Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Publiken förstår för öfrigt meningen,
om än medlet, hvarmed meningen
tolkas är gåtfull nog. Man kan ej fatta,
hvarför stycket skall sluta, när
komponisten rasar som värst och hela
orkestern är i uppror. Meningen kanske
är, att den intetsägande stormen
mellan tonika och dominant skall
tillkänna-gifva, att man nu inte har något mera
förnuftigt och vackert att säga ocb
derför slutar. Men af den orsaken
kunde man lika väl ha slutat förr.
Hvad steget från dominanten till
tonikan beträffar, begriper jag det
mycket väl. Jag kan också förstå
begäret att förhöja och fördjupa
slutackorden vid treklang och oktav, så att
grundtonen kan bättre tränga in i
medvetandet. Men denna fanatiska
häftighet och denna egensinniga uthållighet
i att tänja ut dessa ursinniga
violinpassager och hjertslitande förminskade
septimackord hela sidor igenom — det
är obegripligt, det är apokalypsen.
Skola vi kanske i denna titaniska s orm
se ett attentat mot våra klappmuskler,
en sista förtviflad ansträngning, lik
det slutande krig, hvarmed vissa
primadonnor söka eröfra applåden? Hur
mycket jag än vid denna förklaring
tror mig ha träffat hufvudet pä spiken,
så har jag dock ingen lust att tro
denna bravurs ståndpunkt vara — om
ock omedvetet — måttstocken för huru
våra goda symfonier skola slutas. Jag
har liksom ett hopp om att i detta
klingklang af fraser ligger rester af
ett gammalt musikspråk, som nu ingen
förstår men som vi ännu kunna ha en
viss aktning för. Det är troligen ett
arf från den tragiska operan, der det
är begripligt nog att hela
orkestern brister ut i ett tjut af
förbittring, när den i femte akten ser hela
8ångarpersonalen ligga mördad. För
öfrigt väcker äfven Cimorasas och
Mozaits partiturer misstanke om, att
den komiska operans språkförråd har
bidragit med ett par utropstecken till
det örondöfvarde spektaklet. Jag skulle
vara glad, om jag fick litet historisk
upplysning om hur det förhåller sig
med detta oskick.
Emellertid vill jag rigta en bön till
hrr kapell- och konsertmästare,
nämligen den, att icke fullt så storslaget
och ifrigt förstora kadenser och
af-slutuingar, hvilka blifvit så orimliga
och musikaliskt värdelösa, utan hellre
läg^a kraftc-n och värmen, som till ens
öfverraskning uppenbarar sig, när
stycket snart är slut, på föredraget af
verket sjelft. Men att så endast
undantagsvis eger rum kan följande
experiment visa. Promenera vi en vacker
afton och få så höra på afståod ett
ofantligt orkesterjubel, så kunna vi
hålla tio mot ett på, att i samma
ögonblick ett stycke slutas. Ty aldrig
blåses eller strykes med en sådan
öf-vertygelsens styrka, hvarken i början
eller midten af stycket, äfven om der
står F. F. F., som då. Man kunde
verkligen gifva detta en elak tydning.
Man kunde säga, att det lät, som om
de goda herrarne icke kunde styra sig
af glädje öfvar att de nu hade
fullbordat sitt värf. Nej man skulle
tvärtom uppfinna ett nytt sätt att
föredraga dessa intetsägande slutfloskler,
ett slags »o. 8. v.», då orkestern gör
stum musik och derefter reser sig upp
och bockar sig. Det vore i alla fall
ett finare farväl än larmet. Denna
förändring skulle förmodligen vänja
komponisterna af med att dundra en
half-timme eller så efteråt.
Carl Spitteler.
––•––-
Om operasång.
En studie af H. Abel.
