- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 18 (1898) /
131

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med den höjer hon sig under
harpo-i toner mot Eden, sjungande sin glädje
öfver att ha funnit en gåfva, som hon
tror skall åstadkomma himlaportens
öppnande. — Hela kören faller nu in,
upprepande hennes sista ord: »Heligt,
heligt är det blod, som för friheten
gjutes af hjeltemod». Och i ständigt
sig stegrande tongångar, endast här
och der afbruten af Perins röst eller
soloqvartettens toner, tolkar den i
ömsom strängt fugerad, ömsom fri stil i
jubeltoner de enkla ordens djupa
inne-I börd. Med denna kör slutar första
af-delningen.

Andra delen inledes af ett solo för
tenor, hvari denne som vanligt
uppträder berättande. Han förtäljer, huru
Perin med längtansfulla blickar vid
Edens port frågar, om hennes gåfva
är tillfyllest. Basunerna höras och ut
träder engeln: »Högt älska vi de

hjeltar alla, som gladt för fosterlandet
dö, dock se — än stängd är höga
himmelen. Mer helig skänk du måste ge,
om ljusets värld mot dig skall le.»
De sista orden upprepas af en
änglakör (8 sopr. och 8 altar). — — Bort
flyger Perin åter. Hon uppsöker
Nilens källor, »dem intet dödligt öga
skådat». Hon svalkar sig i deras
flöden och klagar dervid öfver förlusten
af Eden: »När öppnas väl himmelens

portar för mig?» — Under tiden
kringsvärmas hon af Nilens genier,
hvilka tillropa hvarandra att skynda för
att få se och dock ej störa det
älskliga barnet af luften. Denna kör, hvars
ord Schumann sjelf uppfunnit, hör till
det mest förtjusande i hela »Paradiset
och Perin». Orkestern utvecklar här
målande effekter, hvilka ej kunna
be-skrifvas. — Lång hvila unnar Perin
sig ej; hän sväfvar hon öfver
Pharao-nernas land; hon ser »hur dufvan mot
sin make ler, hur härligt svanen, hvit
som snö, speglar sig uti Moeris sjö.»

— Beskrifningen om denna hennes
färd ackompanjeras af vågande accord,
hvilka omvexlande af stråkar och
blå-sare utföras i de ljufvaste harmonier.
Med ens förvandlas emellertid dessa i
disharmonier och tenoren berättar, att
pesten härjar i det olyckliga landet.
Perin sjunger ett kort, beklagande
recitativ och gråter en tår, hvilken för
en stund gör himlen ljus och leende,
»ty», förklarar en soloqvartett,
»trollmakt bor i hvarje tår, som ifrån
sådant Öga går!» — Derpå framställes
en scen, som illustrerar pestens
förfärliga framfart. Alten berättar
hurusom en yngling ligger vid sjöstranden
i fasansfulla kval. Han önskar endast
en droppe ur sjön att kyla
feberglöden med. — En röst (sopran) söker
trösta den lidande ynglingen dermed,
att hans älskade mö befinner sig i
säkerhet för den dödande pesten. —
Men se, faller tenoren in, hvem
nalkas der i månens bleka sken i skogens
bryn? Det är hon, hans trogna brud.

— Hon tar honom i sina armar, hon

doppar sitt hår i vattnet och lägger
det kring hans brännheta panna, hon
trycker sin röda kind mot hans bleka.

— »Du här? O, fly! — Min
ande-drägt dig döden ger!» — sjunger han
döende. Hon stannar trots denna hans
maning och i en af dessa innerligt
passionerade sånger, som endast en
Schumann diktat, gjuter hon ut hela sitt
hjertas kärlek och, sedan hon på den
älskades stela läppar tryckt en sista
kyss, dör hon vid hans sida. — Djupt
gripen af den föregående sceneu
sjunger nu Perin en gripande,
himmelskt förklarad sorgesång. Med
denna sång, i hvilken kören instämmer,
slutar audra afdelningen.

