Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repertoaren å Stora Operan och Opera
Comique i Paris under förra månaden,
hvarvid siffran visar antalet
föreställningar; å Stora Operan: Gounod:
Faust 1; Meyerbeer: Hugenotterna
2, Profeten 2; Mozart: Don Juan 2;
Saint-Saéns: Samson et Dalila 3;
Wagner: Valkyrian 2, Mästersångarne
3. Å Opéra Comique: Adam: Le
Far-fadet 3, Alphyddan 1; Bizet : Carmen
5; Delibes: Lakmé 3; Gounod:
Phile-mon och Baucis 1 ; Herold: Zampa
1; Maillart: Yillars dragoner 1;
Masse: Jeannettes bröllop 2; Massenet:
Manon 5; Puccini: La vie de boheme
9; Paer: Le Maitre de ehapelle 1;
Rossini: Barberaren 1; Thomas:
Mignon 3, Le Caid 1.
Ur E. von Hartmanns
Estetik.
ii.
— Slutligen betraktar Hartmann
det konstnärliga anlaget, hvilket dels
förutsätter en ofördunklad
varseblif-ningsförmåga, som fordras för den
omedelbara konstnärliga
efterhärm-ningen, dels »ett godt minne», som
är nödvändigt för idealiseringen,
kombinationen och gestaltningen, särdeles
den inre, dels ock ett fint och skarpt
»iakttagelsesinne», hvilket urskiljer
livad som ur den yttre och inre
erfarenheten i minnet bör upptagas, och
slutligen en »receptiv estetisk smak»,
som i sista hand bestämmer arten af
livad som med förkärlekiakttages,samt, j
gillande eller ogillande, bedömer
konceptionens, hjelpkonceptionens eller
rättare kombinationens resultat. Dessa
stadier utmärka dock blott den tek- |
niska förmågan; det egentliga
konstnärliga anlaget karakteriseras af
fantasien, som till största delen är en
omedveten funktion och egentligen
endast med sina produkter mer eller
mindre framträder i medvetandet.
Drömmedvetandets bilder, som icke
behöfva några hjelpassociationer, utan
framstå liksom med ett slag, ega också
en större enhet och helhet. Likväl
kan ej det soninambula tillståndet,
såsom mystikerna tro, uppträda
sjelf-ständigt skapande, enär det saknar
den ändamålsmedvetna besinningen,
viljans oförvillade stadga och
sjelfkri-tiken af egna produkter. Det vakna
medvetandets inspelande i
drömmedvetandet betecknar Hartmann åter med
ordet »autosuggestion», hvilket
egendomliga från hypnotismen lånade
uttryck ju låg nära till hands, sedan
inbillningskraften satts såsom
betecknande »drqmmedvetandets»
verksamhet. Genom autosuggestionen, hvars
makt kan stegras genom öfning,
regleras denna senare förmåga, hvilken
annars skulle förfalla till ett ändamåls-
löst tillfällighetsspel. Rigtningen för
autosuggestionen bestämmes af
konstnärens individualitet, hans böjelser och
erfarenheter, och lian måste besjälas
af önskan att konstnärligt gestalta ett
bestämdt föremål, som har väckt hans
estetiska intresse och förhoppningen
att särskildt vara lämpadt för
konstnärlig gestaltning, hvilken längtan
of-van betecknats såsom »den produk- j
tiva stämningen», och som i vissa fall
kan stegras till ekstas d. v. s. (enligt
Hartmann) autosomnambulism. Hos
livarjc äkta geni stå
drömmedvetandet och det vakna i innerlig
vexelver-kan. Ehuru det senare representerar
den aktiva och spontana energien, är’ i
det dock enligt Hartmann det förra,
som ur det omedvetna liemtar allt
nytt, originelt, och häraf vill han draga
den slutsatsen, att det i verkligheten j
är den omedvetne anden, som leder
hvarje steg i det vakna medvetna
tan-kelifvet, — en åsigt, som synes vara
motsatt den nyss anförda, att
dröm-medvetandets verksamhet regleras af
autosuggestionen, och som
sammanhänger med Hartmanns ofvan
påpekade förbiseende af förståndets rol i
uppfattningen af det sköna. Rätt har
han dock deri att tankelifvets eller,
bättre, reflektionens öfvervägande vid
den konstnärliga produktionen leder
till qvasi-idealistiska abstraktioner, som
strida mot skönhetens fordran att vara
konkret sinnessken. Det högsta i det
konstnärliga anlaget sätter han såsom
inspirationen, hvilken betecknar det
absolut omedvetnas verkan i den
konstnärliga anden, en verkan, som under
andra psykiska betingelser kan gestalta
sig såsom tankeläsning och klarseende.
