Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men denna inledning finner Hartmann
icke lämplig hufvudsakligen af det
skälet, att en (under-) indelningsgrund
antingen måste genomgå alla
diktarterna eller också icke finnas i någon.
Efter sin princip, som närmar sig en
betydelselös schablon, indelar han
dramatiken i stället i lyrisk, episk och
rent dramatisk. Vid dessa arter
betraktar han förnämligast de historiskt
gifna formerna; en åtgärd, som han
just klandrat i Hegels systematiska
framställning. Den första arten, som
har en lyrisk grundton, men i
hvilken, liksom i den följande arten, de
handlande personerna äro till det inre
passiva och handlingen således episk,
skall motsvaras icke blott af indernas
drama, utan ock af den grekiska
tragedien med sin kör. Dessas blifvande
estetiska betydelse ligger deruti, att
de blott äro den poetiska sidan i ett
sammansatt operaartadt konstverk;
den lyriska dramatiken lefver också
qvar i vår moderna opera, hvilken i
rikt mått använder stämnings- och
situationslyriken. Den episka
dramatiken skall härleda sig från de
medeltida bibliska spelen, hvilka inneburo
företräden framför det antika dramat
genom sin frihet från masken och sin
dekorationslöshet, i det att den förra
nödgade skådespelaren utveckla en
fysionomisk mimik och den senare
tillät oberoende i tid och ruin. Till
denna art hör äfven den nyare tidens
drama, särskildt spanionernas, enär
deruti saknas handlingens enhet och
dess genomgående spänning och
stegring. Detta gäller ock Shakspeares
flesta dramer, isynnerhet de historiska,
som förråda en väsentligen episk
komposition; när han når en verklig
dramatisk verkan, är det ej på grund
af, utan trots den episka hållningen,
något som hans efterföljare i
allmänhet misskänt. Den episka dramatiken
eger enligt Hartmann icke ett
bestående estetiskt berättigande såsom den
lyriska, endast en kultur- och
konsthistorisk betydelse. Den högre
syntesen af det enaktiga grekiska dramat
och Shakspeares utvecklade drama
skall gifvas i den »rent dramatiska
dramatiken» der den motivatoriska
spänningen af den inre handlingen
skall stegras akt för akt. Schiller och
Kleist hafva närmat sig, men icke
hunnit mogna för denna högsta form,
för hvilken det ännu icke finnes något
fullständigt uttryck.
Från de enkla konsterna öfvergår
Hartmann till de sammansatta, hvilka
visserligen stå principielt öfver de
förra, men ingalunda göra dem
öfver-flödiga; verken af de enkla är finare,
af de sammansatta djupare och
mäktigare, och dessa gripa derför lättare
den stora lek mannapubliken. De fria
konsterna kunna endast sammansmälta
med hvarandra, icke med de blott
formalsköna eller med de ofria, med
hvilka de endast kunna gå hand i
hand eller ytligt sammanbindas. Först j
behandlas de binära förbindelserna.
Mellan de konster, som hafva något
gemensamt i afseende på
varseblif-ningsskenet, kan en sammansmältning
ega rum; rörelsens rumtidliga konster
(de mimiska) kunna således å ena
sidan sammansmälta med en den
rum-liga hvilans konst (måleriet), då den
sceniska mimiken (pantomimen)
uppstår, och å andra sidan med en den
tidliga förändringens konst (musiken),
hvilket ger den med musik
beledsagade dausmimiken. Binära
förbindelser kunna också uppslå mellan de
tidliga varseblifningskonsterna och poe- i
sien, för så vidt man neinligen vid
denna lager i betraktande den serie
af varseblifningsintryek, som skola j
väcka det poetiska fantasiskenet, d. v. s.
serien af de hörbara ord klangbilderna !
eller af de med blicken genomlupna
skriftecknen. Förbunden med poesien
gifver språkmimiken poesiföredraget,
hvarvid (enligt Hartmanns mening) |
läsepoesien icke kommer i betraktande,
utom på grund af något särskildt
skäl, såsom vid dialektdiktningar, der j
orden lättare förstås genom att höras
än läsas. Vokalmusiken är en
förbindelse af uttrycksfull sång och poesi, j
således ej en enkel konst eller en un- j
derart af musiken, såsom den vanligen
betraktas; i de båda deri ingående
konsterna, af hvilka poesien (bäst
stämnings- och situationslyriken, men
äfven den lyriska epiken i kantaten
och oratoriet) är ideelt dominerande
och tonkonsten öfvervägande sinligt
preoccuperande, måste
grundstämningen vara den samma och skiftningen
i känslan löpa fullkomligt parallelt.
