Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att gifta sig med en hertig, som
äger millioner?»
»Ja, vore ni tio gånger så rik,
hjälpte det ieke. Oöfverstigliga
hinder skola möta er.»
»Ni talar i gåtor. Men i alla fall,
att få se henne är väl ingen
omöjlighet. Att se henne blott en gång,
blott en enda gång!»
»Om jag ställer så till att ni får
se henne, vill ni svärja 111ig att icke
nalkas henne, att blott i stum
tillbedjan betrakta henne?»
’ »Jag svär det, och skall i morgon
lämna London.»
»Godt, i afton skall ni få er vilja
fram.»
Samma afton bevistade Lablache
med hertigen en praktfull konsert, och
då de inträdde i den af människor
öfverfyllda salen, fingo de se ett ungt
blondt fruntimmer, som nyss
ankommit. Hennes toilett var högst enkel
och hennes hårklädsel bestod endast
af en blåklintsguirland.
»O, hvilken himmelsk uppenbarelse!»
utropade hertigen. »Det kan inte vara
någon annan än I1011!»
»Riktigt, det är just hon», svarade
Lablache.
Icke ett enda ögonblick under hela
kvällen vände hertigen sina ögon från
den unga damen ; i outplånliga drag
intryckte han i sitt hjärta hennes
ljufva bild.
Följande dagen reste han till
Venedig.
År 1841 befann sig Lablache i Paris.
Han gick just öfver boulevarden, då
han mötte hertigen. De omfamnade
hvarandra innerligt.
»Säg mig, hvar vistas hon nu?»
ropade hertigen.
»Ni har då ständigt denna flicka i
edra tankar?»
»Jag kan aldrig glömma henne;
den ljufva drömbilden står beständigt
för min själ.»
»Ni är ohjälpligare än jag trodde.»
»Är den ljufva varelsen ännu er
elev.»
»Ja. Hon har så väl i
instrumental- som vokalmusik blifvit en utmärkt
konstnärinna; hennes mezzosopran är
förtrollande och hennes klaverspel
mästerligt. Men sedan vi sist skildes
hafva hennes familjeomständigheter
betydligt förändrat sig — hon är gift.»
» Gift!!»
Hertig Giovanni gick i förtviflan
från maestron och begaf sig till
Tuil-lerierna. En stor människomassa var
där i rörelse, fröjderop skallade
öfver-allt. Midt ibland sin familj sågs
konung Louis Philippe, och vid lians
arm stödde sig ett fint smärt
fruntimmer, hvilket befann sig i Paris som
gäst.
Hertigen bleknade — det var hans
ideal.
»Store Gud!» utropade han.
»Mae-strons elev, tonsättarinnan till Schillers
båda poemer!»
»Ilvad kommer åt er, min herre?
tilltalade honom harskt en
gardes-kapten. »Ni trampar mig oförsynt
på fotterna.»
»Jag ber om förlåtelse!» urskuldade
sig hertigen med darrande röst, »jag
är i högsta grad tankspridd. Men
skulle ni vilja hafva den godheten
och säga mig namnet på det
fruntimmer, som konungen leder under
armen ? »
»Hon i rosenfärgade klädningen och
hvita krepphatten?» frågade den nu
blidkade kaptenen.
»Just hon.»
»Min herre — tag af er hatten,
hon nalkas hitåt, — detta fruntimmer
är Victoria, drottning af England.»
–––**––-
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Maj 19, 28 Gluck: Orfevs j
(5,/s Eurydike: fröken Hulting); Balett: En :
tömmar dy II- — Maj 22, 30, Juni 1, G
Hal-lén: Valdemarsskatten. — Maj 23, Juni 4
Bizet: Carmen. — Maj 25 Nicolai: Muntra
fruarna i Windsor. — Maj 29, 31, Juni 2,
8, 7 E. Wagner: Den flygande holländaren,
\ romantisk opera i 3 akter af Richard Wagner.
Öfvers. af Fritz Arlberg.
Vasa-teatern. Maj 18—20 Edm. Diet: Fru
Putifar. — 22—31 Sidney Jones: Gcishan
(31 Maj 100:de gången).
Tyska kyrkan. Maj 27 Musikalisk
deklamatorisk soaré af fru Anua-Lisa
Ilwasser-Engel-brecbt. Biträdande: fröken Hulda Nordin, I
doktorinnan Olga Sterzel, hrr Emil Sjögren,
V. Wiklund, W. Eugelbreeht.
Ostermalmskyrkan. Juni 4 Studentkonsert
af Norrlandskören 1899.