Tredje afdelningen börjar med cn
kör, som den islamitiska himlens
tje-narinnor uppstämma vid Allah’s tron.
Perin, som tagit den döende jungfruus
sista suck, infinner sig för andra
gången vid himlaporten. Åter får hon
| emellertid af engeln det beskedet, att
I hennes gåfva ännu ej är tillfyllest att
för henne öppna himlen. Alldeles för
tviflad begifver sig Perin åter att söka.
Hon vill ej hvila förr, än hon funnit
»hvad himlen är kärast.» — Förföljd
af några systrars gäckande visa,
sväfvar hon till Syriens land. Der får
hon i en dal se ett barn, oskuldsfullt
som de blommor, med hvilka det
leker. En vild ryttare, på hvars
an-sigte de gräsligaste brott tryckt sin
prägel, nalkas det kära barnet. Detta
hör »Syriens tusen Minareters»
aftonringning och sträcker sina små händer
andaktsfullt mot höjden till bön. Den
vilde mannen, som ser barnets
oskuldsfulla fromhet, erinras deraf om sin
egen obefläckade ungdom och gråter
bittra tårar, och dessa ångerns tårar
är det, som öppna himlens portar för
Perin. Jublande beträder hon Edens
helga ängder. — —

Sådant är i korthet innehållet i
»Pa-j radiset och Perin». — — — Några
ord om kompositionens första utförande
och förberedelserna för detsamma torde
kanske kunna intressera läsarne. —
»Paradiset och Perin» låg, såsom vi
af inledningen till dessa rader sett,
färdigkomponerad Himmelfärdsdagen
1843. Under sommarens lopp
utarbetade Clara Schumann klaverutdraget.
I början af oktober anordnade
Schumann i sitt hem en s. k. qvartettre
petition. Församlade voro de
erforderliga solisterna, en liten fast kör,
violinqvartetten och några åhörare
(bland dem Moritz Hanptmann).
Schumann sjelf anförde och hans hustru
utförde på pianot biåskörens stämmor.

— Förtjusningen var hos alla de
medverkande och åhörarne, redan efter
denna ofullkomliga repetition,
obeskrif-lig.

Den poetiska doft, som är utbredd
öfver hela denna Schumanns tondikt,
dess originalitet, den varma och ljusa
kolorit, i hvilken hela verket är
hållet, den kraft å ena sidan och den in-

nerlighet och det hulda behag å andra
sidan, som kompositören i detta verk
musikaliskt uttryckt — allt detta
verkade med oemotståndlig magt på alla
de närvarande. Sjelfve den stränga
klassikern Moritz Hauptmann, hvilken
ej förut kunnat förlika sig med
Schumanns musik, erkände villigt, efter det
han hört denna repetition, Schumanns
öfverlägsna snille. — Några dagar
efter det första försöket i kompositörens
hem, begynte körrepetitionerna i
Gewandhaus’ lilla sal. Mendelssohn var
ofta vid dessa närvarande. Han
plägade än sätla sig vid pianot och
vända bladen åt Clara Schumann, hvilken
under alla repetitionerna skötte
ackompanjemanget, än ställa sig bland
tenorerna för att bjelpa dessa att
ordent-ligen göra sina ofta kinkinga
insättningar. Följde så fyra långa
repetitioner med den under Mendelssohn så
grundligt skolade Gewandhaus-orkestern.
Huru välbehöfliga dessa voro har
orkesterns konsertmästare F, David i
bref till sina vänner berättat.
Orkestern är i »Paradiset och Perin» af
fullt ut lika stor betydelse som
sången, ja, dess insats är ojemförligt
mycket större än körens. Det är
nämligen orkestern, som utgör det
målande elementet i hela verket, och på
finessen i orkesterns arbete beror i
väsentligaste mån den verkan, som den
härliga tondikten på åhöraren kan
ut-öfva. • Orkesterpartiet är äfven såväl
tekniskt som rytmiskt särdeles
magt-påliggande. Det finnes ej många
symfonier, som i svårighet öfverträffa
detsamma. »Ett fullgodt utförande af
orkester parten i Perin», säger en
berömd musikskriftställare (Spitta). »hör
till de allra svåraste uppgifter, som
blifvit orkestern förelagda, men den är
ock, om den väl utföres, en outsäglig
källa till den utsöktaste njutning».

Schumann skref till en af sina
vänner strax efter det han fullbordat sin
Peri att, under det han komponerat
densamma, mången, gång en inre röst
så sakta hviskat till honom: »det är
ej alldeles förgäfves du arbetar detta.»
— Säkert är att donna stilla röst
talat sanning, ty endast detta verk skulle
hafva varit tillfyllest att göra sin
upp-hofsman odödlig. Det visade sig
re-, dan första gången Perins toner
offentligen hördes, den 4 dec. 1843, med
hvilken oemotståndlig magt dessa
er-öfrade allas hjertan. Sällan har väl
ett sådant jubel hörts efter en
premiere som den dagen. I ett segertåg
| har Perin sedan flugit öfver hela
jorden och än ha Perins toner ej upphört
att eröfra hjertan, hvar helst de
klingat.

–-$––

Hos en sångerska tycker jag mer
om köld med finess än passion utan
behag.

Th. Körner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1898/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free