Inspirationen behöfver icke nödvändigt
ingå såsom en faktor i fantasien, enär
denna ofta hemtar sitt stoff från det
relativt omedvetna, som i
drömmedvetandet innehålles; men genom den
samma uppenbarar sig idéen mest
omedelbart. — Såsom Ilartmann
redan i Pliil. d. Unb. sökt göra gällande,
är det således det omedvetna, som
utgör grunden och kärnan i den
konstnärliga produktionen, och som skiljer
snillet från talangen; och
omedvetenheten gäller icke blott objektivt för j
konstnären sjelf — en sats, som nyss
visades endast kunna antagas med
stora inskränkningar —, utan
grunden för skönheten är äfven här,
liksom vid det natursköna, i sig
omedveten — hvilken stats åter den
filosofiska kritiken redan uppvisat vara
ohållbar, och hvilken, såsom ofvan ]
flerstädes påpekats, hvilar på en
förhastad, ur skefva premisser dragen
slutsats.
Hartmanns nu i korthet
genomgångna lära om det konstskönas
subjektiva upprinnelse har af kritiken
tillerkänts ett bestående värde.
Likväl skulle man kunna anmärka att den
konstnärliga produktionens förlopp
icke är fullständigt tecknadt, enär för- I
fattaren redan der bort skildra det
medvetna lifvets vexelverkan med det
omedvetna, inbillningskraftens verk
samhet och »autosuggestionen»;
rörande dessa vid den skapande
gestaltningen medverkande faktorer, som
Hartmann här endast betraktar såsom
moment i det konstnärliga anlaget, har
han för öfrigt framdragit flera nya
intressanta synpunkter, oafsedt
inblandningen med hypnotism, tankeläsning
m. m. som föga har att göra med det
konstskönas uppkomst. Man har
äfven (Seydel i Gött. Gel. Anz.)
klandrat Hartmann derför att han icke
tagit »uppfinningen» i skärskådande,
hvilken dock i flera konster, särskildt
i musiken, spelar en vigtig rol. Men
der denna icke inskränker sig till en
komposition ur erfarenhets-element,
dem minnet bevarat, menar nog
Hart-mann, att uppfinningen af det nya
och originella är det omedvetnas sak;
och derigenom har han ju med sitt
vanliga slagord afklippt all vidare
undersökning. Denna brist i
Hart-manns kon stnärsp sy kologi beror
derför på en konseqvens af hans
ohållbara metafysiska grundbegrepp,
hvilket sålunda äfven här visar sig ieke
vara befodrande för den estetiska
vetenskapen, och hvilket Hartmann sjelf
icke förmår att följdrigtigt fasthålla, i
det han t. ex. finner sig föranlåten
att beteckna konstnärens relativt
omedvetna själslif såsom ett medvetande,
ehuru visserligen ett
»drömmedvetande».
Jfr. äfven H:ns studier öfver
»Spiritismen»; der (t. ex. s. 69) visar sig
också tydligen, att han äfven måste
tillerkänna det absolut omedvetna,
hvilket han redan i Phil. d. Unb.
kallade »öfvermedvetet», ett
medve-tande, enär det ju direkt, icke blott
genom individualmedvetandena skall
kunna förutse det kommande och på
vissa punkter meddela detta
förutseende åt de senare, hvilka H.
bestämmer såsom »utstrålningar» från det
omedvetna, icke betänkande, att anden,
äfven såsom individualande, är en sig
sjelf fattande, enhetlig väsenhet, icke
ett »summationsfenomen af myriader
celler» (jfr Carrieres kritik i »Die
Gegenwart»), H. synes hafva bestämt
sitt absoluta såsom medvetet bl. a. för
att deråt vindicera en absolut enhet;
men han medgifver sjelf i Phil. d.
Unb., att i det samma inträder en
söndring af vilja och föreställning, och
en dylik söndring förutsätter ju
medvetandet. Såsom nyss påpekats, kan
han icke heller fasthålla vid det
obestämda och tomma »absolutomedvetna»,
som egentligen endast är ett negativt
begrepp.
III.
Efter de blott rumlösa hvilande
konsterna komma förändringens blott
tidliga konster, som förmedlas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
