Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eu musikerfamilj. Gossens musikaliska
talang, särdeles hans förkärlek för
violinen, röjde sig tidigt, så att fadren
redan då lian var fyra år började gifva
honom undervisnit g. Tre år derefter
skördade ban som underbarn» stor
framgång med ett par violinkonserter
af Beriot och Rohde. Fadern lät
emellertid icke förleda sig att skörda vinst
af denna sällsynta talang och
betraktade framgången endast som en sporre
till vidare utveckling. Vid tio års
ålder kunde han redan framträda med
Mendelssohns violinkonsert, och hans
utmärkta anlag för virtuosspel förlänade
honom binamnet »den lille Paganini».
Nu ansåg man tiden inne att söka en
första rangens lärare för gossen och
fadren begaf sig sålunda med honom
till mästaren Joachim, som då lian fick
höra honom spela Spohrs nionde
konsert, fattade så stort intresse för den
unge konstnären, att han, såsom ledare
af den kungl. musikhögskolan, genast
introducerade honom i denna och
upptog honom hland sina speciela elever.
Mod Paganinidrömmar, som ständigt
föresväfvade vår unge virtuos, var det
nu förbi, ty studierna bade att röra
sig på solidare banor. Då Burmester
IG år gammal lemnade högskolan förde
honom åtskilliga engagements till
Ryssland, Portugal etc. Ingenstädes ville
det emellertid lyckas honom att vinna
något större erkännande, icke heller i
Berlin, der han 1891 gaf en större
konsert. Då fördes ban af
omständigheterna till Finland och här se vi
honom bosatt i ett par år, under hvilka
han med stor flit arbetade på sin
konstnärliga fullkomning. Han uppträdde
här äfven offentligt, hufvudsakligen på
de af dir. Rob. Kajanus ledda
populära konserterna i Societetshuset, såsom
vi kunna förstå deraf att han både
1893 och 1894 der hade recetter. Han
biträdde äfven som solist på
Orkesterföreningens konser.er, och på hans
repertoar finna vi under denna tid bl. a.
Ernsts och Tschaikowskys
violinkonserter, den sistnämndes »Séréoado
raelan-colique», samt Wieniawskis D
mollkonsert.
Då herr Burmester så länge tillhört
den svensktalande och i många
hänseenden oss så närstående finska
bufvnd-staden, hoppas vi att han i vår egen
skall känna sig rätt hemmastadd och
helsa honom välkommen hit såsom en
konstnär, hvilken vi nästan kunna räkna
bland våra bröder på andra sidan
Östersjön.
Det gifves mång- och vältalighet,
utan att ha sagt något af betydenhet
— i musiken är detta en ovanlig och
präktig instiumentering af betydelse
lösa tankar.
’ A. Rubinstein.
— ^ —
Om föredraget af Beethovens
Pianosonater.
^^Selt nyligen ha ett par böcker
ut-d§l|? kommit, som handla om före-
i draget af Beethovens
pianokompositioner, i första rummet sonaterna,
och erbjuda ledniDg dervid. Den ena
och mest betydande är författad af
Ad. Bern. Marx, den bekante
Beet-hoven-biografen (f. 1799— f 186G)
och har utkommit i en tredje upplaga,
utgifven af prof. G. Behnke (Otto
Jankes förlag Berlin), den andra bär
titeln »Die Beethovenschen
Klaviersonaten» och är författad i brefform af
den likaledes bekante komponisten och
kapellmästaren i Leipzig prof. Carl
Reinecke (f. 1824) och utgifven på
Gehr. Reineckes förlag derstädes. Det
förstnämnda verket, af Marx, förråder
på hvarje sida den finbildade,
tanke-digre musikern. Att han är en
in-sigtsfull pedagog visar hans
erkännande af att läraren ej bar rätt att lägga
något auktoiitetstvång på lärjungen
utan bör allt jeint hänvisa denne till hvad
hans egna känslor och tankar ingifva
honom.
Marx har emellertid gifvit lärorika
vinkar angående Beethoven-tonaternas
byggnad, om stämningen hos och
fördraget af desamma, om behandling af
melodi och ackompanjemang, likasom
rörande tid- och taktmått.
Marx förlorar sig ej i utförliga
fantasitydningar af de tärskilda sonaterna,
såsom åtskilliga ha gjort, utan
uppväger det musikaliska innehållet med
nykter besinning. Hvarje orkester
ledare har mycket att lära af denna
bok och ej endast pianospelare, hvilka
önska orientera sig i uppfattningen af
den store mästarens sonater. Några
exempel ur boken må anföras.
