Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gounod, Bizet märka vi aldrig ett
begär att förderfva sången, att låta den
kväfvas af orkestern; förderfvet
be-gynte med Wagner. Hur mycket än
hans uppträdande å ena sidan väckte
anstöt och motvilja, å den andra
beundran och förgudning, sin
psykologiska grund hade det likväl. Han kom
på en tid, som hade bakom sig en
lång utvekling, som nu stod vid sin
gräns. Den bestämda, orörliga
operakompositionen behöfde en stöt till en
annan rigtning. En stark
personlighet var behöflig, hvilken tillförde de
gamla förtorkade formerna friska safter
och fyllde dem med ett nytt
musikaliskt innehåll.
Var den nye mannen en genial,
musikalisk naturkraft, så måste stöten
leda i rigtning uppåt, var han
dere-mot en individualitet med stark vilja,
som kände sin tids svagheter och
stäl-de sin talang i deras tjenst, så måste
operan sjunka till en lägre nivå.
Wagner var en sådan individualitet.
Med en cirkelrörelse har han gått
tillbaka till Toskanarnes primitiva stil
och karfvat bort melodiens friska
muskler, som med blomstrande yta i
århundraden slutit sig till »musik- j
dramats» skelett. Hans nya »princip»
var en gammal sarkofag, i hvilken han
bäddade med rosor. Likasom döden i
motsats till lifvet är en tillbakagång,
en upplösning af beståndsdelar, hvilka
detta sammanfogat, så är Wagners
»musikdrama», i motsats till operan,
sådan denna tedde sig under sin
blomstringstid, en tillbakagång från ett
organiskt helt till en sammanhangslös
månggestaltning. Han dödade en
lef-vande organism och formade af liflösa
lemmar konstgjorda kroppar, fulla af
färg och glans men utan inre
lagbundenhet. Allt det nya hos
Toska-narne upprepas hos Wagner: Peris
och Caccini8 »talmusik», Galileis
monodi, ja till och med Monteverdes och
Cavallis osynliga orkester. Han egde
tillika den geniala kraften hos
förstöraren som effektfullt grupperar sjelfva
ruinerna, samt den jernhaDU som låter
honom placera sitt verk midt inne i
sin tid. Så stark är geniets magnetiska
kraft, att allt, som vill räknas för
konstnärligt, räddningslöst drages till
detsamma och länkas in på dess bana.
Till musiken kom Wagner på omvägar:
den innersta kärnan i hans väsen var
en konstfull sammansättning af
fängslande egenskaper, hvarpå geniet i en
nedåtstupande tid brukar vara så rikt
Men dessa egenskaper voro af
negativ art: • en samling af kralter, som
fiendtligt angrepo hvarandra. Hos
’Wagner voro, så att säga, sammanflöde af
alla i jäsning eller förgängelse
befintliga konstnärliga element. Han egde
iörmågan att genom musiken inverka
på retl:ga nerver, gifvande dem
intryck af både ljuf och smärtsam art,
| och derför drog han dem inom
området för de krafter, som läfo honom
spekulera på tillfredsställelsen af alla
sinnen.
Wagner har tillfogat operasången
omätliga skador. Då han sönderslet de
slutna formerna, i stället för arior,
duetter, ensembler införde den fria
scenformen, antingen lät sångstämman vind
för våg irra omkring i de vågsammaste
intervaller eller störtade ner den i
orkesterns djup, hvilken han endast
gjorde till ett tätmaskigt nät af en
»betydenheten», hvari hvarje motiv
räddningslö8t insnärjde sig, då tycktes
det vara förbi med sången. Ett
pinande orkesterdam, som oupphörligt
uppsteg i tjocka moln, tvingade sångarne
att skrika, ty de ville ju höras.
Orkesterackompanjemanget i sin omåttliga
äregirighet utplånade begärligt allt
hvad af melodi och motiv naturenligt
tillhörde sångstämman. Det tog
melodien ur munnen på densamma och
lem-nade kvar den upprörda talsången, so n
irrar omkring öfver den rastlösa i alla
ton- och taktarter larmande
orkestermelodien.
Må man endast betrakta Wagners
sång i »Tristan» i »Nibelungen» i
»Parsifal!» Med få undantag finner man
i den någonting förkrympt, oorganiskt
Melodiska ansatser förekomma på flere
ställen men de komma ej till
utveckling och mognad, deras lifskraft
räcker ej till att låta dem växa ut i större
former. De likna dess djur af lägre ’
art, som ej ha någon fast benbyggnad.
