Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ldbd); 3. Den nya svenska
mässmu-sikcn, bedömd af en tysk fackman
(R. Friherre von Liliencron), samt
innehåller vidare: II. Från
kyrkosångens vänners verksamhet; III.
Korrespondensartiklar (från hufvudstaden af
Hüpatius); IV. Kyrkliga musikalier;
V. Breflåda och tillkännagifvanden.
Tidskriftens pris är, utan musikbilaga,
80 öre, med sådan 1 kr. 55 öre (utom
postarvodet). Prenumeration sker blott
å postkontor. Lösnummer (utan
bilaga) erhålles hos Red. å 30 öre. —
Förhandlingarna» (Pris 80 öre; för
arbetande medlemmar af K. S. V:r
50 öre) rekvireras hos komminister
G. F: Lundblad, Händene, Skara, mot
insändande af kontant betalning
medelst postanvisning eller i form af
sparmärken, och sändes franko.
––ri;––
FÖLJETONG.
Gambisterna.
Gamban är ett redan föråldradt
instrument, hvilket med den nuvarande
violoncellen — som dock fullkomligt
ersätter detsamma såväl hvad
beträffar dess byggnad som dess gestalt
och form — hade stor likhet. Den
hölls likasom violoncellen mellan knäna
och kallades af detta skäl knäviol.
(Viola de gamba, basse de viole) hade
5 eller 6 strängar, hvilka räknades
uppifrån och nedåt samt spelades med
stråke.
De första som spelade gamba voro
engelsmännen; de blefvo ock de sista
hvilka längst bibehöllo detta
instrument. Vid Carl Fredrich Abels död
(1787) kom gamban i glömska. Abel,
en af det 18:dc århundradets största
virtuoser och komponister, tog i
bok-staflig mening sin älskling med sig i
grafven; han var och förblef den siste
gambisten.
Under de första decennierna af nyss
nämnda århundrade lefde i Paris
tvänno virtuoser på gamba, de der
på detta instrument åstadkommo
oerhörda saker: Roland Marais och Anton
Forqueray. Marais utmärkte sig för
sin graciösa behandling af sitt
instrument, Forqueray deremot för
virtuositeten i sitt spel på detsamma. Det
var derfor icke underligt, att många
utländingar kommo till Paris, för att
under dessa mästares handledning
vinna högre fulländning, hvarvid hvar
och en hade tillfälle att välja den
lärare som han ansåg bäst passa för
sig. Till Marais kom en gång en tysk,
vid namn Sachs, och utbad sig att af
honom blifva upptagen som elev.
Af-ven till Forqueray kom en tysk, som
kallade sig Hesse, och hvilken
äfven-ledes blef emottagen som elev. Under
sex månader studerade begge
ynglingarna med den största ihärdighet,
och deras mästare voro med sina
lärjungar högeligen belåtna.
En gång inträffade att båda
gam-bisterna möttes på gatan. I glädjen
öfvcr att efter flera år åter få se
hvarandra, ingingo de på ett närbeläget
kaffehus, för att språka om ett och
annat i musik. Under samtalets lopp
kommo de äfven att tala om sina
elever.
»Af alla de lärjungar jag hittills
haft», utropade Forqueray lifvad, »går
ingen upp emot den, som jag för ett
halft år sedan fick mottaga! Den
kanaljen anser icke någon passage för
svår för sig; de mest invecklade
öfver-vinner han med en lätthet, som ofta
gör mig stum af förvåning. Jag må
spela för honom hvad jag vill,
ögonblickligen spelar han det efter, och
det med alla nyanser. Han har
bestämt Hin Håle i kroppen på sig.»
»Gratulerar!» svarade Marais, »men
jag har ett dylikt subjekt, med den
skilnaden, att jag håller min elev för
att vara en engel. Han är äfvenledes
tysk till nation och heter Sachs. Han
spelar med en känsla så, att man tror
sig förnimma en klang från högre
sferer. Hade Lully upplefvat det att
få höra Sachs spela, skulle i och med
detsamma ett medel att stilla hans
häftighet gifvits, och takterandet på
tåspetsarna, som kostade honom lifvet,
hade visserligen uteblifvit.»
»Men man skulle också vara en sä
skummande giftbägare som Lully, för
att i sin vredes utbrott icke skona sig
sjelf», yttrade Forqueray. »Hvilken
präktig karakter företer icke min elev
Hesse! Ännu aldrig såg jag honom
förtretad, änskönt det mångfaldiga
gånger händt att hans ansträngningar på
instrumentet icke lyckats. Af honom
skulle det bli en kapellmästare af
annat skrot och korn!»
