Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elev i musikkonservatoriet med kon- ’
sertmästaren Frid. Book som lärare.
Från 1876 åtnjöt han särskildt
understöd af konung Oscar. Konservatoriet
lemDade han 1878 och begaf sig på
hösten detta år till Paris för att
foit-sätta violinstudierna hos Leonard, hvar- |
t till medel bekostades af konungen och
några musikvänner i hufvudstaden. I
Paris fick han tillika af Sivori,
Paga-ninis ende elev, särskild undervisning
i Paganinis och Sivoris konsertstycken, 1
derjemte spelade han alltid andra
violinstämman i Leonards qvartetter. Ar j
1880 återkom Zetterqvist till
fäderneslandet och uppträdde på konserter i
Stockholm. Han blef den 1 september
1882 premierviolinist i k. bofkapellet
och aflade musikdirektörsexamen 1884,
hvarefter han 1885 blef musikdirektör
vid Lifregementets husarer. Den 1 juli
1886 anstäldes han som andre
konsertmästare i k. hofkapellet och erhöll 1888
befattning som musikdirektör vid k.
Vestgöta-Dals regemente. Från 1889
är hr Zetterqvist förste konsertmästare
i k. hofkapellet, och 1895 blef han
musikdirektör vid k. Första Svea
artilleriregemente. K. Musikaliska
akademien invalde honom till sin ledamot
1892, och som ledamot i
Musikkonservatoriets läroverksstyrelse inträdde
han 1894.
Konsertmästare Zetterqvists
violinspel utmäiker sig i hög grad genom
välljudande ton och gedigenhet. Eu
yttre artistisk bravour framträder ej i
detsamma, snarare tycker man
stundom att det är väl reserveradt. Men
den högt utbildade tekniken röjes
alltid i hans spel, som aldrig förfelar att i
skänka den ädlaste musikaliska njut- |
ning. Hr Zetterqvist är också i
besittning af ett utmärkt instrument, som,
efter hvad det eäges, på ett
egendomligt sätt blef hans tillhörighet. Han
var nämligen på en resa här i Sverige
inbjuden till ett slott och blef der
ombedd att spela, men då han icke hade
något instrum nt med sig, sade slottets
egare, en mycket rik alelsman, att på
vinden fanns en gammal fiol, som han
kunde försöka. Fiolen nedhemtades
och befanns vara en utomordentligt
värdefull äkta cremonesare. Hr
Zetterqvist ville genast köpa instrumentet,
men egaren ville ej sälja det, i tron
att det tillhörde fideikomisset. Dennes
son lät honom emellertid köpa violinen.
Då hr Zetterqvist för ett par år sedan
reste till Paris och der lät reparera
densamma, lär instrumentet der ha
värderats till 15,000 kronor.
––9–––
För hälften af min framgång har
jag att tacka min prononciation.
Adolphe Nourrit.
(Berömd tenorsångare.)
––-O–––
Ett föredrag om sångkonsten.
(Forts, och slut.)
*mellertid blef tron på den allena
saliggörande italienska skolan
beståndande, ehuru de
förträffliga lärarne vid uppkomsten af den
egentliga solosången ej mer beaktades
Af sångskolorna från tiden kring
förra århundradets början finner man, *
att prydnadsväsendet vid sångun
lervisningen spelade långt större rol än den
egentliga tonbildningen. P. v. Winters
sångskola förutsätter redan i de förtta
öfi.ingarra temligen stolt i östomfång.
Den sysselsätter sig liksom andra
skolor från denna tid, nästan endast med
utförandet af svåra iutervallsteg och
figurer.
Hiller och J. F. Schubert t. ex. vilja
efter koit studium genom forcerande
drifva upp sopranerna till omfånget
från g till c resp. e; med den
egentliga röstbildningen uppehålla de sig
ej särdeles mycket. I öfningarne med
tonbildningen och deras grundlighet
hade man förr, såvidt nödiga anlag
förefunnits, haft en borgen för
framgången, och ännu i dag har
förhållandet härmed icke ändrats. Så till vida
har den allt mera ökade klagan öfver
sångkonstens förfall ett berättigande,
som den vänder sig mot den felaktiga
utbildningen och deraf härflytande
otillräck 1 :g beherskning af medlen. Hvad
deremot beträffar det ofta framstälda
påståendet, att sångkonsten, sådan
italienarno under »den gamla goda tiden»
lärt den, gått förlorad, så kan man
bemöta det påståendet dermed, att den
klassiska periodens mästare ofta i sina
verk tydligen påpekat vägen till det
studium, hvarpå man då slagit in. En
den »italienska skolans hemlighet» har
då existerat lika litet som nu, och
uttrycket har alltid tjenat dertill, att
sådana, för hvilka sjelfva konstens väsen
förb ifvit en hemlighet, beijenat sig
af detta slagord för att bedraga
personer utan omdöme. Tosis klagan om
det förderf som obefogade, samvetslösa
lärare anställa, gäller ännu efter 200
år. Den lyder i Agricolas
öfversätt-ning: »I våra dagar gifves det nästan
lika många mästare, hvilka göia
musiken till professior, som det fins
men-niskor. En hvar vill undervisa, men
icke de första grunderna; bevars väl!
