Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mentalförfattare blef under hela lians
lifstid denna romantik utan
märkbart inflytande. Hans symfonier och
hans kammarmusik förete egendomligt,
sjelfständigt innehåll, men i sträng
klassisk form, och i allmänhet så litet
modern snitt som möjligt.»
Så intressant alltså Lindblad ofta
är i sina instrumentala stycken, så är
han dock i dem på intet sätt
epokgörande för vår tonkonst. Så är
der-emot fallet inom romanskompositionen,
ehuru äfven der hans ställning blifvit
något oegentligt preciserad, då man
kallat honom Sveriges Schubert.
Han sammanträffar visserligen med
Schubert deruti, att han i Sverige,
liksom Schubert i Tyskland, inom
romanssången först afgjordt anslog den
verkliga folktonen, som förut på sin
höjd mera sporadiskt odlats (mest af
Geijer). Han har ytterligare med
Schubert gemensam en viss mångsidighet,
som gör, att han finner toner ej blott
för den omedelbara stämningen
(Skjutsgossen), utan ock för den elegiska
betraktelsen (Natten), ej blott för den
lyriska romansen (Nära), utan ock för
den beskrifvande balladen
(Bröllopsfärden), ej blott för salongsstilen (En
ung flickas morgonbetraktelse), utan
ock för naturkänslan (En sommardag),
ej blott för »Sorg», utan ock för
»Friskt mod». Men genom alla dessa
skilda faser oeh uppfattningar går
likväl såsom en röd tråd denna
svenskhet, som orsakar, att vi känna honom
vara med oss närmare befryndad än
med hvilka som helst tyska mönster
man må uppleta, ungefär på samma
sätt som Tegnér, ehuru han såsom
varande en receptiv och vaken natur
tog intryck af både Göthe, Byron och
Öhlenschläger, likväl har ett bestäindt
svenskt tycke i Nattvardsbarnen, så
väl som i Axel och Fritiofs saga.
Man må blott närmare betrakta den
härliga melodien »En sommarmorgon»,
och man skall finna, huru mycket den
både i karakter och enskilda
vändningar har slägtskap med våra
folkvisor, och detta utan att likväl vara
en sådan direkt härmning af dem, som
det nu för tiden blifvit lika modernt
som beqvämt att framkläcka. En
dylik melodi hade Schubert omöjligen
kunnat dikta, helt enkelt emedan han
saknade de nationella förutsättningarna
derför.
Ett bevis bland andra för huru
individuell Lindblads sångmö är, utgör
redan det sakförhållandet, att han
skrif-vit sina ojemförligt bästa melodier till
sina egna dikter.
Ännu i band 3—4 af den af A.
Hirsch utgifna god t köpsupplagan af
hans sånger är det långt öfvervägande
flertalet af dessa satt till dikter af
tonsättaren sjelf, det öfriga mest till
sådana af Atterbom, Thekla Knös och
Runeberg. Atterboms mildt elegiska
grundstämning slog an på Lindblad
ej mindre än hans varma naturkänsla
och hans romantiska, mediterande
symbolik. För det sista tro vi oss se ett
bevis i Lindblads onekliga böjelse för
betraktelse och (stundom barnsligt
snusförnuftig) meditation samt hans
begär att komma fram med »fabula
docet», såsom då han afslutar den
målande sången »Den skeppsbrutne», icke
med skildringen af skeppsbrottet, utan
med ett följande kontemplativt andante
till orden: »Och vill du förstå, på
livad djup du skall leta, livar du skall
söka hans hamn å villande haf? Fråga
de hjärtan, som älskat, de veta, de
känna den våg, i livars famn han
funnit sin graf.»
Det beskådningsfulla i Lindblads
lyrik torde ej vara mindre nationelt än
hans förkärlek för dramatisk
situations-målning, hvilken ofta framträder,
såsom då sångerna »En sommarmorgon»
och »Slåttervisa» föregås af ordentliga
små scenanvisningar (»En fiskare i
sin båt sjunger:», »En slåtterman
sjunger, under det han slipar sin lie:»)
— livarvid man ovilkorligen kommer
att tänka på Bellman eller Dahlgren —
eller då i »Sotargossen» en hel dialog
öppnas mellan gossen, de rädda
barnen oeh deras mor. Detta dramatiska,
operettartade kompositionssätt, hvilket
sedan Wennerberg i »Gluntarne»
lyckligt gjorde sig till godo, möter man ej
sällan hos Lindblad. I de flesta
sångerna till Thekla Knös’ poem har det
samma dess värre tagit en olycklig
vändning, i det både val af ämne och
dess behandling äro förfelade. Sådana
stycken, som »Strykningsvisa», »Den
flitiga handen» och till och med
»Barfota» med sin misslyckade witz på
»Skokloster», äro nemligen allt för
pjollriga och obetydliga för att böra
göras till föremål ens för komposition
öfver hufvud, och minst en dramatiskt
utförlig sådan.
