf, få å Eder sextioåredng framlöra
sina varma och uppriktiga lyckönskningar.
A. V. Åbergson.
V. Svedbom. A. Huben son.
F. Book. F. Cronliamn.
G. Korsgren. O. Bolander. A. E.
Bergman. F. 4. Frieberg. L Zetterquist. J.
Dente. J■ Günther. A. Andersen. A.
Bergenson. Ellen Bergman. G. Brinck.
Eugenie Claiison. H. Hakansson. J. A.
Johnsson. V. E. Karlson. J. Kjellberg.
A. Lagergren. J. Lang. E. Langéen. S.
Lund. C. Nordgeist. B. Tammelin. H.
Thegerström. C. O. östman.
—n—
Vår tids operamusik är ett odjur,
som feberaktigt uppskakar alla mina
nerver. Gollmick.
Ett föredrag om sångkonsten.*
jf/fllagan öfver sångkonstens förfall
är knappast mindre gammal än
sångkonsten sjelf. Det gifves
knappast några äldre skrifter om den
menskliga röstens behandling, hvari
det ej påvisas, att under förgångna
bättre dagar man sjungit bättre och
stilriktigare än på den tid, då dessa
skrifter författades, hvilkas ankior
»endast velat åter förbjelpa till sin rätt
den genom modet och en förvänd smak
undanträngda sanna konsten».
Den florentinska skolan vid slutet
af 16:e århundradet trodde sig böra
beteckna såsom idealiskt mål
återupprättandet af deu gamla grekiska
säng-kousteu, i det den uppreste sig emot
kontrapunktens allenastyrande. Tyska
författare i 17:e århundradet, såsom
Herbst och andra, åberopade sig på
Caccini, skaparen af den uttrycksfulla
solosången; Agricola.(l/o7) öfversätter
och kommenterar Tosis ungefär fyrtio
år förut skrifna verk, som i sig ater
igen innehåller sorgsna betraktelser
öfver sångkonstens förfall. Klagan
för.-tummas icke. J. A. Hiller och J.
F. Schubert, hvilka hade de italienska
skolorna till mönster, uttala i sina vid
början af detta århundrade utkomna
skrifter samma åsigter om den sanna
sångkonstens försvinuande. Än i dag
hör man i Italien den förlorade äldre
metoden ständigt berömmas; äfven i
Tyskland, der den deklamatoriska
sången bar i högre drag utvecklat sig,
gäller såsom ideal för sångkonsten
all-! mänt den italienska skolan, om
hvilken egentligen ingen rätt vet hvad
han har för begrepp, och hvars förfall
i sjelfva Italien nu sedan snart tre
århundraden konstaterats.
För att bilda sig ett omdöme om
berättigandet af dessa oupphörliga
klago-j mål, särskildt beträffande möjligheten
för den »italienska metoden» att
af-hjelpa desamma, bör man, så vidt
befintliga källor derom lemna upplysning,
göra sig förtrogen med solosångens
mål, dess beskaffenhet och utveckling
i slutet af 16:e århundradet och
derefter anställa en jemförelse emellan
densamma och nuvarande såugsätt samt
lärometoder. Man bör dock dervid
alltid utgå från deu ståndpunkten, att
i sångarns, såsom tolkare af sin tids
kompositioner, äro beroende af
komponistens fordringar och att sångverkets
stil äfven betingar sångsättet.
Vokalkompositiouerna un ler 16:e
århundradet voro nästan uteslutande
fler-stämmiga. Det kontrapunktiska
skrif-sättet utöfvade ännu sin allherskar-
* Ur Årsberättelsen för skolåret 1§94—95
och 95—96 vid konservatoriet i Wiesbaden.
Bilaga: «Was versteht man unter ’italienischer
Gesangsmethode’ und welche Bedeutung hat
dieselbe für den heutigen Kunstgesang?» —
För och emot i denna tråga torde intressera
våra s&ngare och sånglärare. Bed.
makt; den hade i de nederländska
kontrapunktisternas verk och de
oförgängliga skapelserna af en Palestrina
och andra nått sin högsta blomstring.
Om äfven de romerska sångarne uti
9:e och 10:e århundradet kände till
nästan alla för oss bekanta prydnader
och manér, af hvilka de på ett mindre
passande sätt betjenat sig äfven för
utsmyckandet af den flerstämmiga
kyrkomusiken, så har dock det rena,
polyfona skrifsättet, vare sig det tjenat
andliga eller vätldsliga ändamål, icke
verkat befordrande för den fria
utvecklingen af den egentliga konstsången.
Flerstämmigheten i sång betingar ju
äfven då, när det ej är fråga om
körer, den enskilde sångarens beroende
af de medsjungande. Mot denna
polyfona sång, hvarvid en sjelfständig
stäm-föring för flere röster träder i
förgrunden, stälde Caccini och den
florentinska skolan i slutet af 16 6 århundradet
en rytmiskt mera utvecklad solosång,
hvilken syftade åt att låta textens
deklamation komma till sin rätt. Ordets
likställighet med musiken blef redan
då en principfråga. Hade i
flerstämmiga sånger de dynamiska
föredrags-medlen varit jemförelsevis enklare, så
fordrade nu Caccini af dem som tolkade
hans arior och melodier ett långt mera
kompliceradt föredragssätt. Bredvid
svälltonen (messa di voce) stälde han
exklamationen. Figurverket och drillen
fingo friare utveckling. Ett
uttrycksfullt och exakt uttal stäldes i
förgrunden. Sångarne tvungos att med det
sjungna ordet väcka stämningar hos
åhörarne. Den ännu i dag brukliga
beteckningen »italienska skolan» måtte
då ha uppstått; den hade då äfven
fullt berättigande, då den satte
solosången i motsats till den i andra länder
nästan uteslutande ännu utbredda
tter-stämmiga konstsången.
Den florentiska skolans principer
funno sitt uttryck i den italienska
operakorapositionens äldre verk af
Ja-cofjo Peri och Claudio Monteverdi.
Hvad då för tiden fordrades af
sångaren är efter senare begrepp ej
öfver-måttan stort. Ren intonation, tydligt
uttal, kännedom om tonernas
ansvällning (till- och aftagande styrka)
likasom den genom en tons upprepande
frambragta drillen, gruppi (vår tids
drillar och dubbelslag) och endast
måttligt hastiga tioriturer och passager
bilda le konstnärens reqvisita.
Stämomfånget höll sig hufvudsakligeu till
notsystemets omfång för det sarskilda
röstslaget (med uteslutande af
bjelp-linierna), så att till och med solisterna
i hade föga mer än omkring halfannan
oktav att sjunga. Sopranerna
öfver-skredo nästan aldrig g; tenorerna, som
motsvarade vår höga baryton, räckte
sällan öfver g. Af kontraaltar och
b, sar fordrades deremot större omfång
åt djupet. Alten räckte från e till a,
basen från F resp. D till c> sällan till
d. Ackompanjemanget, antingen det ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