Förbindelsen mellan poesi och mimik
ger det dekorationslösa skådespelet,
hvilket endast har ett antiqvariskt
intresse och egentligen tillhör en
förgången historisk epok.
Bland ternära förbindelser behandlar
Hartmann först den mellan de tre
varseblifningskonsterna dansmimik,
instrumentalmusik och sceniskt måleri:
baletten, hvilken visserligen för
närvarande nedsjunkit till
dekorations-stycke, men som i sin renhet, och då
hufvudvigten liigges på den mimiska
handlingen, innehar »en hög rang inom
varseblifningskonsternas sfer», ja
enligt Hartmann måste stå öfver alla
enkla sådana i abstrakt etetiskt värde.
Derefter upptager han förbindelsen
mellan varseblifningskonster och poesi,
hvilken dels gifver den af
instrumentalmusik beledsagade sången, der
författaren egentligen och sist åsyftar
operan, ehuru denna först behandlas
senare; dels skådespelet med
dekora-tion, der han åter (liksom vid »den
sceniska pantomimen») och temligen
detaljeradt behandlar scenens
fordringar.
Operan, som redan betraktas vid
»sångåtbördsmimiken», och till
hvilken författaren äfven tagit hänsyn vid
»instrumentalvokalmusiken», är
slutligen den enda qvarternåra
förbindelsen, nemligen af poesi,
sångåtbörds-miniik, instrumentalmusik och
dekora-tionsmåleri, hvilka konster efter denna
ordning äro af betydelse för hela den
sammansatta konsten; orkestern, som
representerar instrumentalmusiken, har
i den moderna operan tillökats i
oerhörd grad, oeh det är derför, då man
måste förtaga dess gent emot sången
alltför starka verkan, nödvändigt att
göra dess plats lägre än åskådarnes,
såsom Richard Wagner förordade.
Wagner, som egde samma
Buddhi-stiskt-panteistiska grundåskådning på
Schopenhauers botten som Hartmann,
är enligt denne förnämligast märklig
såsom operadramats utbildare
derige-nom att han påvisade »den
motsägelsefria möjligheten» af en opera
såsom en förening af musikalisk
betydenhet och högsta dramatiska
uttrycksförmåga. Han begick dock
sedermera det felet, att lägga recitativet
till grund för hela operan, ej blott för
de specifikt dramatiska ställena i
dikten — ehuru hans egna operor
ingalunda äro särskildt dramatiska, utan
ofta i hög grad lyriskt utspunna
samt att underskatta både körens och
arians betydelse; hvarjemte han ej
insåg, att »intet är mera oestetiskt än
måttlöshet, oeh att ingen måttlöshet
är sämre än den, som genom de på
hvarandra följande intryckens alltför
stora varaktighet pressar den sista
återstoden af mottaglighet ur åhörarens
själ och sinnen». Hartmann
polemiserar ock mot Gustav Engels
öfver-drifna uppskattande af ledmotivet,
hvilket orsakar en öfvervigt af den
re-flexionsmessiga kompositionstekniken
och genom sin till största delen
abstrakta och begreppsenliga
föreställ-ningshalt för utom konstens gränser.
––-1?*––
Musikbref frän Napoli.
Iris» af Pietro Mascagni.
April lS’JO.
Mycket omskrifven och föga mindre
omtvistad alltsedan sin premiere i
Roma förra året, har Mascagnis
senaste opera »Iris» i dessa dagar för
första gången uppförts i Napolis
förnämsta Thalia-tempel, den lika
kolossala som lyxuösa S. Carlo-teatern. De
fyra föreställningar, hvilka gåfvos
under tonsättarens egen, i sin något
öfverdrifna liflighet ganska originella
ledning, helsades — jemväl på grund
af ett i det hela taget och speciellt i
fråga om titelrollen, utförd af den
talangfulla sångerskan Amelia Karola,
utmärkt återgifvande — af den talrika
publiken, liksom af den dagliga
pressen, med ett bifall, som var nästan
väl stormande för att länge hålla i
j sig. I sjelfva verket vittnade också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
