Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen uppfördes, blef lian utnämnd till
professor.
I Januari 1817 uppfördes lians opera
»Trylleharpen» till text af Baggesen.
En beskyllning mot den för plagiat
förhindrade operans framgång, ehuru
musiken och instrumentationen voro i
många delar förträffliga. Hans opera
»Lulu», komponerad till en orientalisk
sagotext af Giintelberg, gafs första
gången den 30 okt. 1824 och hade
bättre framgång, ehuru den
hyperro-mantiska texten gjorde att denna ej
blef långvarig. En lysande upprättelse
vann tonsättaren emellertid med
musiken till Heibergs skådespel »Elverhoj»
(kompon. 1828), som med sin
nationella kolorit, sina flytande melodier
med inflätade folkvisor genast slog
mycket an och ännu är kvarstående
på danska kgl. teaterns repertoar.
Operan gafs först d. 6:e nov. 1828 i
anledning af prins Fredriks och
prinsessan Vilhelminas förmälning och
detta verk bär opustalet 100. Af en
föregående opera »Elisa» (1820) har
endast uvertyren och en basaria
bibehållit sig. Utom nämda opera har
Kuhlau komponerat musik till »William
Shakspear» (1826), »HugoogAdelheid»
(1827) samt »Tvillingbrodrene fra
Damask» samt en massa
instrumentalsmusik, mest för piano, flöjt och
stråkinstrument. Kuhlau var en
skicklig flöjtist och hade samtidigt börjat
lära sig behandla flöjten och pianot.
Allmännast är dock Kuhlau bekant
genom sina förträffliga instruktiva
pianokompositioner, sina 2- och
fyrhändiga sonater och sonatiner. Men
äfven genom manskvartetter har han
gjort sig värderad. Bland dem är
hos oss hans vårsång »O, hur
härligt maj sol ler» mest bekant och af
oförgänglig skönhet. Denna sång är ett
varmt uttryck af Kuhlaus känslor för
det sköna i naturen. Gerna vistades
han också i det fria och företog
vandringar och resor. I Sverige var han
ofta. Mot slutet af januari 1815
företog han en längre konstresa med
vald-hornisten J. C. Schunke till Stockholm,
där han i April gaf två konserter och
vann mycket erkännande. Flere
gånger var han i Göteborg och gästade
ett par veckor på baron von Nolckens
egendom vid Helsingborg. Men till
Tyskland, det stora musiklandet, drog
honom hågen mest. 1821 företog han
en årslång tur dit och uppehöll sig
länge i Wien, flitigt komponerande.
Hans innerliga önskan att få göra
bekantskap med Beethoven uppfylldes
icke den gången men detta skedde
1825, då han fick vara tillsammans
med honom en hel dag på hans
sommarplats Baden, nära Wien. Kuhlau,
bekant som dugtig kontrapunktist,
särdeles i kanonformen, var känd af
Beethoven såsom sådan. Vid Kuhlaus
presentation för den store
wiener-mästaren hälsade denna honom också
med utropet »Ah, der grosse kano-
nier!» Vid af skedet gaf honom
Beethoven sitt porträtt, hvarpå han skref
»An Kuhlau vom Original.»
År 1830 förlorade Kuhlau sina båda
föräldrar. Särdeles moderns död grep
honom djupt och bidrog mycket till
hans tungsinthet under de sista åren.
En annan svår olycka drabbade
honom i febr. 1831, då en eldsvåda i
Lyngby förstörde större delen af hvad
han egde, mycket däribland
oersättligt. Alla hans musikalier, värdefulla
manuskript, t. ex. af Mozart, hans egna
manuskript, bland annat en fullständig
generalbasskola, allt blef lågornas rof.
Förkylning och sorg ådrog honom vid
detta tillfälle en svår bröstkramp,
hvar-till stötte gikt och podager, hvarför
han begaf sig till Köpenhamn och
lades ned på Fredriks hospital, därifrån
han i juni återvände till Lyngby.
Under sommaren förbättrades han något
men flyttade åter på hösten till
Köpenhamn, där han fullbordade sitt sista
större verk, en stråkkvartett, och
planerade andra större arbeten. Döden
korsade emellertid alla planer, och
efter 14 dagars sjukdom afled han på
aftonen den 12 mars 1832.
Antalet af den flitige tonsättarens
verk uppgår till 127, och skall i ett
följande nummer meddelas en
förteckning öfver dessa.
