Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redan ilen nästföljande
representationen om ett betänkligt aftagande af
hänförelsen.
Den af den framstående diktaren
Luigi IUica skrifna libretton, hvilken
har att uppvisa en ovanligt artistisk,
hos oss i den vägen okänd utstyrsel
i äkta japansk stil, är en särdeles
stämningsfull och fängslande skildring
från den »yttersta österns» land. Den
är dock nästan väl hyper-poetisk, med
verkliga känsloutbrott af författaren,
interfolierande sjelfva dialogen — också
en nyhet i sitt slag! —- samt,
synnerligast i den för resten mycket korta
tredje och sista akten, öfvermåttan
allegorisk och filosoferande.
Symbolismen kulminerar i Illicas idé att låta
den döende Iris förnimma rösterna af
styckets öfriga liufvudpersoner, h vilka
hvar och en i sin mån, såväl hennes
egen gamle blinde fader, som den
lef-nadslustige ynglingen Osaka och den
samvetslöse kopplaren Kioto * — en
vedervärdig företeelse, hvilken
emellertid genom en semi-komisk anstrykning
erhållit ett visst försonande drag —
genom sin sjelfviskhet vållat hennes
tragiska öde. Under namn af
»l’e-goismo del Cieco» etc. erkänna de i
tur och ordning sina resp. felsteg,
samtliga med den något banala
afslutningsfrasen: »Ecco la vita, addio!»
Der vid lag utgör Mascagnis nyaste
opus en fullständig kontrast till hans
förstlingsarbete, det hittills i det hela
taget, oafsedt afgjorda framsteg i fråga
om instrumentation och
orkesterbehandling, mest lyckade och på samma
gång mest populära af hans verk,
hvilket med slående natursanning
tecknar bilder ur sicilianska folklifvet.
Operans början förråder emellertid
otvetydigt kompositören af »Cavalleria
rusticana», i det att förspelet för
öppen ridå målar soluppgången i en
l idyllisk, liten japansk by, med Japans
»heliga» berg, Fusijama, tronande i
bakgrunden. Sä upphäfver solen sjelf,
företrädd af en osynlig kör, sin
mäktiga stämma —-, en utomordentligt
praktfull, sannskyldig jubelhymn —,
framhållande alla sina välgärningar
mot menskligheten. Ifrågavarande scen
är verkligt hänförande; skada blott,
att den ej är fullt originell, då den
bär vittne om ett nästan alltför
pietet-fullt studium af Wagner, framför allt
af dennes »Rheingold* och
»Götterdämmerung». — I första akten verka
dessutom särskildt anslående
musmé-ernas friska tvätt-kör och Jors, solens
sons, »alias» Osakas, smältande ljufva
serenad under den i och för Iris’
enleverande af honom med biträde
af Kioto föranstaltade
teaterföreställningen. #
* I förbigående sagdt, en märkvärdig brist
på uppfinningsförmåga att uppkalla dessa efter
några af Japans förnämsta städer; huru löjligt
skulle det t. ex. ej hafva förefallit, om
Tu-riddo och Alfio i »På Sicilien» i stället hetat
Messina och Palermo!
Den trots sin nästan onaturliga
naivitet ytterst älskliga lijeltinnans parti
är alltigenom behandladt »con amore»,
och skulle vi deraf särskildt framhålla
något, så vore det den för hennes
oskuldsfulla karaktär synnerligen
målande legenden om bläckfisken (i andra
akten) äfvensom hennes ofvan berörda
dödsscen, som försiggår på bottnen af
ett bråddjup utanför Tokio, hvari den
arma störtat sig för att undgå skam
och vanära. Ensam och öfvcrgifven
af alla, klagar hon i nattens djupa
mörker sin oförskylda nöd, då
plötsligt, som en hugsvalare från ofvan,
en flod af ljus strömmar ned öfver
henne. »Ett stort öga betraktar mig,
det är solen, den kära solen», utropar
hon jublande; »du sol öfverger mig
oj, jag hvilar i dina strålar, i ditt ljus!
Mitt öga bländas af ett blomsterhaf,
luften genljuder af himmelska sånger» !
I sjelfva verket framträder solen så
småningom i sin fulla glans, i
bakgrunden blir Fusijama synligt, med
hela sin sluttning öfversållad af
blommor, hvilka, såsom genom ett trollslag,
uppspira ur jorden, fullständigt
be-täckande den lilla Iris, hvars högsta
jordiska lycka bestod i omhuldandet
af Floras sköna skvddslingar, och som
nu, lycksalig, utandas sin sista suck,
under det att den härliga solhymnen
från första aktens början höres i
fjerran, ett eko af sferernas eviga
harmoni.*
» Anteros.»