När man talar om operasång får
man framför allt tänka på sjelfva
operaverken. I dem har man att söka
sjukdomens härd, om operasången
visar tecken till förfall. Aldrig har detta
framträdt tydligare än just nu. Denna
omständighet leder blicken tillbaka,
ända till operakompositionens början
för att mäta verkningarne efter deras
orsaker. Man frågar sig: har väl
operan, det musikaliska lifsträdet hos tre
kulturfolk från början vuxit snedt och
haft en felaktig organism ? Sådant
motsäges af dess hastiga tillväxt och
långa blomstring. Operan, sådan den
framträder som konstart, härstammade
visserligen från den gamla grekiska
tragedien, men utmynnade sjelfständigt
och snabbt i solosången; häri fann den
sin själ. Sången var sålunda operans
förnämsta lifselement och framför allt
den karaktäristiska solosången. I det
gruudläggarne af »musikdramat»
efterapade Galileis — fadern till Galileo
Galilei — monodier, visste de hvad de
gjorde. I motsats till körmassornas
opersonlighet bragte de personligheten,
jaget, upp på scenen; menniskan
be-gynte uttala sig i toner. Vid slutet af
sextonde århuudradet blåste en ny
vind i Italien, gynsam för nya
daningar och former. Menniskorna gingo
med sin tid framåt och funno i den
hvad andra med längtan och hopp så
länge dunkelt anat. De tillgrepo det
gamla, vände sig till den grokiska
tragedien, men instinktmessigt
sträf-vade de efter det n,a, emedan de
tjenade framåtskridandet, hvilket ju
utur det gamla endast urskiljer det
för nybildning lifskraftiga. Så var
grekernas tragedi endast det tomma
huset, i hvilket den dramatiska
sången drog in. Hvem det egentligen var,
som så fint organiserat musikdramat
och bragt det med frö till utveckling
under tak, vet man ej. Musikhistorien
berättar om ett antal begåfvade män
hvilka i Florens, i grefve Bardis hus,
kotnmo tillsammans och der
sysselsatte sig med humanistiska sträfvanden.
Med den första, 1600 i Florens upp-
förda operan »Euridice» af Jacopo
Peri, förenade sig derefter namn på
andra, hvilka liksom sågo komponisten
öfver axeln. Om än Galileis, Peris och
Caccinis sånger förefalla oss fattiga,
så innehöllo de likväl sädeskorn ur
hvilka italienarnes, fransmännens och
tyskarnes dramatiska sång växte upp.
\ Derpå kom med Monteverde och
Ca-valli, men än mera med Alessandro
Scarlatti och hans skola bel canto.
Denna växte fram ur den sig
utvecklande melodien, hvilken småningom
af-rundade sig till kantilena, utbredde sig
| till arioso och aria samt omslöt
recitativet med smakfulla linier.
Ju mer komponisterna tillbyggde
operan med nya former, desto mer
utbyggdes sången. Till och med när
operan blef en lyxartikel och
leksak för adeln, led ej sången derat.
Det fanns alltid likväl ett öfverskott
af melodier, hvilka ej förderfvade
sån-garnes röster. Särskildt för
koloratu-j ren egde de ej blott teknisk färdighet,
| utan äfven själ och smak, som
förlänade blomstrande lif och inre värme
åt de, som man tycker, så tomma
koloraturerna och ruladerna. Det var
en återglans af den allmänna
skönhetskänslan, som låg i dessa tonraketer,
en behaglig klang och lust, som ej
alltid saknade djupare betydelse. Och
dertill voro de stora virtuoserna, en
Senesino och Caffarelii, de stora
konstsångerskorna, sådana som Faustina
Bordoni, Francesca Cuzzoni och
Vit-toria Tesi, alltför betydande konstnärer
för att hålla sig till blott och bart
j konststycken. De odlade äfven den
stora burna sången, portamento och
legato, den utdragna, försvinnande
tonen (Messa di voce). Handel, Hasse
och Graun skrefvo för dem
mode-operor, men de gräfde icke tillika en graf
för sången i sångarens strupe. Kom
så en ny sundare tid. Lully bragte
med sin rent deklamatoriska stil ett
uppfriskande element in uti
operamusiken, hvilket satte en kraftig häm
sko på den allt för stora vekheten i
melodien. Men denna stil stod ej i
strid med sångens fordringar. Redan
under hans efterträdare Rameau
tränger den in från alla sidor i de nya
formorna. Något osångbart, onaturligt
fordrade ej komponisterna af sångarne.
Öfverallt se vi unga krafter utvecklas
och komma till användande, nya skott
skjuta upp, men allt på naturlig gruud:
den menskliga sångstämman. Med
italienarnes ope ra buffa, Grétrys,
Isou-ards, Dalayracs, Monsignys, Philidors
franska operor kom ett förut humo
ristiskt element in i sångkonsten,
hvilket tvang denna att svarfva orden
prydligare och vårda de tänkvärda
pointerna. Allt rör sig i uppstigande
linie. Hos Gluck, Mozart, Beethoven,
hos Rossini, Bellini, Donizetti, Verdi,
hos Weber Marschner, Spohr,
Lort-zing, Méhul, Auber, Boieldieu,
Meyer-beer, Cherubim, Spontini, Halévy,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