Om Ass-dur Sonaten op. 2G bl. a.
gör Marx en rätt sinnrik anmärkning.
Han yttrar angående tredje satsen i
densamma, att denna sorgmarsch är
tänkt för en hjelte som skall
begraf-vas. Det släpande tempo, hvarmed
den vanligen utföres, är sålunda icke
passande. Det är ju icke gamla
gummor ocli stapplande burgeois, som följa
liket. Man har i stället att tänka sig
en här under vapen, krigare, hvilka
den fallne ofta fört till seger och
ärorika bragder. Derför borde tempot
vara Allegro moderato. Dervid bar
man ej att taga i betraktande om detta
är taktmåttet för en verklig
soldatmarsch; ty det är ej här fråga om en
sådan utan en ideel marsch, en del
af ett fritt, ej genom yttre Igg bundet
konstverk. I trion tycker man sig |
höra bullret af begrafningstrummorna
och blåsarces skarpa insats. Marschen
rycker för öfrigt fram i fyra satser af
fyra takter i hvarje; man kan dervid
föreställa sig att sorgetåget från
fjer-ran närmar sig mer och mer. I
enlighet härmed börjar man sakta och
ökar styrkan mot det dystra ackordet
i fjerde satsens 2:a takr. De två
första satserna kunna spelas a duo corde
(med pianopedal); vid början af tredje
satsen (H moll) kan man anväuda tutte
corde. Må man försöka att spela den
berömda sorgmarschen efter denna
tydning och anvisning, man skall då lära
att uppskatta dess värde.
Lika grundliga som
intresseväckande anvisningar ger oss Marx om
föredraget af F moll-Sor.aten op. 57.
Inskränkta pianohjeltar och till dem
lyssnande musikförläggare ha påbängtdenna
sonat öknamnet »appassionata». Detta
är ungefär detsamma, som ville man
kalla Hannibal eller Napoleon »en rätt
tapper krigsman». Passionerade
sonater har Beethoven skrifvit flera och
af det mest olika innehåll; derför har
han sjelf aldrig benämnt någon af dem
efter denna obestämda egenskap.
Man skulle bortskaffa sådana fadda
namn. Härefter ingår Marx i en
noggrann analj-s af den berömda sonatens
musikaliska innehåll.
Säkerligen har Beethoven i sina verk
ej låtit leda sig allenast af en
obestämd känsla utan ofta gifvit uttryck
åt sammanhängande själsintryck, som
kunnat bestämmas af yttre inflytelse.
Han var ju en diktare i toner. Marx
vill emellertid ej gå in på, att den
store mästaren, såsom hans lärjunge
Czerny bei ättar, »i lektyr, i visioner
och bilder funnit för sin egen rika
fantasi väckelser till skapande af
sinaton-verk.» Att i fråga om sångerna
skaldestycket måste blifva en sådan väckelse,
är nu klart, likasom det är gifvet, att
ett sådant verk som t. ex.
»Pastoral-symfouien» icke skulle ha uppstått,
om icke naturens skönhet, fågelsången,
landtlifvet etc. hos Beethoven alstrat
intryck af yttre slag, hvilka hans
fantasi omsatt i toner. Ett sådant yttre
intryck, som Czerny säger ha påverkat
Beethoven vid komponerandet af finalen
i D moll-sonaten op. 31 finner Marx
oautagligt. Czerny yttrar härom:
»The-mat till detta tonstycke improviserade
Beethoven, då han en gång (1803) såg
en ryttare galoppera förbi sitt fönster.
Många af hans sköna3te verk ha
uppstått af sådana tillfälligheter».
Med rätta anmärker Marx emot denna
högst prosaiska uppgift, att det faller
sig svårt att i den till sitt innehåll af
känslorörelse genomströmmade, om än
till det yttre lugnt framlöpande
tonsatsen återfinna framilandet af eu flink
ryttare och en galoppads klampande
tretakt. »så skulle tondiktarens själfulla
bild,» säger Marx, »gömmas under en
trival händelses tiggardrägt». Sonaten
komponerades dessutom icke 1803 utan
1802.
Marx tillråder att sjunga
melodierna i Beethovens sonater; man skall då
djupare känna och själfullare spela
dem. Hos alla melodier, der känslans
vågsvall kommer till uttryck, måste i
rörelse och styrka vexlingar förekom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
