Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
uppehöll enheten mellan de begge
något rapsodiska yttersatserna,
hvil-kas motiv, fulla af lif och fantasi,
egde ett mycket nationelt kynne;
vidare en Toccata, hvars ålderdomliga,
fullt stilriktigt genomförda form på
ett verkningsfullt sätt kontrasterade
mot det moderna i innehållet, en
förtjusande och stämningsfull Idyll och
Legend, ett genomskinligt, af fin humor
genomandadt Scherzo, en grandios och
målande Marin, samt ett Tema med
variationer, en alldeles ypperlig
komposition, hvilken herr L. lyckats
af-vinna många sinnrika och så i
harmoniskt som rytmiskt hänseende ytterst
originella drag.
Aftonens »clou» voro dock de fyra
sångerna, som voro af betagande
fägring. Dessa på franska öfversatta
sånger voro »Soird’été’» (I
sommarkväll), »Coniplainte» (Sorg),
»Violoncelle», och -Invisible amour» (ord af
Snoilsky).
De föredrogos på ett fulländadt
sätt af miss Minnie Tracey. Herr
Lundbergs solida egenskaper som
pianist äro allt för kända i Sverige
för att’ här annat än antydningsvis
beröras. Alltnog, hans mästerliga
pedalbehandling, den värme i
uppfattning och den ovanliga intelligens
som genomträngde allt livad han
spelade, bidrog naturligen äfven till att
aftonen blef enkonstnjutning af högsta
rang.
Till de namn, som numera för
parisarne representera svensk och
nordisk tonkonst, — namnen Grieg,
Svendsen och Sjögren — kunna vi nu med
stolthet lägga namnet Lennart
Lundberg.*
* Ett pur svenska tonsättarinnor, »Lago»
och fröken Helena Munktell ha, som bekant,
på senare år äfven gjort sig bemärkta inom
konstvärlden i Paris. Sed.
––^–––
FÖLJETONG.
Henriette Sontags första
debut.
Den på sin tid så högt firade
sångerskan Henriette Sontags, sedermera
grefvinna Rossi, första uppträdande på
scenen var helt och hållet tillfälligt
och oförberedt. Det var i Prag år
1820. Teaterdirektionen derstädes hade
som gäst engagerat den då mycket
berömde tenoren Gerstäcker, fader till
den berömde reseskildraren. Denne
kom och skulle sjunga Belmonts parti
i Mozarts »Enleveringen ur seraljen»,
men fröken Cornet, som skulle spela
Constance, sjuknade, och både denna
och hvarje annan opera af dem han
föreslog var omöjlig af brist på en
första sångerska. För att hjelpa sig
ur svårigheten arrangerade man
slutligen ett plockprogram, hvari Gerstäc-
ker sjöng scener ur »Enleveringen»,
»Vestalen» och »Offerfesten».
Publiken, lockad af hans rykte, instälde sig
talrikt, af hörde den utmärkte tenoren
och tilljuhlade honom sitt bifall. Den
kom till både den andra och den tredje
föreställningen efter samma program
i trots af den varma sommaren och
uthärdade den olidliga hettan i den
öfverfylda salongen, utan att ma’tas i
sin hänförelse öfver den förträfflige
sångaren.
»Vi vilja nu se en hel opera; laga
så att vi få det, käre Holbein!» sade
nu teaterns direktion och förnämsta
habituéer till öfverregissören.
»Jag skall försöka, sade den smidige
Holbein, utan att veta pä hvad sätt
han skulle kunna infria sitt löfte. Han
uppsökte den förträfflige
operadirigenten Triebensee, och denne kom honom
som en deus ex machina till hjelp.
»Bra att jag träffar er», sade
Holbein. »Ni måste hjelpa mig ur
klämman! Jag är snart sagdt piskad till att
gifva en opera. Skaffa mig en
sångerska, om det ock vore för ett enda
operaparti.»
»Hvad för ett då?»
»Gerstäcker vill sjunga Johan af
Paris, och jag säger er, maestro, han
sjunger och spelar som en gud. Kainz
är en prägtig seneschall. För pagerna
blir alltid någon råd. Hvad vi behöfva
är en prinsessa af Navarra.
»Såå, ingenting annat!» sade
Triebensee gäckande. »Tror ni att
prinsessor af Navarra springa omkring som
judeungarne på Prags gator? Men
vänta, jag har verkligen en, min elev
Jetti!»
