Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komiskt och tonbildningen tycks ej
vidare naturlig. Till och med tempot
lider intrång af obändigheten i det
konsonautrika tyska språket.
Champagnevisan och katalogarian i denna
opera äro ojämförligt lättare att taga
i rätt tempo och äfven lättare att
sjunga på italienska än på tyska.
Språket, icke skolan, ger här utslaget.
Visserligen kan man af en verklig
konstnär äfven i vår tid med rätta
fordra beherskande af den burna
sången, och säkert äro också flere af vår
tida sångare i stånd till att på
full-ändadt sätt bringa den till heders, men
tillfället dertill har blifvit mera
sällsynt och derför hör man den ock mera
sällan. Så förhåller det sig ock med
sjelfva sångstudiet; hur man förr »gjorde
det» känner man nog, men
användandet af hvad man känner är svårare
och har nästan gjorts omöjligt. Skulle
man undervisa efter den
gammalitalienska skolan — och någon annan kan
ej metas — så borde man först och
främst så godt som bannlysa pianot
från lärorummet, ty det skulle på sin
höjd tjena till kontroll. Lärjungen
skulle få underkasta sig långvariga
andnings- och tonansatsöfningar; han
skulle efter ett års förlopp ha kommit
derhän, att han kan sjunga lättare
intervaller rent, oberoonde af pianots
tempererade stämning, och vara i stånd
att utföra solfeggier med
ackompanjemang af en andra sångstämma.
Organets rörlighet skulle under denna tid
befordras genom öfning af drillar och
passager, hvilka äfven i afseende på
röstbildningen äro af stort inflytande.
Den moderna sekunddrillen skulle
föregås af studiet af den antika drillen
på en ton, hvilken än i dag kan
rekommenderas. Lärjungen skulle göra
sig förtrogen med solmisationen, skulle
tillegna sig renhet i intonationen bra
nog och beherska vokalernas bildande.
Under andra året skulle genom
fortsatt studium af svälltonerna och
ex-klamationen stämmans
nyanseriugsför-måga fortbildas. Sjungandet af
voka-liser fortsättes. Röstens omfång, som
under första året rör sig på ungefär
sex toner, börjar något utvidgas. Man
sjunger ännu icke med full röst.
Vo-kalisationen träder vid sidan af
solmisationen, naturligtvis med öppna
vokaler i första rummet. Först när
lärjungen fullständigt beherskar allt detta,
hvartill ännu ett eller ett par år
be-höfvas, låter läraren honom sjunga ord.
Nu begynner det egentliga sångstudiet
med undervisning i föredragsstycken.
Hos den gamla skolan låg också en
tyngdpunkt hos vinnande af noggrann
kännedom om manér och de möjliga
prydnader sångaren hade att sjelf
uppfinna för utsmyckningen af sina arior.
Detta förutsatte åter noggrann
kännedom om harmoni- och kompositionslära.
Tosi t. ex. fordrade än vidare, att
lärjungen dagligen skulle undervisas minst
i en timme och att han om möjligt
skulle öfva sig under lärarens
upp-sigt. — Man ser, att vägen till målet
var den allra säkraste, men att den
var lång, mycket lång, och fordrade
en följd af år — man behöfde mest
6—10 år härtill.
Hvem rins väl i vår tid, som skulle
vilja för en sådan studiekurs offra tid
och pengar! Vi nöja oss derför i våra
dagar vanligen med en del af den forna
läroplan, som afser att nå det verkligt
nödvändiga och lämpa den efter nu
tidens konstfordringar. Också äro flere
tidsödande läroämnen i fråga om
sångundervisning ej mera väsentliga.
Dertill kan man räkna det vidlyftiga
antika solmisation38ystemet med kyrko
| tonartsrua och kännedomen om
»Guido-ska handen» samt framför allt det
omständliga studiet af det gamla
pryd-nadsväsendet, som nu, då komponisten
noga betecknar hvad han vill, blott
har historiskt värde. Man förutsätter
också vid början af sångundervisningen
en allmän, för hvarje konstnär
oundgänglig bildning, hvilket förut icke
var fallet. Om sålunda vid den
kortare lärokursen åtskilligt från den
»gamla bepröfvade» metoden bortfaller,
så är detta ingalunda att beklaga.
