- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 18 (1898) /
117

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och den komik, som han visste lägga
i allt hvad han sjöng eller rättare sade.
Efter duetten sjöng M:me Grassini med
en skön, full stämma en aiia nf
Zin-garelli, hvars innehåll jag förgätit;
derpå följde en duo, sjungen af
Cri-velli och Taccbinardi, och
derefter’variationer för harpa och piano öfver
melodier ur Gretiys »Richard Lejonhjerta»,
komponerade och föredragne af
Na-dermann och Dussek. Dussek var så
korpulent, att hans kropp Lästan
upptog pianots hela bredd, och
Nader-mann, hans sidostycke i digerhet,
måste indrifva harpan mot sin oformliga
mage, som i en tjock deg. Stycket
gick förträffligt ända till stället: »O
Richard, o mon roi;» då sprang en
harpsträng och gaf den arme
Nader-mann en så känb»r näsknäpp, att han
bestört studsade tillbaka. Kejsaren
kunde icke återhålla sitt löje, och de
båda virtuoserna slntade sitt stycke i
all hastighet med en improviserad
coda: de hade börjat i Ess dur och
slutade i C. — Nu följde en aria:
»Quelle pupille tenere», utmärkt vackert
sjungen af Crescentini, derpå en
fau-tasi af Drouet öfver »Nel cor piu non mi
sento» ur »la Molinara», och slutligen
en ensemble af Cherubini, utförd af
samtliga sångarne. Dermed slöts
konertens först a afdelning.

Nu uppsteg kejsaren, stoppade sin
bomullsnäsduk i fickan (på den tiden
tiden hade man i Paris ännu inga
08tindiska silkesdukar), tog sin
bredvid honom liggande hatt äfvensom
dosan, gick fram till Paer och sade
mycket vänligt till honom: »God afton,
M:r Paer; hur mår ni? ni har låtit
! oss höra utmärkt vackra saker. Er
duett: »Se fiato in corpo avete», gick
förträffligt; ni sjunger det med en
förvillande natursanning».

Paer: »Maestål troppo bontå» ! (ers
Majestät! alltför mycken godhet) »jag
bar en ytterst dålig röst.»

Kejsaren: »Jag hör heldre en då-

lig röst, som sjunger vackert, än en
vacker, som sjunger dåligt.»
(Vändande sig till Porto). »M:r Porto har
en utomordentligt vacker stämma.»

Porto kunde med sin stentorsstämma
endast frambringa det enda ordet
»Al-tezza»! och stötte värjan under sin
djupa bugning eftertryckligt i sidan på
den bakom honom stående Crescentini.

»Hur skönt har ni icke sjungit er
aria», yttrade kejsaren nu till Mad.
Grassini: »ni eger en hänförande
renhet i stilen; blott en italiensk artist
kan sjunga så.»

Med en italiensk accent, ännu
skarpare markerad, än maestro Paers,
svarade sångerskan: »Sire, jag har ej

sjungit särdeles väl, emedan jag ville
sjunga alltför väl.»

»Sjunger ni ständigt så som i afton,
skall man alltid finna sig lycklig då
man hör er. Men ni har rätt; då mau
vill göra något allt för väl, misslyckas
det; det bästa är det godas fiende, som

ni vet. Dock kan detta ej skada er,
hvars sång alltid är fullkomlig.»

Nu vände Napoleon sig till Crivelii
och Taccbinardi: »Er duett gafs med
mycken eld; så bör denna duett
sjungas.» Crivelii och Tachinardi yttrade
under djupa reverenser, den ene:
»Ma-estå!» der andre: »Altezza!» —
Kejsaren fortfor: »Man kan ej höra
något angenämare, Sgr. Crescentini, än
det stycke ni sjöng; ni var i afton vid
god röst; vid sista konserten var den
något beslöjad». — Härefter kom
ordningen till Dussek och Nadermann.
»Dessa Greytryska melodier», yttrade
Napoleon, »äro utmärkt vackra. Jag
älskar högligen hans musik, den är
naturlig; ingenting sökt, allt funnet.
Ar det sannt, M:r Paer, att man
aldrig finner en vacker melodi, om man
söker den?»

»Ingenting är sannare, Sire»,
svarade Paer. »Dä jag ville skrifva min
»Griselda», sökte jag en hel månad,
utan att finna något; jag beslöt att
göra slut på mitt lif — och då fann
jag på en vecka alltsammans, utan att
söka. Idéerna kommo som skulder».

»Ett bevis», anmärkte kejsaren, »att
ni för er egen och andras skull gjorde
mycket rätt uti att bibehålla lifvet.
Glöm det ej, om ni ännu en gång
skulle bli frestad att utropa: to be,
or not to be! — Er fantasi, M:r Drouet,
var elegant, lysande, elektriseranie, allt
utan ringaste austräugning. Det ges
virtuoser på blåsinstrumenter, som
alltid göra hiskliga grimaser, eller hur,
M:r Paer?»

