Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beträffande sistnämnda munställning
vilja vi anföra — något som torde
intressera våra läsare och läsarinnor —
hvad hr L. yttrar om Fritz Arlberg.
Den egentliga afhandlingen före
»tillägget» slutar han sålunda: »I korthet
ser jag mig äfven nödsakad till att
uppehålla mig något vid en afliden,
hvars rika begåfning jag respekterar,
men som enligt nein öfvertygelse icke
bör tänkas gående hand i hand med
Müller-Brunow. Jag menar Fiitz
Arlberg.
En hvar, som har följt med min
redogörelse för Miiller-Brunows
principer skall förstå hvarför. Jag bar sjelf
hört Arlberg sjunga, och det var en
allt annat än fri ton. Och med
tanken på den af honom anbefallda
trutmunnen, som blef drifven till
ytterlighet af hans obegåfvade epigoner, och
på hans påstående, att lungornas
kapacitet (och väl som följd deraf äfven
bröst- och bukmusklernas
komprime-ringsförmåga) icke kan tränas, att
munnen måste öppnas allt mera, ju högre
läget är, och munvinklarne dragas till
baka åtminstone hos kvinnan, samt med
hänsyn till hans registerindelningar
m. m. måste jag snarare betrakta
honom i vigtiga punkter som en
motståndare till Mttiler-Brunow, om han
också i vissa afseenden bidragit till
utredandet af frågan om rationel
tonbildning.»
Författarens te rrier för öfrigt hafva
vi ej utrymme att relatera. Da äro
märkliga nog att förtjena studeras i
sjelfva boken. I bokens »Tillägg»
söker förf. med figurer framvisa
sångorgan och t mvägar och kommer in på
praktisk sångmetod. Den gängse
sång-öfningen på vokalen a gillar han icke.
I stället öfvar han med mångfaldiga
sammansättningar af vokaler och
konsonanter till stafvelser, sådana som
bobo, soso, bysy-syby, bömö-möbö,
munu-munu o. s. v. »för att främja
läp-parnes och tungans smidighet».
För att söka rätt sätta sig in i hr
L:s sångmetod fordras att genomgå
hans bok — ifall det är möjligt att af
den vinna klarhet i saken. Utan
tvif-vel skulle det vara intressant att få
höra hr Lange sjelf muntligen och
vokalt förklara densamma, liksom det
med stort intresse motses hvilka
resultat den nya sångmetoden kommer att
frambringa. Då såväl hr Lange som
hr Törsleff praktisera såsom sånglärare
i Köpenhamn, och äfven torde ha
eller få svenska elever, kan måhända
snart nog metodens resultat blifva
kända.
––B
All tondiktning är menniskoverk,
produkt af en bestämd individualitet,
tid, kultur, och innehåller derför
alltid fröna till snabbare eller
långsammare bortdöende.
E. Hanslick.
Felix Mendelssohn-Bartholdy.
(f 4 nov. 1847).
Ett minnesblad af Moritz von
Kaiserfeld.
Klassicitetens epok i musiken hade
nått sin kulminationspunkt med
Beethoven ; romantikens nya rigtning firade
sina triumfer. —
»Ofverskatta mig bara litet grand
— andra menniskor motväga det nog
genom underskattande» — så skref
Mendelssohn till sin vän Ferd. David
på en tid då han, Mendelssohn, var
hela världens firade, bortskämde favorit
och hänförelsens vågor höjde sig ända
till svärmeri. Det är vår öfverkloka
tid förbehållet att förfalla till den
motsatta ytterligheten af Mendelssohns
underskattande och att nu mera betrakta
honom såsom en fall.in storhet.
Mendelssohn har, så att säga,
nedfallit från skyarne som mästare; vid
17 års ålder komponerade han den
oförgängliga uvertyren till
»Midsommar-nattsdrömmen» och ännu tidigare
oktetten. Den sorgfälliga uppfostran Felix
Mendelssohn åtnjöt i kretsen af högt
bildade föräldrar och syskon, var egnad
att utveckla hans ovanliga naturanlag
och genom universel bildning utveckla
dem till skönsta blomstring. Den unge
dr Hey8e, far till den berömde skalden
och novellisten, var huslärare för fyra
Mendelssohns syskon, hvilka alla voro
utrustade med sällsynta själsgåfvor.