Lik en vampyr utsög Wagner hos
såu-garne den fulltoniga friska bröströsten.
Hau behöfde stora organer och dessa
erhöll han också snart nog. Det var
liksom en förtrollning, hvilken drog
sångare och sångerskor inom
råttfån-garens af Bayreuth trollkrets. De
menade, att det var nog att hafva en
stark stämma, ett tydligt uttal och
dramatiska accenter, men långvariga
sångstudier trodde de sig kunna undvara.
Detta gäller naturligtvis hufvudsakli- j
gen om de mindre betydande
förmågorna, för hvilka den praktiska nyttan
och en ögonskenlig vinst stod som
målet vid slutet af vägen. (Forts.)
________
Följetong.
Teatersällskap som resa.
Under en tid som vår, då jernvä- !
garne bereda tillfälle att hastigt
förflytta sig från ett ställe till ett annat,
kan en konsertgifvare eller till och med
ett teatersällskap gifva föreställningar I
på samma dag i städer, som ligga på
en dagsresas afstånd från hvarandra,
om man beräknar iandsvägsskjuts som
fortskaffningsmedel. Det är sålunda
en småsak för en konsertgifvare i vår
tid att ge en matiné i Stockholm och
samma dag ge en soaré i Upsala. Vara
»flygande teatersällskap» sådana som
t. ex. f. d. Lindberg8ka, Ranftska och
Selanderska teatersällskapen ha visat
samma raskhet. I Tyskland är sådant
ännu mera vanligt. Der göra
teatersällskap, i sin helhet eller delade,
ständiga snabbturer mellan grannstäder,
sådana som Köln-Bonn, Hamburg-Kiel,
Karlsruhe-Baden-Baden o. s. v. Här
gifves ett skådespel på samma gång
som der en operett eller opera
samtidigt af samma sällskap, eller lemnar
ett sådant en scen för att hux flux ga- ;
stera i en grannstad.
Den som tillbragt några dagar
tillsammans med ett sådant ambulatoriskt
konstnärssällskap får göra ganska
lustiga erfarenheter. Hvilken brådska
råder ej ständigt på en bangård, när
ett teatersällskap är på färd att i
närm-sta stad ge en föreställning!
Direktören och regissören kontrollera
personligen om allt är i ordning till tåget
skall gå; och ve då, om en tenor
försummar sig; hela föreställningen kan
då äfventyras eller gå om intet.
Det lustigaste inträffar dock vid
sådana tillfällen, då för resan ej något
extratåg disponeras utan man måste
passa på ordinarie tågs afgångstid. Då
skyndas det på och förkortas så
mycket som möjligt. Ger man en opera,
så tager kapellmästaren s. k.
»iltågs-tempi», så att hvarje andante blir ett
allegro eller — om tåget går före kl.
tio — ett allegro furioso. Om
uteslutna arior är ej värdt att tala.
»Re-sestrykningarne» äro lika radikala i
operan som i skådespelet. Ger man
ett lustspel så få de bägge älskande
hvarandra mycket förr än vanligt för
att anträda bröllopsresan — annars
försumma de ju tåget. Regissören
stryker helt godmodigt med sin rödpenna
och utplånar i ett ögonblick alla
äk-tenskapshinder. Men allt detta förslår
ej till att maskera för publiken den
brådska man har att hinna till tåget;
det mest komiska är
improvisationerna, som de spelande företaga på
scenen för att hinna undan. Se här
några exempel på sådana:
Älskarinnan har redan före sista
akten »tvättat bort sminket* i klädlogen
för att vinna en kvart timmes tid.
Hon träder nu ånyo upp på scenen i
deu skarpa belysningen, blek och
glåmig i synen. Hennes medspelare
betraktar henne förvånad, men hon
förklarar för honom och publiken
förändringen i hennes utseende med följande
improvisation:
»Jag ser du är förvånad öfver min
blekhet, min älskade Rudolf. Jag har
nyss haft ett svårt anfall af min
migrän, som jagat blodet från mina kin
der. Låt oss derföre uppskjuta
aftonens soaré» etc. etc., och denna soaré,
som skulle ega rum blir verkligen
in-stäld, hvarigenom hela
skådespelaresällskapet vinner tio minuter. »Migränen»
har gjort det möjligt att hinna till
tåget.
Eller också uppträder älskaren plöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