Kgl. teaterns sista nyhet för
säsongen var visserligen »gammalt nytt»,
alldenstund den bestod i en repris af
Wagners opera »Den flygande
holländaren», men då denna icke gifvits på
27 år, var den så godt som ny för
vår tids generation. Utförandet var
anförtrodt åt goda krafter och på
uppsättningen hade ej sparats kostnader.
Första och tredje aktens dekorationer
voro af Quaglio i München och
maskineriet samt belysningen anordnade
af maskindirektören vid k. hof- och
nationalteatern i München, hr Karl
Lautenschläger. Det effektfulla
sceneriet slog också mycket an på publiken.
Vid ridåns uppgång ser man Dalands
fartyg gunga på vågorna i den lilla
af klippor ut mot hafvet afstängda
viken, och särdeles stor effekt gör
det röda holländarskeppet med sina
rödklädda matroser och sin
svartklädde kapten, när det i flygande fart
svänger om klippan och löper in i
viken, landande nära det norska
fartyget. H af sdekorationen med sitt
stillastående vatten står dock ej i
öfverens-stämmelse med vågsvallet i viken och
»den häftiga stormen» som drifvit in
Dalands skepp, hvarjemte man kan
anmärka, att månskenet och den ljusa
månbelysta molnhimmelen icke heller
göra detta. Sista aktens dekoration
med det utlöpande holländarskeppet
och dess sjunkande samt holländarens
och Sentas ur hafvet uppdykande,
ljusa och förklarade gestalter höra ock
till det sevärda. Äfven andra aktens
interiör af Dalands stuga, målad af
Ahlgrensson för första uppförandet, är
mycket lyckad.
Wagners musik, ehuru i äldre stil
(operan gafs första gången 2 januari
1843 i Dresden) med arier, ensembler
och körer, röjer redan genom sina
ledmotiv och sin rika instrumentering
den blifvande skaparen af
musikdramat. Operan innehåller många
anslående musikaliska partier; att börja
med den präktiga uvertyren, vidare
holländarens stora entré-aria,
styrmannens sång, den vackra spinnkören
med Sentas ballad, duon mellan henne
och holländaren och mellan henne och
Erik, körerna och dansen i sista akten
etc. Vid sidan häraf förekommo dock
åtskilligt orkesterbuller och ej få
lon-görer. Hr Forsells präktiga stämma
gjorde sig väl gällande i holländarens
parti, i framställningen kunde dock
mera lifligliet i scenen med Senta ha
varit på sin plats. Fru Lindberg var
en behaglig, kanske endast något för
mycket drömmande, norsk ungmö och
utförde sitt sångföredrag särdeles
vackert, hvilket äfven kan sägas om herr
Ödmann. E11 präktig typ gjorde herr
Elmblad af den norske, snikne
sjöbussen; dansarna af sjömännen och
bondflickorna i sista akten voro väl
och naturligt framstälda. I stället för
hr Henneberg, som inöfvat operan,
men vid uppförandet var stadd på
resa, hade hr Lang, hofkapellets
harpist, inträdt som dirigent och skötte
sitt värf på ett tillfredsställande sätt.
I fråga om tempot synes det oss
emellertid, att spinnkören skulle ha
vunnit på något lifligare fart.
Publikens bifall var rikt efter hvarje akt,
föranledande de spelandes
framträdande flerfaldiga gånger. Efter operans
slut steg antalet frainropningar till ett
dussin. Fru Lindberg likasom hrr
Forsell, Elmblad och Ödmann fingo
gång efter annan träda in på scenen
och alla hade en skörd af blommor
och kransar att framvisa. De medförde
till slut äfven dirigenten hr Lang och
maskinmästaren Lautenschläger.
Titel-rolens innehafvare fick till allra sist
ensam träda fram för att hyllas.
Salongen var fullsatt.
Vasateaterns något skabrösa operett
»Fru Potifar» blef ej långlifvad på
dess scen, ehuru den egde en till vissa
delar väl hopkommen musik, var
praktfullt uppsatt och samtliga utförande
skötte väl sina partier. Det var
sålunda ingen annan råd än att åter
taga fram den skrinlagda »Geishan»,
som sedan fick herska till
spelterminens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