Faderns, bankiren Abraham Mendelssohns,
hus, der traditionerna från dennes
berömde fader, filosofen Moses
Mendelssohn, ännu fortlefde, var medelpunkten
för det högre andeliga lifvet i Berlin
den tiden; Humbolt, Schleiermacher,
Zelter, Moscheles räknades till intimare
vänkretsen, äfven Heine och Holtei
umgicks der.
Vid knappa 20 års ålder se vi den
unge Mendelssohn redan som verksam
dirigent. Från denna tid daterar sig
också hans vidsträckta konst- och
förlustelseresor. I Paris och framför allt
i London firades han som en triumfator;
vid konserter, der han endast var
närvarande som åhörare, reste sig hela
publiken vid utropet: »Mendelssohn är
här», och i Tyskland eller i England
kunde man knappast föranstalta en
musikfest utan att Mendelssohn
dirigerade. Uti Scotland och Italien fann
hans för naturens skönhet särdeles
mottagliga sinne nya njutningar och
eggel-ser — från sin tidigaste ungdom hade
han med framgång försökt sig som
dilettant i målning. I musikaliskt
hänseende ha vi att tacka intrycken
härifrån för hans s. k. skotska och
italienska symfonier liksom Hebridernas
naturskönhet för hans berömda uvertyr med
detta namn.
Såsom pianospelare hade Mendels
sohn, efter hvad Hiller berättar, den
egenheten att spela sina nya
kompositioner med en beherskning och åter-
hållning, som tydligen var grundad på
intentionen att icke besticka genom
föredraget utan låta kompositionen verka
genom sitt eget innehåll.
Fantiserandet inför publiken hade han snart
öfver-gifvit af det skäl, att han insett
dåraktigheten i den föresatsen: »Denna
afton och denna timme skall jag ha
lyckliga tankar».
Såsom dirigent gjorde han en elektrisk
verkan på publiken genom sin
själfullhet, det lif, som från honom ingöts i
orkestern, genom hans fullständiga
hän-gifvande åt saken, hans glädje öfver
det lyckade utförandet, hvilken afmålade
sig i hans uttrycksfulla drag; hans
rörelser voro korta och bestämda.
Såsom tjuguårig dirigerade Mendelssohn
i Berlin första uppförandet af Bachs
svåra Mattheuspassion. Om detta den
unge Mendelssohns för Bach-kulten i
våra dagar banbrytande stordåd lemnas
oss en utförlig berättelse af hans
förtrolige vän Ed. Devrient, då barytonist
vid kungl. operan i Berlin, och som
sjöng Jesu parti. Allmänt var man
då afskräckt för de oöfvervinnerliga
svårigheterna i detta verk; idén att
utföra detsamma ansåg man förflugen och
saken omöjlig, helst som den ej
understöddes af Berlins Singakademie och
dess direktör Zelter. Af Bach kände
man den tiden ingenting vidare än ett
och annat kort stycke, som för
märkvärdighetens skull framfördes på
andliga konserter. Ganska komisk är
Devrients berättelse om hur det
lyckades honom och Mendelssohn att häfva
motståndet af den gamle bitvargen
Zelter, som apostroferade dem på
följande sätt: »Folk af helt annat slag
har måst uppgifva att taga itu med
ett sådant arbete, och så kommer här
ett par ungtuppar, som tycka att allt
det der är bara leksaker!»
Mendelssohns energi, hänförelse och
direktions-talang bragte det emellertid derhän,
att det storslagna, sedan 100 år
be-grafna, mästerverket i Berlins
Singakademie d. 11 mars 1829 med
utomordentlig verkan blef återväckt till
nytt lif.
Detta den unge Mendelssohns
konstnärliga storverk tillförsäkrar honom ett
varaktigt minne i musikhistorien.
Skämtande brukade Mendelssohn säga, att
en yngling af judisk härkomst och en
komediant (Devrient) erfordrades för
att låta folk få återhöra den största
kristliga musik.
Mendelssohn lemnade Berlin 1833
för att sedan under två år verka
såsom staden Düsseldorfs musikdirigent.
Svårt var honom att skiljas från
föräldrahemmet, men icke från Berlin,
der då musiken var i förfall och der
han ej lätt kunde glömma att hans
ungdomsopera »Die Hochzeit des
Camacho» föll igenom och att han ej
erhöll platsen som Zelters efterträdare i
Berlins Singakademie. Äfven senare
kallelser af konungen till Berlin
föranledde endast kortare vistelse der.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
