Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma, och beträffande rörelsens och ton- I
stvrknns höjningar och sänkningar ger
OS3 Marx åtskilliga fintänkta, sinrr.ka
antydningar och råd. Så beträffande
G dnr-sonaten op. 14 n:o 2, hvari
i han påpekar att i sonatens första del
den som mellansats framträdande
duetten måste behandlas såsom en sång
med två lika gällande stämmor, icke
så att öfverstämman starkare betonas,
hvilket man ofta får höra, och
ackompanjemanget skall träda åt sidan. I til
slut fördjupar sig idén, och basen
bildar sig i lugn värdighet sin egen melodi.
Tänkvärdt är livad Marx säger om
uppfattningen af fantasisonaten
(»mån-skenssonaten») Op. 27 n:2 i Giss moll,
tillegnad föremålet för Beethovens
kärlek, Julia Guicciardi. I företa satsen
måste hvar och en som har musik i
hjertat finna en sång af klagan och
saknad. I andra satsen förnimmer man
tydligen de älskandes afskedsord: »0,
tänk på mig! Farväl för evigt! Jag
har dig i mina tankar!» Och i trion,
hvem vet hvilka bilder af ett saligt
förflutet der framträda, hvilken fläkt
af tröst som i dessa toner
framström-mar? Man måste höra med själen,
icke blott med öronen. Man måste
känna, ej räkna takten, följa diktarens
själ, icke tempobeteckningen. Då först
fattar man finalen. Man går ej under
genast, ännu mindre får man del af
den efterlängtade lycka, hvarpå man
hoppas, — och likväl måsto man
fortfarande lefva och ej uttömma sin sista
kraft i feberaktig längtan och fruktlös
klagan. Detta är finalens andemening!
— förklarar Marx och kanske har han
rätt i denna sin tydning.
Svårigheterna i beherskandet af
Beethovens sonater äro ovanligt stora. Den
som tillegnat sig en sats af Thalberg,
Hummel eller Chopin är temligen i
besittning af alla andra, under det man
i hvarje sats af Beethoven måste vara
beredd på nya tekniska uppgifter.
Orsaken dertill är nyheten och
egendomligheten hos alla dessa verk,
under det så många andra komponister
endast röra på kaleidoskopet med deras
manér och spelfigurer för att framkalla
något nytt, som dock endast är
skenbart sådant.
Blotta virtuoser tilltror Marx icke ett
rigtigt föredrag af Beethovens sonater,
alldeles efter mästarens egen åsigt,
hvilken en gång utropade: »med
sådana herrars fingerfärdighet löper
vanligen förståndet och känslan sin kos!»
Marx bar åtskilligt af värde att säga
om anslagssättet, om rytmiken, till och
med om fingersättningen och tekniska
subtiliteter. Så tillråder han t. ex.,
att i A dur-sonaten op. 2, der i andra
reprisen af första satsen ettstr. d och
e slås samtidigt, med tummen
anslå båda tonerna (emot gamla regler),
så att de andra fingrarna kunna ledigt
röra sig. Att Marx var en finkänslig
och klarsynt musiker bevisa alla hans
tänkvärda betraktelser öfver taktfasthet
och taktfrihet, som kunna lända hvarje
fackman till nytta. Det skulle
emellertid taga för mycket utrymme att
anföra äfven ett urval af det bästa han
framställt i sin bok.
C. Rei necke utgifver sina
förklaringar öfver Beethovens sonater i tunna
häften. Det sista af dem kommenterar
de fem sista stora sonaterna. Reinecke,
en specielt pianistisk fackman, yttrar
sig mycket sansadt och finner icke allt
i dessa sonater utmärkt vackert,
emedan han ej är någon »musikhycklare»,
som han säger. Öfver qvintföljder,
dem han upptäcker, är han dock ej så
förskräckt som unga konservatorieelever
och han analyserar sonaterna med nyk
tert konstförstånd.
–-S––-
F öljetong.
En olycksfågel bland
operakomponister.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Balthasar Schwalbenschwantz blef icke
litet förbluffad, när han mottog denna
bukett af artigheter, drog en djup suck
och lade sin digra retour till den äldre
brodern. Samtidigt beslöt han att,
ifall det kom i fråga att vidare
komponera en opera, först noga taga reda
på i hvilken stil man för tillfället skulle
komponera och som då stod på dag- |
ordningen.