sådant skulle såra deras äregirighet på
det allra ömtåligaste. Men jag sätter
detta å sido och vill endast tala om
dem, som taga sig frihet att i den
finaste konst, nämligen sångens,
uppträda som ett slags lagstiftare. Oeh
vi förundra oss ännu, om den goda
smaken gått förlorad och bela
sångkonsten ruinerats I En sådan skadlig
oförvägenhet herskar så väl hos dem,
hvilka inbilla sig kunna sjunga bara
de öppna munnen, som hos de ringaste
bland instrumentalisterna.»
Vi se alltså att det från den gamla
floreutinerskolans klassiska tid för bei
canto än la till i våra dagir gifvits
en märgi anledningar till klagomål.
Men då under hvarje tid materialet,
hvaraf lärare ooh sångare bildat->, väl
har varit detsamma, så tör väl också
enda "ansvaret för det ständigt
k’an-drado »förfallet i sångkonsten» icke
böra påbördas de utöfvande
konstnärerna. Vi måste söka grunderna
dcr-till icke i mistr.ingen af kunskap och
förmågor, utan deri, att sjelfva
anspråken på de utöfvande bl ifvit
förändrade. Detta är lätt att förstå, om
man betraktar de förändringar, hvilka
sjelfva komposit’oussittet g nomgått.
En blick på någon aria fiån gamla
tiden, till och med en sådan af Mozart,
som ju också förr gälde som en
betänklig nyhetsmakars, och på en
opera-scen i vår tid — eller, att hålla oss
till mera enkla saker, på en Lottis
»Canzone» och en modern
sångkomposition — skall visa, att den nu
varande sångaren har helt annat alt göra
än den, som tdlhörde äldre tid. Och
mellan Mozart och Wagner eger nog
större skilnad rum, än fordom mellan
Caccinis madrigaler och Hasses arior,
om äfven af helt annan art. Belcanto
under för-Mozartska perioden med sina
långuttänjda vokaler, hvilka ofta voro
bärare af hela fraser, var gynsammare
för den absoluta klangskönheten än
talsången i vår til. Den forna
musiken verkade mer genom absolut
tonskönhet; den nu varande söker
retelse-medel i dramatiska effekter och
väckande af stämningar. Dertill kommer,
för att ytterligare jemföra Italien och
Tyskland, språkets företräde. Det
italienska med sina många klara vokaler,
de öppna a och o, likasom det
sparsammare förekommande i, — det tyska
med sitt för främmande öron ofta hårdt
klingande ljud af hopade konsonanter,
slutna och dunkla vokaler — dessa
bilda eu skarp motsats. Kan välljudet
i tyska språket — och man kan säga
i de flesta andra språk — i fråga om
sång ej mäta sig med det italienska,
och låter en aria ur »Don Juan» med
deu urspruugliga texten bättre än med
den tyska, så ligger detta i sjelfva
idiomet och icke deri, att man efter
italiensk skola kan sjunga bättre än
efter tysk. Om metoden bär skulden,
kan skilnaden ej göra sig märkbar hos
en och samma tolkare. För att här
I taga fram ett nära liggande exempel
må erinras om den förträfflige
konstnären d’Andrades föredrag af den be
kanta serenaden i »Don Juan». Som
tack för rikt bifall plägar sångaren
upprepa en del af arian på det lands
språk, i hvilket han gästar, t. ex. på
tyska. För denna älskvärda artighet
skördar han vanligen ännu mera
stormande bifall, dock gäller härvidlag
mera den goda viljan än förmågan hos
sångaren. De från italienskan
öfver-I flyttade öppna vokalerna verka nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
