Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörselförnimmelser. Hartmann kallar
icke dessa konster musik öfverhufvud
(dermed menar lian blott
instrumentalmusiken), utan åtskiljer dem i tre,
hvilka han blott sammanför under
benämningen tonkonster. På den
oartikulerade fasta tonhöjden, säger
Hart-mann, hvilar instrumental musiken;
med stor sakkännedom utvecklar han
dess bestämningar, som likväl, såsom
han framställer dem, äfven till stor
del gälla om tonkonsterna i
allmänhet, vid hvilkas gemensamma
kännetecken lian alltför litet uppehållit sig.
Mer än i någon annan konst, säger
han, spelar det sinligt angenäma in
i denna, och om de reala känslor,
som då väckas, icke genom
reflexliäm-ning undertryckas eller förvandlas till
estetiska skenkänslor, blir musikens
verkan öfvervägande sensuell, och den
estetiker, som derifrån utgår,
sensualist. En motvigt häremot ligger i
betonandet af den formala skönhet,
I „ .
som musiken i sa rikt matt besitter.
Det ensidiga fasthållandet vid denna
leder åter till en formalism, som
förbiser det ideala innehållet, hvilket vid
musiken i ännu högre grad än vid
de andra konsterna omedvetet
perei-pieras, och hvilket här helt och hållet
utgöres af känslomessiga (estetiska,
icke reala) själstillstånd och
själsrörelser. Musiken är på grund af detta
senare mera innerlig och subjektiv än
de öfriga konsterna och kan i eminent
mening kallas en känslans konst. Men
detta innerliga känslolif är också en
sida af den konkreta individuella idéen,
och äfven musiken är derför objektiv,
nemligen såsom afspeglande och
åter-gifvande konkreta
individualkarakte-rers känslolif. Dessa objekt få dock
icke framställas genom tonbilder och
tonsymboler, som vilja återgifva
föreställningar, åskådningar eller begrepp;
det äkta tonmåleriet är endast en
framställning af känslor genom toner. —
Den artikulerade glidande tonhöjden
gifver upphof till språkmimiken, hvars
sinligt angenäma grundlag är den
naturliga menskliga stämman, som i
estetisk afsigt formalskönt kan stegras
till eurytmik. Det sköna
språkföredraget upptages derför såsom moment
i språkmimiken, liksom från
innehållets synpunkt predikokonsten och den
öfriga vältaligheten. Om denna konst
består i efterhärnming af andras tal,
kan den stå på det slägtmessigas eller
det individuellas stadium, allt efter det
efterhärmades beskaffenhet; högre är
den såsom produktivt skapande, då
den tjenar till att genom språkets
behag objektivera en viss
individual-karakters själsstämning och
sinnesrörelser. — Såsom den tredje
tonkonsten upptager Hartmann den
uttrycksfulla sången, med hvilken icke
skall förstås föreningen af poesi och
mimik, enär man hvarken har att göra
med den sjungna textens ordmening
eller det genom de musikaliska for-
merna uttryckta känsloinnehållet, utan
blott det uttrycksfulla föredraget af
en såsom färdig förutsatt
vokal-kom-position. Denna konst har tonhöjden
artikulerad såsom Instrumentalmusiken
och fast såsom språkmimiken och är
derför »det syntetiskt högre» af dessa
båda konster. I solo- och vexelsång
når den deklamatoriska verkan, som
tillhör sången, sin höjdpunkt, och
deklamationen blir mest uttrycksfull i
recitativet, som tillåter omusikaliska
biljud mellan och bredvid tonerna
(genom konsonanterna), men hvilket
icke utesluter hänsyn till rytm,
harmoni och melodi, äfven om det mera
lägger an på tonklangens själfulla
skönhet, fraseringens och den enskilda
tonens dynamik, de fasta tonernas
sammanknytning genom tonglidning
samt förändringen i tonens klangfärg
(genom vokalernas vexling).
(Forts.)
=TV
Från scenen och
konsertsalen
Kgl. teatern. April 2. 5 Symphonikonserten.
1 Schumann: Symfoni N:o 1, B dur; 2 K.
Valentin: Dvärgakrig, ballad af Arthur Fitgcr
för bariton (hr Lundqvist) och ork.; 3 Corelli:
La Follia, variations serieuses für violin (hr
Zetterquist) och ork.; 4 Wagner: Waldweben ur
»Siegfried» ; 5 Beethoven: Symfoni N:o 6 F dur
(.Pastorale). — 3 Sienhammar: Tirßng. —
5, 15 A über: Den stumma från Portici. — 8,
10, 12, 14, 16, Andr. Hallén:
Valdemarsskat-len, romantisk opera i 4 akter af A.
Klinckow-ström. Dekorationer af T. Jansson (Ava: frök.
Thulin; Waldemar: hrr Forsell o. Lejdström,
Borgmästaren,Ung-IIanse: hrr Lundqvist,
Söderman; abbot Clemens: hrr Sellergren o.
