Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördes på cymbalen, som hade att
åter-gifva den besiffrade basen, eller på
lutan, var i följd af dessa instrumenters
klangfärg så svagt, att det aldrig
genom tonfylligbet täckte rösten. Till
och med orkestern lät knappast ana
den moderna instrumentationens
klang-fyllighet, såsom man kan förstå, när
man vet att Monteverdes då för
särdeles stark ansedda orkester i »Orfeo»
(1601) bestod af 2 clavicembali, 1 arpa,
2 violini piecoli, 10 violini di braccio,
2 contrabassi da viola, 2 chitarroni, 2
organi di legno, 1 tegale (liten orgel),
3 bassi di gamba. 4 tromboni, 2
cor-netti, 1 flautino, 1 clarino och 3 trombe
sordine. Hvad vill dessa 36
instrumenter säga emot en modern orkester,
t. ex. Wagners i »Nibelungen», der
ensamt 39 blås- och slaginstrumenter
fordras; dertill komma 6—8 harpor
och en starkt besatt stråkorkester, som,
ifall den ej skall stå efter blåsarne,
tager omkring 50 — 60 personer i
anspråk ! Vidare får man också taga
i betraktande att den fordom brukliga
uppställningen af instrumentalisterna
och instrumenternas mera på en
smekande ton anlagda klangfärg fiån den
äldre Amatis tid inskränkte ljudstyrkan.
Sångarns voro derför i den angenäma
ställning att kunna bringa till geLör
alla tonens schatteringar och dessutom
slippa att forcera rösten genom högt
läge. — Såsom högsta lag gälde
välljudet.
Likasom renässansens konstverk förr
uppblomstrat på italiensk mark än på
den kallare germaniska, så har också
solosångens konst mognat förr uti
Italiens äldre kultur. Men icke blott
italienska sångare utan äfven italiensk
musik och iitalienska kapellmästare
be-herskade förr under flera generationer
den tyska teatern och den intimare
kammarmusiken. Begäiet efter det
utländska, som är tyskarne medfödt,
hjelpte här till. En blick på någon
af de många tyska hofteatrarne, vid
hvilka ungefär samma förhållanden voro
rådande, är nog för att öfvertyga sig
härom. Prölss i sin bok om hofteaterns
i Dresden historia har en förteckning
öfver de under 1666 utbetalta gagerna
åt dem som voro anstälda vid
densamma. Efter denna erhöll Schütz
(lörste kapellmästare) såsom tysk 8U0
thaler; de honom underordnade fyra
italienska kollegerna erhöllo hvardera
1,200 tbaler. Bernhard som tysk vice
kapellmästare ocb tenorist fick 500
thaler, hans italienske kollega 800.
På samma sätt med sångarne.
Tenoren Amaducci hade 800 thaier, medan
Merkel och Kaiser, likaledes tenorer,
fingo 400 och 100 thaler, den
italienske bassisten aflönades med 800, de
båda tyska med resp. 600 och 100
thaier. — Skall man kanhända af
gagerna sluta sig till konstnärernas
qva-litet? Endast namnet Schütz bevisar
motsatsen. Bachs store föregångare
intager i konsthistorien en långt högre
SVENSK MUSINTIDNING.
plats än hans italienska knappast mera
kända kolleger vid Dresdens hofteater.
Hvad som uti Italien blomstrat upp
slog sedan rot i Tyskland. Så funno
Caccinis och Tosis skolor sina tolkare
i Herbst och Agricola. Så finner mun
den förstnämnde i hans 1653 utgifna
»musica moderna prattica, thet är: en
kort vägledning: på nu brukliga
italienske manér att iuformera och
under-visa», gifva luft åt sin kränkta
nationalkänsla, då han säger: »De italer
veta icke allt; de tyske kunna äfven
något.» Har hade nog rätt.
Inflytelsen af de främmande, genom gunst
och modet ännu uppburna sångarne,
hade redan länge visat nya banor för
sångeu, och inom landet uppstodo
småningom sångstorheter, hvilka trots alla
fördomar kunde upptaga täfian med
sina romaniska kolleger. Ärliga
konstnärer hade nedlagt sitt vetande i sina
verk eller genom undervisning utbredt
detsamma, och så hade det blifvit
allmän egendom, hvad som förut endast
några få kunnat tillegna sig. Ändock
talade man äfven då alltid om italiensk
skola, ehuru ingen mer undervisade
efter någon »tysk skola», om ej sjelfva
språket, på hvilket man sjöng, skulle
anses för sångkonstens metod.