Denna »metod» hade ju ej en gång
förmått att skapa enighet i åsigt
rörande en af de grundläggande frågorna
om tonansatsen: striden om
registerteorien delade redan den gamla skolan
i flera läger. Hvad alltid för en sann
sångkonst var och förblir oeftergifligt:
tonens renhet och skönhet, den
varma, konstnärliga känslan och
fulländning i beherskandet af de
| tekniska medlen, det sträfvar den
i nutida skolan att uppnå lika väl som
den gamla. Dessa idealer höra icke
till ett folks e.ler en tids lärosystem
utan äro allmängiltiga, och för deras
framgång fordras hos läraren som
lärjungen konstnärlig känsla, fint öra och
outtröttlig flit.
Vår nu varande sångkonst har andra
mål än föregående seklers Det
absoluta virtuosväsendet har måst vika för
en högre andlig uppfattning af
konstverket. Den sanna konstsången skall
på dessa nya banor genom uttryckets
sanning åstadkomma minst lika stora
saker som den gamla skolan. En kvar
derför, som menar ärligt med sin konst
och tänker på att lärandet aldrig bör
taga slut, och den som — för att tala
med oldmästaren Tosi — också förstår
att sjunga med hjertat, den skall än
i dag finna väg till sina åhörares
hjer-tan och kunna uppnå det högsta
konst-närsskapet.
— —
Också ett brott. »Hvilka äro de
begge flickorna, som nyss började spela
fyrhändigt?» — »Den blonda är dotter
till vår värd.» — »Jaså. Och hennes
medbrottsling?»
Musikbref från Dresden.
Konsertrevy.
pfför i dag vill jag börja med de
snart för denna säsong alslutade
i Z »Nicodé-konserterna». Den första
af de s. k. »Orkester-Abends» egde
rum den 28 oktober 1896 i den nya
konsertsalen uti det storartadt inredda
»Vereinshaus». Hr Nicodé har äfven
en annan orkester, nämligen den
»Win-dersteinsche» från Leipzig. Konserten
inleddes med förspelet till
»Meistersinger». Den högt värderade
dirigenten och komponisten i modern riktning
möttes med den lifligaste
välkomsthälsning af den fulltaliga publiken.
Derefter följde pianokonsert af Novacék.
Högst förtjenstfullt utfördes solopartiet
uf hr Busoni, som med sitt briljanta
spel väckte entusiasm, särskildt i
tekniskt afseende påminnande om
Rubinstein. Trots det charmanta utförandet,
är konserten otacksam, särskildt
deri-genom, att pianot och orkestern äro
för necket unisont behandlade samt
innehållet saknar själfulla motiv. Äfven
mot formen är åtskilligt att anmärka.
Man kan efter åhörandet af Novacéks
pianokonsert endast gifva honom det
rådet att hellre skrifva för sitt
instrument. På sin förmåga derutinnan har
han med sin första stråkqvartett gifvit
ett lysande bevis. Hr Novacék är,
som torde vara bekant, en betydande
violinist och tillhörde flera år
»Brod-sky qvartetten» uti Leipzig.
Tredje numret upptog den då ny
ligen aflidne Bruckners »Trauergesang»
komponerad vid Rieh. Wagners bort
gång (Adagio ur bans 7:e symfoni, E
dur). Denna gripande sats visar tyd
ligt storslagenheten uti Bruckners tanke
gång, hans djupa känslolif, hans glän
sande harmonisering samt hans beun
dransväckande instrumentationskonst
Utförandet var fulländadt, men
publikens hänförelse yttrade sig ej uti de
stormande applåderna, utan i en stilla
tystnad såsom bevis på vördnad, sorg
och saknad efter den bädangångne
mästaren.
Till slut följde den bekanta så att
säga »solstrålande» D-dur-symfonien af
Brahms, hvarmed hr Nicodé åter gaf
ett bevis på sin mångsidighet. Det
förtjusande »Allegro grazioso» (tredje
satsen) måste bisseras.
Andra Nicodé-konserten den 25
november var ej så talrikt besökt, men
bifallsyttringarne lika talrika. Tråkigt
nog bjöd samma afton på många andra
musiknöjen, deribland Koczalskis första
»Clavier-Abend». Konserten inleddes
med Berlioz’ storslagna men här sällan
hörda »Symfonie Fantastique».
Aftonens solist, hr Tor Aulin,
introducerade sig både som »skapande» och
»utförande» konstnär på det
fördelaktigaste med en egen konsert och
skördade intensivt bifall jemte
inropnin-gar till den grad, att önskligt varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