»Ni gör mig rigtigt nyfiken, min
kära Forqueray! att lära känna er
unge tysk.»
»Och ni pinar mig till döds med
edra loftal öfver engeln Sachs.»
»Vid hvilken tid ger ni Hesse
lektioner hemma hos er?» frågade Marais
skyggt.
»Dagligen kl. 10 om morgnarna.»
»Om ni icke har något emot, så
kommer jag till er i morgon för att
se underbarnet.» —
De båda musici skildes vänskapligt
och gingo hvar hem till sig.
Andra dagen infann sig Marais,
redan innan lektionstimmen var inne, i
Forquerays hemvist. Straxt derpå
inträdde eleven, — men störtade
baklänges några steg, liksom träffad af
! blixten, då han fann sig stå ansigte
mot ansigte med de båda mästarne.
»God morgon, herr Hesse!» ropade
Forqueray.
• Aj, aj, herr Sachs! det tycks som
hade ni två namn», — inföll Marais
; med rynkad panna.
»Mina herrar», sade ynglingen för-
lägen, »jag måste erkänna att jag icke
handlat ärligt. Jag heter blott Hesse
och är från Sachsen.»
»Hvarför har ni begagnat er af en
sådan list?»
»Jag ber tusen gånger om förlåtelse,
men jag ville taga undervisning af er
båda. Endast på detta sätt syntes
det mig möjligt att bli en
oöfverträf-fad gam bist.»
»Unge man», sade Forqueray, »ni
har vågat bra mycket!»
»Jag inser det allt för väl, och jag
är mycket olycklig att jag råkat
misshaga lierrarne. Nåväl, hvarje
upprättelse ...»
»Nej, käre Hesse!» afbröt honom
Forqueray godmodigt, så är det icke
menadt. Jag tycker rätt mycket om
att ni fulleligen uppskattar min
be–römda kollega. Jag är alldeles icke
ond på er och står er gerna till tjenst,
i fall ni vill anlita mig som lärare.»
»Jag också!» inföll Marais lifligt.
»Jag aktar Forqueray allt för högt,
för att icke veta att han är den förste
virtuos på gamba. Liknar han
skogs-forsen, som genom sitt majestätiska
fall aftvingar vandraren beundran, så
är jag tillfreds att liknas vid den
! lugna vik, i hvilken fiskarna stimma.
Jag är icke afundsjuk på hans
konst-närsvärde, nej, vid gud! jag det är.» —
I sanning, ett skönt, sällspordt
exempel af konstnärlig blygsamhet!
Marais och Forqueray omfamnade
Hesse och Sachs i en person, och den
till tårar rörde tacksamme lärjungen
blef den tredje i detta
vänskapsförbund.
Kapellmästaren Ernst Christian
Hesse, Tysklands förste och berömdaste
gambist, uppnådde en med ära krönt
ålder af 86 år. Han dog den 16 maj
i 1762.
Frän scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Mars 11, 23 v. F1 o t o w:
Martha (Lady Harriet, Nancy: fröken
Fernqvist, fru Linden; lord Tristan, Lyonel,
Pluiu-kctt, domaren: hrr Bergström, Ödmann,
Seller-j gren, Grafström). — 15 Bizet: Djamilek;
Mascagni: Pä Sicilien (Lucia: fru Linden).
| — 16, 19 Mozart: Don Juan. — 17 Tho-
mas: Mignon (Mignon, Philine: frkn Thulin,
Fernqvist).— 18 Vermländingamc. — 20,22,
25 Bizet: Carmen ((‘armen, Micaela,
Fras-quita, Mercedes*, fru Linden, frökn. Fernqvist,
Karlsohn oeh Lindegren, Hallgren; Don José,
! Escamillo, smugglarhöfdingen, Zuuiga, Morales,
Hemendado: hrr Bratbost, Söderman och
Lejd-ström, Forsell, Grafström, Malmsjö,
Henrikson). — 24,‘ 26 A über: Den stumma frän
Portici (Fenella: frök. Strandin; Elvira, en
hofdam: fru Östberg, frök. Gaston; Alfonso,
Loreuzo, Selva, Masaniello, Pietro, Borella:
hrr M. Strandberg, Malmsjö, Lejdström, Lemon.
Sellergrcn, Söderman). — 27 Donizetti:
Leonora: — 29 Gounod: Romeo oeh Julin
(Julia: miss Lilian Eldde från London, gäst;
Gertrud, Stefano: fru Strandberg, frök.
Karl-sohn; Romeo, Capulet, pater Lorenzo, Tybalt,
prins Paris, Mercutio, Benvolio, hertigen: hrr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
