Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gmeiner, Emma Hiller, Rose Ettinger,
fruar Blanche Marchesi och
Geller-Wolter. Bland tyska favorittenorister
ha vi Emil Götze och Heinr. Vogel
ännu i farten, men flitigast på
kon-sertresor och i gästspel ha visat sig
barytonisterna: Eugen Gura, Anton von
Rooy, Felix Kraus, Joh. Messchaért,
Carl Mayer, hrr Sistermanns, Wiillner,
Scheidemantel, Perron, Th. Reichmann
o. s. v. Tyskland har fått göra
bekantskap med de berömda franska
baritonisterna Jean Lasalle och Victor
Maurel, li vilkas röster dock ej ha
samma friskhet som förr.
Det återstår nu att påpeka nutidens
förnämsta instrumental konstnärer, som
äro på resande fot. Af pianisterna
må da nämnas: Sophie Menter, Teresa
Carreno, Clotilde Kleeberg samt frökn. |
Ella Pancera och Illona Eibenschütz;
hrr Ignaz Paderewski, Moritz
Rosen-thal, Joseph Hoffmann, hvilka i
Amerika skurit rika lagrar, Eugen
d’Al-bert, Ferruccio Busoni, Emil Sauer,
Edouard Risler, Frederic Lamond, Alex.
Siloti, Max Pauer, Wassily Sapellnikoff,
Alfred Grünfeld, Otto Neitzel, Franz
Rummel, Leon. Borwick och af de
yngre: Ossip Gabrilowitsch, Waldemar
Lütschg och Ernst von Dohnanyi,
hvilken i England gjort stort
uppseende. Äfven den gamle pianomästaren
Carl Reinecke har varit stadd på
konsertresor.
Bland resande violinkonstnärer finna
vi först och främst mästaren Josef
Joachim, som kommit oss sä nära
som till Köpenhamn, vidare: Pablo de
Sarasate, Emil Sauret, César
Thomson, Eugene Ysaye, Willy Burmester
(de tre sista äfven i Amerika), Hugo
Heermann, Leop. Auer, Franz Ondricek,
Arno Hilf, Carl Halir, Alex. Petsclmikoff
etc. och af kvinliga artister lady Hallé
(Neruda-Norman), Teresina Tua (i
Ryssland) och de yngre Betty Schwabe,
Gabrielle Wietrowetz, Sophie Jaffé och
Leonora Jackson; andra att förtiga.
»Underbarnen» i konsertsalarne få vi
presentera en annan gång. Af de
berömda violoncellisterna må slutligen
påpekas Hugo Becker och Julius
Klengel bland dem som haft en
vidsträcktare konsertverksamhet. Dödsfallen
inom musikvärlden under förra året
skola i en särskild förteckning, såsom
vanligt, anföras.
––––––––ur-
svensk musik i Paris.
(Frän vår korrespondent.)
Det vill ej sa litet till för att
någonting skall kunna tillvinna sig en
stadigvarande uppmärksamhet i en stad
sådan som Paris, der ständigt nagot
nytt dyker upp och der intresset
sli-tes åt så många håll. Jag kan
derfor med så mycket större glädje
konstatera, att i kännedomen om och in-
tresset för skandinavisk kultur och
konst ett påtagligt framåtskridande
här kan skönjas. Särskildt gäller
detta om skandinavisk musik. Vid
Ii varje tillfälle som sådan här utförts
har man kunnat iakttaga huru den
hos fransmännen så vanliga
likgiltigheten och bristen på sympati för alla
främmande element allt mer börjat
gifva vika för en med en viss undran
blandad uppmärksamhet, som till sist
upplöst sig i verklig hänförelse. Med
skäl kan man således våga påstå att
ej ensamt den skandinaviska
litteraturen, tack vare Theåtre de 1’Oeuvre’s
entusiastiska bemödanden, bidragit till
att skingra de egendomliga
föreställningar om vår höga Nord, som fått
sin allbekanta illustration i den roliga
historien om björnarnes vandringar
på våra stadsgator, utan äran deraf
tillkommer äfven den skandinaviska
tonkonsten och de härvarande
skandinaver, som bragt dess alster till
utförande. I sistnämnda afseende är
isynnerhet denna vinter minnesrik.