>;Jetti, livad är det för en Jetti?
»Hvilken skulle det väl vara, om
inte Sontags lilla flicka? Jetti är ett
barn, fullt af talang, och publiken tyckte
mycket om henne i hennes barnroller.
Modern skickade henne derför till
konservatoriet, men der tyckte de att
flickan ej hade någon röst. Då kom
modern för ett halft år sedan till mig
och klagade bitterligen. Jag lät
flickan sjunga en stump för mig och sade
till modern att jag skulle försöka om
det kunde bli något af barnet. Jag
har sedan hållit henne i sträng skola,
rigtigt malträterat henne, och det går
— hon studerar just nu
Navarresis-kan. Om tre dagar kan ni ha operan,
om Gerstäcker vill sjunga till sammans
med en sådan liten flickunge.»
»Om ni säger att det går, så sjunger
nog Gerstäcker.»
Dagen för representationen kom.
Affischen innehöll helt enkelt namnen på
de uppträdande, och nederst stod
»Johan af Paris hr Gerstäcker som gäst».
Detta senare var nog för publiken att
att storma biljettluckan; man frågade
icke efter operans vidare besättning.
Klockan (i var trängseln redan så stor,
att man nästan endast med lifsfara
kunde komma fram till på
förmiddagen köpta platser. Sex man militär
hade med korsade gevär all möda att
förekomma olyckor vid ingången.
Tusentals personer sluppo ej in.
Parterren var öfverfyld. Prags förnämsta
musici, bland dem Tomaschek, stodo
midt i trängsdin.
»Hvem sjunger i dag prinsessan?»
frågade en af hans grannar.
»Nå, hveni annan än vår Kazinka?»
genmälte en gammal musikus.
Böhmarne benämnde alltid så den
omtyckta Kathy Cornet, en äkta
cze-1 ehiska, som var eftersökt och
värderad i alla Prags musikaliska kretsar.
»Hon är ju sjuk!» anmärkte en
tredje. »Har ni inte läst affischen?
Sontag sjunger partiet.»
»Så ni pratar!» utbrast den gamle
skrattande. »Sontag är skådespelerska,
ganska bra i tragedien, men sjunga
kan hon ej.»
»Inte den gamla, den unga Sontag,
är det, som skall sjunga prinsessans
parti; hela staden talar ju derom»,
upplyste en fjerde.
»Tyst, tyst!» ljöd det från alla håll.
Triebensee stod vid sin pulpet och
svängde taktpinnen. Introduktionen
var förbi. Gerstäcker sprang eller
snarare flög in på scenen; ett
tusenfal-digt bravo helsade honom. Han sjöng
och spelade som ingen före honom.
Publiken var vid det bästa lynne
då öppnades fonddörrarna, och
prin-, sessan, Jetti Sontag visade sig på
tröskeln. Ett »ah!» af förvåning och
beundran genomilade salongen, ty en
förtjusande bild tedde sig för åskådarnes
| syn. Lilla Jetti hade på den korta
’ tiden af två år mognat till en
blomstrande ungmö. Omgjuten af hela
behaget af jungfrulig skönhet, måste hon
vinna allas hjärtan. Hon trädde fram,
blyg, men, inte rädd, och då hon
öppnade munnen och de första tonerna
med sällsamt välljud rullade fram
öfver de purpurfärgade läpparne,rådde
dödstystnad på parterren. Hennes
vackra, blå ögon, i hvilka en ren själ
afspeglade sig, lyste eldigt, då det
första, om också blott sakta uttalade
»bravo» lät höra sig, ty detta kom
} från hennes lärares mun.
Den gamle kappellmästareu
Triebensee, förtjust öfver intonationens
renhet, hade ej längre kunnat qväfva sin
i glädje, utan att betänka, att detta
»bravo», om ock föga mera än
fram-liviskadt, måste gälla som ett ledande
omdöme för hela publiken. Som en
storm frambrusade vid detta »bravo»
det allmänna bifallet. Sångerskan
helsade, synbart förlägen vid den så
oerhörda utmärkelsen. Hennes röst
darrade ett ögonblick, men rörelsen gick
snart öfver, och såsom perlor
uppradade sig ton vid ton, tills en
underskön drill afslutade fortet i arian:
»Hur skönt är dock att resa».
Från detta ögonblick var ej
Gerstäcker ensam aftonens hjelte; han
måste dela sin triumf med den unga
sångerskan. Andra akten började. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
