Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördjupad i sitt spel, att han icke
märkte en inträdande ung man, som
utan omständigheter slog sig ned i
en fåtölj, der han med spänd
uppmärksamhet lyssnade till spelet.
»Bravo, maestro!» ropade denne,
förtjust öfver en lycklig ide, som
La-blache nyss hade utfört.
Lablache såg sig förskräckt omkring,
men sedan han hunnit taga den
förtjuste unge mannen i närmare
skärskådande räckte han honom vänligt
handen.
»Ar det ni, Giovanni? jag hade så
när inte känt igen er; ni är i dag
så ovanligt blek. Hvad har ni för er?
Jag vet att ni lefver så exeinplariskt
som trots någon, och likväl — denna
er ansigtsfärg vittnar om att ni icke
tillbringat natten i livila.»
Den sålunda tilltalade rodnade som
en flicka. Han var tjugu år, hade
blondt hår och blåa ögon, var
oberoende, egare af en million i räntor,
och för öfrigt — en italiensk hertig,
elev af Lablache.
»Hvad är det då som fattas er?»
fortsatte maestron sitt inkvisitoriska
förhör. »Kanske ni är sjuk, eller ni
har inte kunnat lära er de solfeggier
jag gifvit er? Ah, jag vet — ni har
tilläfventyrs ärft ett par millioner till,
och vet inte hur ni skall bli dem
kvitt?»
»Ingenting af allt det der», svarade
Giovanni med låg röst.
»Men ni har ledsamt, det syns ju
tydligt, ni leds! Ha ledsamt när man
är den rikaste ungkarl i hela Italien!
När man är så ung som ni, när man
kan förskaffa sig allt hvad som i
människomakt står till att få!»
»Och likafullt skänker mig min
rikedom ingen lycka.»
»Min Gud! ni har då säkert dukat
under för någon passion!»
»Hur skulle det vara möjligt? Jag
förstår inte ett enda ord engelska, jag
har aldrig fästat mig vid eller
anförtrott mig åt någon annan än er, jag
söker hvarken någon flicka eller fru,
jag söker — en cherub, ett ideal att
på afstånd tillbedja, jag söker något
som aldrig kan ernås »
»Aha, jag begriper. Ni älskar utan
hopp?»
»Ännu inte, men jag önskade att
så vore. Har ni aldrig älskat
hopplöst, Maestro?»
»Nej, inte det jag vet. Mitt lif har
varit många omväxlingar underkastadt,
men aldrig ha några själslidanden
förmörkat detsamma. Då jag var
ader-ton år gammal gifte jag mig med
komikern Pinottis dotter; hon är min
kärälskeliga hustru, ni vet att jag är
en trogen make och far, och några
krumsprång skall ingen kunna tillvita
mig.»
»Lycklige man!»
»Ja, det är jag verkligen, som
människa betraktad och — äfven som
konstnär. Jag har nemligen aldrig
blifvit uth visslad. Men vänta,
sanningen måste fram — det skedde dock
en gång i Wien 1824, och detta på
det mest eklatanta sätt. Jag hade en
betjent, Pietro. Den karlen bestal mig
på ett skamlöst sätt, hvarför jag utan
krus körde honom på porten. Då
han stoppade på sig de penningar
hvilka jag af hans lön betalade honom,
tog han af dem en thaier, visade mig
den och yttrade hånleende: för denna
skall jag i kväll hvissla ut er».
»Hvilken fräckhet!»
»Hvad hände? I det ögonblick de
trefliga Wienarne som lifligast
applåderade, hördes, till publikens
förundran, en hvisselpipa med sitt gälla
ljud genomskära salongen.»
»Skändligt! Nå, hvad gjorde ni?»
»Jag? jo jag trädde rakt fram till
rampen och sade till mina gynnare:
Fråga inte efter denna hvissling, den
kommer från min betjent, som jag i
dag kört ur min tjänst.». Då utbröt
ett skallande skratt och man
applåderade sju gånger värre. I öfrigt
var för femton år sedan lyckan mig
särdeles gunstig i Wien. Konung
Ferdinand den förste af Neapel kallade
mig följande dagen till sig, lyckönskade
mig till min framgång och utnämnde
mig till kapell- och kammarsångare
med ett ansenligt gage. Kung
Ferdinand var till och med en gång min
läkare.»