Musikpressen.
På G. Abr. Lundqvists förlag har
utkommit följande häften
för sång med piano:
Anlreas Hallén: ur operan
»Waldemars-skatten»: 1 Hros monolog (2:a akt), »Jag vet
ej hvad jag känner» (ess-g eller h) Pr. L kr.;
— Duett mellan Valdemar och Ava (2:a akt),
Ni här stolta jungfru» (V. d — f; A. d—giss)
Fr. Kr. 1,50; — 8 Abbotcns berältlesc om
skutten (3 e akt) »Snart straffet, helgeränare.
dig når», (h—d) Pr. 1 kr.; Ava i jungfru- j
tornet (4:e akt) »Sd öfverger mig Gud» (e — a)
Pr. Kr. 1,50.
På Abr. Hirschs förlag liar
utkommit
för piano, 4 händer:
Hallén, Andreas: Dödens ö (Todten- j
Insel), symfonisk dikt för stor orkester-
Arrangement. Pr s 2 kr ;
för piano, 2 händer:
Hallén, Andreas: Döden* ö (se ofvan)
Pris kr. J,5 0.
Dvorak, Ant.: Den gamla borgen. Nove- i
lett. Pris 75 öre;
för en röst med piano:
Valentin, Karl: Ett häfte sänger till
* Vi begagna tillfallet att här göra en
rättelse i samme korrespondents Musikbref från
Firenze» i N:o 1 denna årgång, hvari står
Adelina Sterle i stället for Adelina Stehle.
dikter af Hans Hopfen (med svensk och tysk
text). Pris kr. 1,50;
för sopran och alt med piano eller
orgel:
Åkerberg, Erik: »Kommen hil, I alle som
arbeten». Duo, op. 35. Pris 1 kr.;
för en röst med gitarr-aekompagnement:
Sänger, arrangerade af A. Eggers. 2:a
häftet af Bibliotek för gilarr. Pris kr. 1,60.
På Elkan & Schildknechts förlag
liar utkommit
för piano, 2 händer:
Wahlström, Nina: Visby Rosor. Vals.
Pris 1 kr.
Det Nordiske Forlag, Musikforlaget
Henr. Hennings, Köpenhamn
(Stockholm: Elkan & Schildknecht) har
ut-sändt
för en röst med piano:
Stenhamnar, Wilh.: To Digte, op. 10.
Pris kr. l,eo. — Fyra svenska sånger, op. 16.
Pris 2 kronor.
Då det musikaliska innehållet af
Halléns opera i början af detta
nummer omordats, anse vi öfverflödigt
att närmare ingå i redogörelse för
dessa häften, hvilka, såsom man ser,
upptaga några af operans förnämsta
partier och sålunda kunna gifva
begrepp om det hela. Detta får man
annars utförligare och mångsidigare
lära känna i det på samma förlag i
julas utgifna förkortade klaverutdrag
med förbindande text. Sångens idkare
få emellertid själfva med dessa häften
pröfva på utförandet af nummer ur
den omtyckta operan, och såsom af det
här angifna tonomfånget synes, kräfvas
ej i allmänhet särdeles höga eller djupa
röster för utförandet.
För den symfoniska dikten
»Dödens ö» af Hallén ligger en dikt (efter
E. v. Enzberg) till grund, hvilken är
införd å båda ofvannämnda
klaverutdrag framför musiken. Första versen
talar om hur i dyster skymning
färj-mannen Döden för sin båt öfver det
lugna vattnet till klippbeströdda ön
(tecknadt å vignetten); i andra versen
talas om hur anden under englars
sång höjer sig uppåt och hur i
sab-batsfröjd allt ve sig vänder. I
sammanhang härmed råder i första delen
af kompositionen en dyster stämning,
medan slutet har en ljusare och
gladare karaktär. Det hela är en vacker
tonsättning, med hvilken man i sin
ursprungliga gestalt, som orkesterverk,
fick göra bekantskap vid komponistens
konsert den 10 februari förra året i
Musikaliska akademien.
Dvoråks novelett »Den gamla
borgen» har också en stämning, som om
noveletten ville skildra en nattlig
vandring genom spöksalar i ett gammalt
förfallet slott. Musiken i densamma
är rätt originel. Andra toner ljuda i
»Visby Rosor» en vals, hvars vignett
är prydd med en fin utsigt öfver
Visby med hafvet bakom. Valsen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