Det gick lång tid om;
Schwalbenschwanz, som så grundligt bränt
fing-rarne, skydde elden, till dess han
slutligen i midten af 1880-talet fann ett
ämne ur den gamla tyska mytologien,
som tycktes passa briljant efter rådande
operaförhållanden. Med komponerandet
behöfde han nu ej göra sig så stor
I möda. Ledmotiv-tekniken hade han
snart satt sig in uti, och då han märkt
att alla i Wagners stil komponerade
operor mer eller mindre utmärkte sig
för att vara melodilösa, väntade han
icke på att en verklig melodi skulle
ingifvas honom utan nöjde sig med att
»energiskt» karakterisera sina
hufvud-figurer med motiv -af knappa två eller
tre takter och lemna det öfriga åt
orkestern. Instrumentationen hade han
ju lärt, och när han nu öfverlät åt
trumpeterna och basunerna hvad som
annars tillhört violinerna, stod han
otvifvelaktigt på höjden af den anspråks
fulla tidsålder hvari han för närvarande
befann sig. Mången gång tycktes det
honom visserligen, som om det icke
lät någonting, hvad han hade skrifvit,
men — »man vill ju ha det så!» och
»man måste ju göra afseendo på
musikens framsteg!»
»Stolt i sitt sinne och segerviss»,
medveten om att stå pa höjden af sin
tid sände han nu partituret till en
sydtysk hoftiater, som man visste bedref
en utpreglad Wagnerkult och villigt
tog emot nytyska kompositioner, men
som det tycktes måste på den teaterns
byrå en mängd nya operor ha legat till
pröfning, ty trots alla påminnelser
erhöll den otålige komponisten endast det
svaret, att en sådan mängd nyheter af
bekanta komponister förelågo, att man
ej hunnit undersöka det insända
arbetet af en obekant tonsättare men gerna
återsände operan till komponisten, om
han så önskade. För detta tredje
bakslag bäfvade nu deu ännu trosstaike
Schwalbenschwanz.
Så gingo några år förbi.
Schwalbenschwanz hade länge sedan uppgifvit
allt hopp att få höra sitt verk, då han
en »vacker» dag verkligen fick sitt
partitur tillbaka. Med allt erkännande
af den nobla konstnärliga andan, hette
det i den bifogade skrifvelsen, kunde
man här på platsen ej undgå den
öfver-tygeben att publiken redan blifvit
något trött på Wagner operorna och att
en efter dessa grundsatser komponerad
opera nu mera ej kan räkna på större
sympatier. Man har nu för det första
behofvet tillfredsstäldt med de geniala
verken af ny-italienarne Mascagni och
Leoucavallo, hvilkas förstlingsarbeten
gjort sådan lycka, och det är antagligt,
att de nästföljande verken af dessa
komponister, hvilka man med stor
kostnad betingat sig; skola för längre tid
fylla behofvet af nyheter.
»Lägges till de andra 1» citerade
Schwalbenschwanz melankoliskt och
tänkte på »profeten i eget
fädernesland».
Men då han under närmast följande
år märkte att de nya verken af
Mascagni och Leoncavallo trots all reklam,
ingenstädes vunno fast fot, att den
tredje operan allt’d slog ihjäl den andia
och den fjerde den tredje, så att ingen
blef vid lif, tänkte han till slut: »Än
en gång vill jag försöka min lycka;
det beböfs ju bara en enaktare ’. lian
skref nu, följande verismen i spåren,
en enaktare, som spelande pa Gorsica
dröp af blod, mord, vendetta och
för-tvillan, använde i instrumentationen de
tjockaste, färger och inlade till och med
två intermezzi i sin enaktsopera. Vid
pristäflan i Coburg, dit han sände sitt
opus, fick han för detsamma ett
hedersomnämnande; om något uppförande
deraf har ingenting försports.
Då jag nyligen interpellerade
»olycksfågeln» om i hvilket stadium hans
senaste sorgebarn befann sig, menade
han, med ett vemodigt drag kring
munnen, att han nu fått korn på det rätta;
publiken vill nu ha sagooperor å la
Humperdinck, men han var nu för
gammal att rätta sig efter detta nyaste
mod. Han har nu öfvergifvit att vänta
på den musikaliskt-dramatiska lagern.
Skada kunde det åtminstone inte,
om åtminstone andra kunde lära något
af denna hans pinohistoria, och derför
har jag nedskrifvit denna mera
tragiska än lustiga berättelse.
M. Steuer.
––%––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