»Utan tvifvel, Sire! förvridna drag,
som om de tagit gift; men unge Droutt
gör de största svårigheter som ett
intet.»

»Så är det», anmärkte kejsaren;
»när man ser det, tycker man sig sjelf
kunna göra det lika bra. Minerva hade
icke bortkastat sin flöjt, om hon sett
M:r Drouet blåsa derpå. Utan tvifvel
använder ni en oerhörd flit, för att
alltid vara så säker?»

»Sire, jag har ingen tid till öfning»,
svarade den unge konstnären; största
delen af dagen åtgår med repetitioner,
med lektioner och musicerande i
sällskaper.»

»Godt, men ni öfvar er om nättterna
och stundom hela natten. Tag er till
vara; ni är klen, ni eger väl en
betydande lätthet, men naturen säjer dyrt
hvad hon tycks bortskänka. Tror ni
inte, mina herrar (här vände han sig
till Bamtligu sångarne), att man med en
än så fördelaktig röst måste vocalisera
i fem å sex år, för att kunna sjunga
en aria väl?»

Härefter talade kejsaren med
drottning Hortense, med hertiginnan af
Kurland, med furst Talleyrand, och
återtog derpå sin plats vid bordet.
Mellanakten i denna musikaliska soiré
varade blott tio minuter.

På pianot låg en kristall flöjt;
kejsaren hade, under samtalet med konst-

närerna, tagit den i handen, betraktat
och åter bortlagt den; Drouet tycktes
högligeu förarga sig öfver att ej blifva
uppmanad till att försöka instrumentet;
kejsaren tycktes märka detta och göra
sig ett nöje af att förlänga hans
otålighet. — Konsertens andra del
började med en trio, sjungen af damerna
Barilli, Grassini och Perrini. —
Andra numret var en aria, sjungen af
Porto; derpå en duett, utförd af
Tac-chinardi och Barilli; åter en aria af
Simon Mayr, sjungen af Crescentini.
M:me Barilli inlade alltid dennna aria,
då hon sjöog grefvinnans roll i
»Figaros bröllop». Nu skulle Nadermann
och Dussek spela ett notturno (denna
genre började då komma i modet) för
harpa och piano, öfver motiver ur
Ber-tons »Aline», en på den tiden högst
omtyckt opera. Men knappt hade de
båda berrarne börjat, förrän flera
strängar sprungo på harpan; kejsaren
yttrade så högt att jag kunde höra det,
att harpan gjorde en plutonsalva, och
de arma harpisterna vore att beklaga,
som måste tillbringa sin halfva lefnad
med att bestränga och stämma sitt
instrument. Notturnot ersattes genom
första satsen af en sonat i B. af
Dussek, spelad med största finess af honom
sjelf. Herr de Talleyrand anmärkte
här: »Högst intressant; när Dussek

spelar en sonat, så frågar ingen:
»Sonate, que me veux tu?» — Härpå
följde en ensemble ur eu messa, som Paer
hade komponerat i Amsterdam, då han,
efter konung Ludvigs afresa, derstädes
uppehöll sig med kejsaren. Till slut
kom Adagio och Rondo ur Drouets
tredje konsert, som han sedan
tilleg-nade Mad. Catalani. Nu uppsteg
kejsaren, gick ännu en gång fram till
pianot och sade: »förträfflgt,
förträffligt! ert flöjtspel är underbart.
Hvilken lätthet! och ni, m:r Dussek, ni
sjunger på pianot; under er hand
erhåller instrumentet en helt annau ton.
»Och ni, mina herrar», tillade han,
vändande sig till sångarne, »ni tyckes
mig sjunga bättre än någonsin förr.
Gör ni ännu framsteg, M:r Crescentini?»

»Jag skulle knappt tro det, Sire.»

»Och ni, M:r Dassek, tror ni er
framdeles kunna spela ännu bättre än
ni gjort i afton?»

»Jag vill hoppas det, Sire.»

»Och ni, M:r Drouet, fortfar ni ännu
att lära?»

»jag, Sire, jag fortfar alla dagar att
lära det jag ännu ingenting lärt.»

»Jaja, så är det; gränserna skrida
allt längre tillbaka; konstnären
föreställer sig, att han hunnit till ändan
af sin verld, då han uppnått ett
föresatt mål. Men långt derifrån! fältet
utvidgar sig ständigt. Gör er detta
aldrig modfälld?»

»Aldrig, Sire; jag skulle bränna opp
min flöjt, om jag lefde eu dag, pä
hvilken jag ej gjort något framsteg.»

»Aha! ni liknar M:r Paer, som vill
taga lifvet af sig, då han ej finner en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1898/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free