Kimblad ; Olof Eskilson: hrr Ödmann o. Lemon
härolden: hr Bergström; Ebbe Strangesen, en
väpnare, en borgare: hrr Bratbost, Grafström,
Ericson). — 9 Gounod: Romeo och Julia
(Julia: miss Eldée, gäst). — 13 Bizet:
Carmen (Carmen, Micaela: fru Linden, frök.
Karl-sohti; Den José: hrr Ödmann).
Svenska teatern. April 1, 3—10 Slnr-Klas
och Lill-Klas (’/« 40:e gång).
Vasa-teatern. April 1, 3—16
Frihetsbrö-derna (Fiorella, Fragoletto: frkn. Frisch,
Be-rentz; Pietro: hr Ringvall) — 9, 16
Verm-ländingarne (Matiné).
Musikaliska akademien. April 2 Bell
manskörens värkonsert- Bitiidande: fru D. Möller,
frk. Hedv. Edgren, hr G. Sjöberg. — 11
Fil-harmoniska sällskapets 2
abonnemangskonsert (l5:de arbetsår). Biträdande: frnar
Dagmar Möller, Dav. Afzelius, hrr John
Forsell, G. Sjöberg, kgl. hofkapellet. Dirigent:
hr W. Stenhammar. Franz Liszt: Legenden
om den heliga Elisabeth, oratorium.
Klara kyrka. April 9 Konsertmatiné af dir.
Gustaf Hägg. Biträdande: fru Dav. Afzelius,
frök. Karin Weber, konsertm. L. Zetterqvis»,
hr Max Strandberg (dirig.) m. fl.
Kgl. teaterns märkligaste tilldragelse
under denna månads första veckor
liar varit »Valdemarsskattens» första
uppförande. Om sjelfva operan och
dess utförande har redogörelse här
förut lemnats. Vi kunna tillägga att
den tycks ha att påräkna en för
nyheter i vår tid mindre vanlig
framgång, att döma af »utsåldt hus» hvarje
gång den hittills uppförts. Påskdags-
konserten å kgl. teatern till förmån
för hofkapellets pensionsinrättning gafs
äfven för fullsatt salong, också var
programmet rikhaltigt, ehuru ej
upptagande någon nyhet. Operanyheten
och musiksällskapens konserter hade
troligen tagit kapellets tid för mycket
i anspråk. För programmet tycktes
tanken på den nu börjande våren ha
varit bestämmande, alldenstund
konserten började med Schumanns
»Vårsymfoni» och äfven i de bada sista
numren, »Waldwben» och
»Pastoralsymfonien», naturstämning och
fågelsång voro rådande. Schumanns
symfoni, i första satsen något rytmiskt
tröttande, har i de båda sista
genialiska och vackra afdelningarna sina
bästa partier. Valentins »Dvärgakrig»
erhöll genom herr Lundqvist det bästa
utförande. Dikten, målande hjeltens
fruktlösa strid mot småtrollen under
sin äflan att vinna rykte genom
stordåd, har fått en rätt lyckad
musikalisk omklädnad med ganska färgrik,
något stort anlagd instrumentation.
Stycket gafs här först 1891 på en
herr Lundqvists matiné; då med af
komponisten utfördt
pianoackompag-nemang. Ett nummer på konserten,
som framkallade lifligaste bifallet och
flere framropningar var det äldsta af
dem alla, den gamle Corellis (1653—
1713) »La follia», af konsertmästare
Zetterqvist utförd med fulländadt
mästerskap. Första hofkapellmästaren
Nordqvist dirigerade med vanlig
säkerhet konserten.
Vasateatern har gjort lycka med
»Frihetsbröderna», den roliga
offen-bachsoperetten, hvars musik och librett
röjer betydligt mera kvickhet och
uppfinningsrikedom än »Geishans».
Hufvudrollerna uppbäras väl af frökn.
Grünberg och Frisch som
röfvardot-tern, fru Berg och fröken Berentz
som Fragolette, och af hrr Strömberg,
Ringvall, Lund, Nyblom, Svenson etc.
Filharmoniska sällskapet har under
herr Stenhammars talangfulla ledning
gjort ett storverk med utförandet af
Liszts vidtomfattande »oratorium»
»Den heliga Elisabeth», delvis gifvet
här för flere år sedan. Innehållet af
legenden, med ord af Otto Roquette
är: 1) Elisabeths ankomst till
Wartburg; 2) Landtgrefve Ludvig; 3)
Ludvig drager ut i korståg; 4)
Landt-grefvinnan Sofia; 5) Elisabeth; 6)
Elisabeths högtidliga begrafning. Det
storartade verkets bästa musikaliska
innehåll finner man i körerna samt
i Elisabeths parti. Bland
glanspunkterna kunna nämnas rosenundret,
korsriddarkören, orkesternumret
»Stormen» i slutet af 4:de afdelningen och
begrafningsmusiken. Åtskilliga
longö-rer (t. ex. förspelet) bullrande
instrumentaleffekter och matta vokalsatser
finnas vid sidan häraf. Solopartierna
återgåfvos, särdeles af fruar Möller
och Afzelius samt hr Forsell,
förträffligt och de svåra körerna utfördes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