Kuhlau var sedan 1825 medlem af
k. musikaliska akademien i Stockholm.
Hundraårsdagen af hans födelse
firades i Köpenhamn bland annat med ett
festnummer af tidskriften
»Musikbladet», från hvilket vi tagit oss friheten
att låna porträttet i detta nummer.
––"©"
Musikhistoriskt museum i
Stockholm.
I fjärde numret af denna årgång
innehöll Svensk Musiktidning ett d. 1
febr. dagtecknadt upprop till bildande
af ett »Musikhistoriskt museum» här
i hufvudstaden. Redan ett par
månader därefter kunde vi i en notis
omnämna att flere värdefulla bidrag
lämnats till detsamma. Från
sakkunnigt håll ha vi erhållit ett meddelande
angående detta museum och tillmötesgå
gärna en önskan att våra läsare måtte
få del af det i flere hänseenden
be-aktansvärda innehållet.
Idén till ett sådant museum utgick
från grosshandlaren Carl Claudius i
Malmö, “som själf är egare till den
största enskilda
musikinstrumentsamling i Skandinavien.* Sedan hr Clau-
* P& Teater- och musikutställningen i
Stockholm 1897 hade man tillfälle att se en del
af denna storartade samling, som upptog en
hel afdelning af nämda utställning och
framkallade en stor och berättigad beundran frän
så väl musikkännares som andra besökandes
sida.
dius intresserat en del personer för
denna sin idés förverkligande,
utfärdades det omnämnda uppropet,
under-tecknadt af statsrådet Gunnar
Wenner-berg, kammarherren Axel Burén,
professorerne Ivar Hallström och Oscar
Byström, hofkapellmästarne Conrad
Nordqvist, Richard Henneberg,
konsertmästaren Lars Zetterqvist. d:r Karl
Valentin, hrr Sven Scholander och
Johannes Svanberg, alla desse i
Stockholm, artisten Reinhold Callmander
och musikdirektör Joseph Czapek i
Göteborg samt hr Carl Claudius i
Malmö. Den 12 sistlidne mårs bade
de i Stockholm varande undertecknarne
af detta upprop ett konstituerande
sammanträde, vid hvilket utsågs en
styrelse, bestående af hrr Burén,
Nordqvist, Claudius, Zetterqvist och
Valentin med hrr Byström och Henneberg
som suppleanter. Till museets
sekreterare och vårdare antogs hr
Johannes Svanberg.
Hr Claudius lade genast grunden
till det blifvande museet genom en
särdeles värdefull gåfva, bestående af
en samling olikartade, gamla och
sällsynta musikinstrument, och sedermera
har samlingen ökats genom ytterligare
gåfvor såväl från hr Claudius som
från åtskilliga andra personer, hvadan
den nu räknar ett 60-tal
musikinstrument samt dessutom äldre musikalier,
musiklitteratur, porträtt m. m.
Ehuru samlingen alltså tillkommit
på enskildt initiativ, är densamma
dock ingalunda af sedd att tjäna i
något privat spekulationssyfte eller att
bli något slags förevisningsaffär,
hvar-af den enskilda företagsamheten skulle
draga ekonomisk vinst. Meningen är
att, då samlingen nått ett sådant
omfång, att den kan göra rätt för
benämningen »museum», hålla
densamma öppen för allmänheten, hvarvid
någon mindre afgift skulle komma att
tagas för att betäcka lokalhyra och
förvaltningskostnader, och kommer i
detta afseende företaget att ställas
under offentlig kontroll. Dock vore
meningen att åtminstone en dag i veckan
afgiftsfri« visa samlingen, liksom ock
att den alltid skulle utan afgift vara
tillgänglig för sådana personer, som
i och för forskningar, musikhistoriska
studier och föredrag önska begagna
sig af densamma.
Man har alltså tänkt sig, att
samlingen framför allt skall ha en
instruktiv uppgift. Vid en sådan
omständighet, som att ett föremål tillhört
den eller den tonsättaren eller
konstnären, fäster man därför mindre vikt,
för så vidt det ej tjänar att belysa
någon sida af hans lifsverksamhet
eller yppar något af intresse i hans
konstnärspersonlighet. En käpp, en
snusdosa eller annat personligt
lösöre, som tillhört t. ex. en Adolf
Fredrik Lindblad, har sålunda för
denna samling intet intresse,
livar-emot den minsta lilla nothandskrift af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