>Kungen er läkare? på hvad sätt
då?»
»Man gaf en hofkonsert i Wien.
Då jag framträdde till pianot och
skulle sjunga, fick jag ingen ton ur
strupen. Jag nös beständigt och var
i högsta grad hes. Konungen af
Neapel vinkade mig till sig ocli sade:
Vill du genast bli kurerad? — Ack
om så lyckligt vore! utbrast jag. —
Jag vet ett ofelbart medel, fortfor
monarken. — Rädda mig, ers Majestät!
ropade jag under ideliga nysningar.
— Nå så hör väl på: tag en rättika,
skär henne i tunna skifvor, strö
socker öfver dessa och pressa saften derur
efter tvenne timmar. Tag sedan en
tesked af denna saft livar kväll
in-i nan du går till sängs, och tidigt om
morgnarna när du stiger upp. — Och
j derefter, ers Majestät? — Derefter
behöfs ingenting vidare, ty allt är som
det skall vara. — Jag tackade
underdånigst. — Några dar derefter sjöng
jag på Kärntnerthor-teatern med den
renaste, klaraste röst i verlden. Efter
första aktens slut kallade mig kung
Ferdinand till sin loge. Triumferande
sporde han: Nå, hvad sade jag?
Du har bestämdt begagnat dig af mitt
medel! — Ack ja, ers Majestät. —
Nå väl, du följde väl stricte min
ordination? — Jo, jag skickade efter en
rättika, sönderskar henne, strödde
där-öfver tillräckligt peppar och salt, samt
rörde väl om alltsammans i olja och
ättika, och sedan detta var gjordt, åt
henne som sallat. — Din erkeskälm!
vredgades kungen, men kunde likväl
icke hålla sig ifrån att hjertligt skratta
deråt.
Under det Lablache berättade detta,
genombläddrade den unge hertigen de
på bordet liggande albumsböckerna;
plötsligen sprang han upp.
»Ah, mio caro, sådant gudomligt
album ni har här!»
Och i sanning, hertigen hade rätt.
Detta album var på samma gång det
täckaste och elegantaste man kunde
tänka sig: infattadt i siden och guld,
smyckadt med pressade blommor och
gyllene lås, sirade med de dyrbaraste
ornamenter i emalj; fyra rubiner,
hvilkas glans bländade ögonen, glänste
i de fyra hörnen. Då hertigen
öppnade boken spred sig därifrån en den
ljufvaste arom af myrten och violer.
Det första bladet innehöll tvenne af
Schillers poemer: »Der Jüngling am
Bache» ocli »an Emma». Därunder
stod, skrifvet af en fruntimmershand,
följande ord: »Al mio maestro di
mu-sica!»
»Af hvem har ni fått detta album?»
ropade hertigen i feberaktig spänning.
»Af en elev.»
»Och dessa tyska sånger?»
»Äro hennes kompositioner.»
»Hvad heter hon?»
Lablache tycktes besinna sig en
stund.
»Hennes namn får jag inte yppa
för er», sade han slutligen.
»Och hvarför det?»
»Emedan jag lofvat att förtiga det.
Jag har förbundit mig att icke yppa
en enda af mina kvinliga elevers namn
utan deras tillåtelse, minst får jag
yppa det för en ung man sådan som
ni.»
»Denna hemlighetsfullhet väcker min
nyfikenhet i ännu högre grad. Är
hon vacker?»
»Ah, min vän inga ord måla
hennes skönhet. Så små fötter som hon,
äger ingen i England. För icke så
länge sedan fick hon från sifl tant
sig tillskickade ett par tofflor, som voro
till den grad små, att åtminstone icke
jag träffade någon lady som tilltrodde
sig att kunna få dessa täcka
toffel-ungar på sina fötter.»
»Hvad färg har hennes hår?»
»Blond.»
»Hennes ögon?»
» Blåa.»
»Är hon stor eller liten?»
»Majestätisk,en beundransvärd växt,
präktiga tänder, i hög grad intelligent,
behagfull, vänlig!»
»Af barmhärtighet säg mig — är
hon gift»?
»Nej, hon är fri.»
»Då måste jag se henne. Jag vill
gifva mitt lif för att äga denna
varelse !»
»Hjelper inte, amico!»
»Prata inga löjligheter.»
»Hennes släktingar skola icke tillåta
det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