Under tiden hade långsamt men sä
kert en förändring i sångsättet inträdt,
betingad genom sjelfva smakens
ändring. De förr enkelt hållna
melodierna och deras ofta nästan torftiga
ackompanjemang gynnade
sångstämmans utsmyckning med manér och
passager. — Så kan det väl förklaras
att Caccinis teorier om företrädet bos
en verkningsfull deklamation snart
mer och mer råkade i glömska.
Sången utbildade sig småningom till en
virtuosmessighet, för hvilken sångens
konst var hufvudsaken och dermed
sjelfva sångverket blef tillbakasatt till
förmån för de uppförande. Och den
deråt utvecklade smaken hos publiken,
som i alla tider gerna låter sig
fängslas af det förkonstlade, sökte
komponisterna att efter sina krafter se till
godo. Det kom snart derbän, att,
så-tom på en Hasses tid, större
uppfin-niDgslörmåga fordrades för att
tillbörligt utsmycka en aria med fioriturer
än till att komponera en såd.n. Ett
större röstomfåug kräfdes nu och
scpranisternas blomstringstid hade’ i
detta hänseende att uppvisa verkliga
abnormiteter. Farinellis (Carlo Broschi)
röst hade ett omfång från lilla d till
trestrukna d, Salieris från lilla / till
tvåstiukna h. Agajuii ska’1 ha sjungit
ända till fyrstrukna c och kunnat drilla
på trestrukna /. Forsters basröst skall
ha fiån stora a till ettstrukna a varit
lika fulltonig och böjlig; bassisten
Mon-tagnana sjöng från stora e till ettstr.
a. De ständiga förmauingarne af Tosi
och andra att icke låta skönheten hos
den burna sången råka i glömska, kunde
ej tillbakahålla den fortskridande
smakförändringen.
Det gamla studiesättet att först en
längre tid, ofta årslångt, göra
röstbildande öfningar inom gränserna för den
rösten tillhörande naturligaste
hex-ackordskalan, råkade mer och mer i
förgätenhet, prydnadsväsendet vid
undervisningen begyute intaga allt större
rum. På åtskilligt som i vår tid
anses oumbärligt för en bildad sångare,
offrade man ringa möda.
Kompositionens andliga innehåll blef en bisak
och briljerandet med röst och
koloratur blef sångkonstens hufvudändamål.
(Forts.)
––––-
Musikpressen.
På Elkan & Schildknechts förlag har
1 utkommit:
För en röst med piano:
Hiiggbom, Axel: Ensam, romans för
mezzosopran (h—f). Pris SO öre.
Morales, Olallo: Tre sånger. 1)
Romance (c—g); 2) »Tillsammans, min kära, vi
voro (f g); 3) »Hör jag den sången klinga*
(c—0- Op. 2. Pris 1 krona.
Arlberg, Fritz: Vokaliser. Nr 11
Not-[ turno, F dur. Pris 50 öre.
Af sångerna är hr Häggboms af det
enkla och populära slaget till melodi
som ackompanjemang. Olallo Morales,
en ung elev vid konservatoriet, visade
i sitt nr 1, en suite för piano, stor
begåfning ocb talang. De ofvunnämnda
sångerna väcka också intresse genom
god faktur, melodisk och harmonisk
uppfinning. De äro skrifna i modern
sångstil, den första med spansk text
jemte den svenska (hr Morales är af
spansk börd), de två andra med tysk
och svensk text. — Den nu efter
komponistens död utkomna vokalisen nr 11
delar de föregåendes goda egenskaper
att vara både instruktiv och
musikaliskt värdefull.
F öljetong.
Ur Friedr. v. Flotows minnen.
I.
En soaré hos marquis de Custine.
I^f^arquis de Custine, bekant genom
aVjMt1 Aere litterära verk, hvaribland
det om Ryssland väl är det
be-tydligaste, egde en ansenlig
förmögenhet, ett aristokratiskt namn och ett
vackert hotell i Paris. Han gaf
präktiga och mycket besökta soaréer, der
man träffade de förnämsta storheter
inom litteraturens och konstens värld.
Jag kommer ej nu ihåg genom
hvil-kens rekommendation jag, som då var
helt obekant, fick en inbjudning till
denna krets af berömda och utvalda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