Så spelade för en tid sedan våra
lof-vande konstnärsadepter, herrar Sven
Kjällström och Alfred Roth i en
förening, bildad af de förnämsta musici
här på platsen, en af Sjögrens
violsonater (i E-moll), som åhördes under
spändt intresse och väckte ett
utomordentligt bifall. De bägge unga
artisterna tycktes lifligt känna stundens
vigt och hade med lif och själ tagit
itu med sin uppgift; utförandet blef
också helt enkelt utmärkt, och vänner
af svensk tonkonst kunna med skäl
lyckönska sig till att detsamma
kommit i sådana händer.
Vidare ha inånga af den skandina- |
viska visans fagraste blomster med
erkänd framgång framförts både
offentligt och privatim af våra sångstude- [
rande här, såsom af fröken Emma
Holmstrand m. fl., och nu senast vid
flerfaldiga tillfällen af fru Gudrun
Torpadie-Lindblom. I den svenska
pressen ha redan synts meddelanden
om det stora och berättigade
uppseende, som väckts af denna vår
lands-nianinna a en fest, gifven af le Syndicat
de la presse ctrangére. Fru Lindblom
framkallade riktiga bifallsåskor med en
aria ur »Figaros bröllop», en ytterst
präktig och glansfull prestation; (
sånger af Sjögren och Arlberg jemte
några folkvisor och flera nummer
bi-serades. Vi ha all anledning att
hoppas på ett verkligt återupplifvande af
den svenska sångens ärofulla
traditioner i utlandet i ock med
framträdandet af fru Lindbloms person.
Denna artist synes pä ett glänsande
sätt skola infria de löften, hon i så
rik mått gifvit. Under Mane Trélas’
utmärkta ledning har hon utvecklat
sig till en konstnärinna af verklig
rang; den sällsynt sköna rösten har
vunnit såväl i mjukhet som fasthet och
föredraget eger en själfullhet, ett lif
och en humor, som bådar det lyckli-
gaste för hennes framgång bland de
bortskämda parisarne.
M:me Tr. är en i konstnärskretsar
mycket uppburen personlighet med
stor musikalisk bildning, finaste
konstsinne och rik erfarenhet. Att få
sjunga för henne är lika eftersökt
som svårt, då hon endast antager
sådana elever, som särskildt väcka
hennes intresse.
Stor förtjenst om härvarande
skandinaviska musiklif har inlagts af
pastorn vid Svenska kyrkan, Nathan |
Söderblom, en genommusikalisk
personlighet med varm kärlek till vår
nationella odling och konst; lian
försummar ej heller nagot tillfälle att
härstädes främja dessa. På hans
initiativ ha årligen vid de större
kyrko-högtiderna utförts flera af våra
förnämsta alster på den religiösa
musikens område; så under senaste
julhelgen Sjögrens julsång, hvari solot
sjöngs synnerligen vackert af fru
Lindblom, flera körer af svenska tonsättare
m. m. Bland ähörarne, som till sista
plats fylde det vackra templet vid
Boulevard Ornano, funnos ett ej ringa
antal fransmän.
Ett stort slag för svensk tonkonst
som jag tror af ingripande följder för
dess framtid härstädes, utkämpades
den 16 januari, då herr Lennart
Lundberg från Stockholm gaf konsert å
Salle Erard med program af
uteslutande egna kompositioner. I Paris,
der »les extremes se touchent» i
nästan allt, finnes vid sidan af en till
ytterlighet blaserad publik, som
antingen mäter all konst med
snobbismens eller konventianolismens knappa
måttstock eller också hvars hela
konstnjutning består i jagt efter
sensationer, också en förstående publik som
kanske mer än någonstädes hyser en
liflig känsla för det universella i
konsten. Det var inför en sådan
elitpublik, bestående af konstens
förnämsta utöfvare härstädes, som herr
Lundberg debuterade som tonsättare och
vann en vacker seger. Det intryck
han framkallade var ej ett sådant,
som ger sig tillkänna genom
stormande handklappningar, utan fastmer
i en stilla, nästan andaktsfull
hänförelse. Hans musik talar till själens
finaste strängar men förstås törhända
rätt endast af musikaliska finsmakare.
Herr Lundberg röjde ej endast
grundliga studier och herravälde öfver
de mest skilda former utan äfven
isynnerhet en ytterst utpreglad personlighet,
såväl i uppfinningen som ock i
utvecklingen af sina tema, en personlighet,
som visade sig godt kunna fängsla
intresset en hel konsertafton. Nästan
alla former för modern
pianokomposition voro representerade och det är
svårt att afgöra i hvilken herr L. bäst
lyckats. Der fanns emellertid »pour
tons les goüts»: som
inledningsnum-mer en Fantasi i 3 delar, hvari ett
underskönt adagio på ett lyckligt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