Härliga äro i sanning många af
Lindblads ofvan vidrörda eller med
dem beslägtade tondikter. Och likväl
hade man väntat sig något mera och
något annat efter den susande,
frigjorda flygten i de båda allra första
häften han gaf ut (1824—25). Hvad
kan vara orsaken till detta
förhoppningarnas svikande ?
Ja, närmast kommer man väl att
tänka på Geijers berömda ord om »att
anlagen i norden oftast äro större,
mer omfattande än annorstädes, men
att den bildande värme saknas,
hvilken drifver en rik, lycklig, inom sig
fulländad natur till mognad».
Den, som vill få en rätt liflig känsla
af huru en kraftig ande kan
ving-klippas genom pedantisk trångsynthet
under filiströst småborgerliga
förhållanden, han må läsa i prof. Nybloms
Lindblad biografi om den polemik, som
fördes i anledning af sången »Den
öfvergifna», och specielt det kritiska
angrepp W. Bauck riktade mot en
modulation i takt 8—6 från slutet (Ass
— E‘ — H7 — Ess), som för våra
öron klingar helt förtjusande, men för
de trånga, harmoniska smakregler, till
hvilka Bauck bekände sig,
naturligtvis var »ein Gräuel». Käbblet mellan
Lindblads vedersakare och försvarare
dök upp tid efter annan i olika
tidningar och beträffade ej blott en del
. sånger, utgifna 1844, utan äfven den
tidigare komponerade C-dur-symfonien
(1831-—32) och Frondörerna (1835).
Saken hänsköts slutligen till Ludwig
Spohr i Kassel, som uttalade sig till
förmån för Lindblad, och dermed
tystnade belackarne, sedan de likväl först
gläfst ur sig, att Spohr skulle vara
j partisk.
Det ser verkligen ut, som om hela
denna fnaskiga och fnoskiga kritiska
fejd skulle ha förlamat Lindblads
in-J gifvelse. Ty icke blott inträdde efter
densamma faktiskt en stagnation i
ton-i skaldens alstring, utan när den
sistnämnda på 1850-talet återupptogs, så
visade den sig långt mattare än förut,
icke i kvantitet, men i kvalitet.
Ilvar-ken tonsättningen af Fänrik Ståls
sägner eller af Sehlstedts visor — ehuru
innehållande mången karakterfull bit
röjer den forna kraften, ej heller
serien »Aftonstunder i hemmet», och
det var eget nog först på gamla
dagar, som han återfann den forna
ung-doinsglöden, numera — framför allt i
kompositionerna till Heines dikter —
parad med en styrka i känsla och
karakteristik, som är i förvånande
grad modern och som sjelfva
Schumann knappast öfverträffat. I
allmänhet är Lindblads textdeklamation
mycket vårdad, äfven i hans obetydligare
stycken.
I cykeln »Om vinterqväll»
samlade Lindblad en del af sina bästa
melodier. Den andra cykeln
»Dröm-marne» eger mera enhet, men mindre
kraft och har trots sina förtjenster
verkat ogynsamt på efterveriden, i det
man der torde ha att söka upphofvet
till det något småsöta manér, som
sedermera återfinnes i »Blommornas
undran» och liknande kantatprodukter.
Utom »Frondörerna» lär L. haft
under arbete ännu en opera, »Blenda»,
och jemte (den i stämmor tryckta)
symfonien i C skref han ännu en
symfoni i D. I manuskript finnas i
öfrigt 1 stråkqvintett, 7
stråkqvartet-ter, flera violinsonater och ett stort
antal pianostycken. Utgifna äro 3
häften pianosaker, 3 violinsonater, 1
stråkqvintett, 1 pianotrio, 215 solosånger
och de nämnda cyklerna samt
klavér-utdrag ur Frondörerna.
L. öfversatte operatexterna Eden,
Puritanerna och Leonora samt utgaf
’ anonymt en broschyr om Politisk
dilettantism.
För Lindblads lefnadsöden hinna vi
här ej att redogöra. De äro utförligt
tecknade i ofvan nämnda biografi af
Nyblom, där äfven inryckts en af
tonsättaren påbörjad själfbiografi,
reproducerad i Svensk Musiktidning 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
