Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den berömde tonsättaren ökar
samlingens värde. Det skall alltså varda
samlingens uppgift att söka förvärfva
sådana föremål, som i ett eller annat
afseende kunna lämna så att säga
direkta bidrag till musikens eller dess
idkares historia, eller sådant som ur
rent konstnärlig synpunkt kan vara
till lärdom och gagn för dem, som
gjort utöfvandet af musikens ädla
konst eller dess skildrande till sin
lifsuppgift.
I samband härmed torde böra
påpekas (såsom äfven framhölls i
uppropet), att musikinstrumenten i denna
samling ej skola tjäna blott till
åskådning, utan för så vidt möjligt
försättas i sådant skick, att de äfven
uppfylla sin ursprungliga bestämmelse —
med ett ord: att musik på dem må
kunna utföras. Däraf synes, att man
ej ämnar sammanföra instrumenten
för deras större eller mindre värde
som antikviteter, lika litet som det är
meningen att hopa ett större antal af
sins emellan lika tonredskap.
Af det ofvan sagda torde
berättigandet af ett svenskt musikhistoriskt
museum tillfyllest framgå. Väl finnas
ju i vår hufvudstad offentliga
samlingar, som inom sig rymma föremål
af sådan art, som här afses, men för
att på ett fullt effektivt sätt fylla sitt
ändamål torde vara nödvändigt, att
en samling af detta slag ej blir
enbart kulturhistorisk, utan därjämte så
fullständig och så anordnad, att den
kan ställas som materiel i
musikhistoriens tjänst, på sätt som här
an-gifvits.
Detta nu under bildning varande
musikhistoriska museum kan sålunda
redan nu uppvisa ett rätt
aktnings-värdt antal musikinstrument af olika
slag, förutom, som redan nämnts,
andra inom musikhistoriens område
fallande föremål.
Den lokal, där samlingen
tillfälligtvis är inrymd och — så godt det
begränsade utrymmet tillåter —
ordnad, är ett rum i k. operahuset,
där dock de «lokala förhållandena«
lägga hinder i vägen för ett offentligt
förevisande. För saken intresserade
personer, som önska se de
musikinstrument m. m., som hittills hopbragts,
kunna därom träffa öfverenskommelse
med museets vårdare.
Vi skola med första lämna en
förteckning öfver de gåfvor museet fått
mottaga efter vår senaste redogörelse
härför.
––^––-
Operasäsongen.
Is. de Laras »Messaline». — Covent
Garden-teatern. London, Juli 1899.
Årets operasäsong var ej särskildt
anmärkningsvärd, om ock i det hela
lyckad. Vid bedömandet af »Covent
Gardens» teaterförhållanden måste man
emellertid taga i betraktande, att dess
existens hufvudsakligen beror på
abonnenterna, och att den är till i främsta
rummet för dessas nöje. Vore den en
nationalscen med bestämdt
konstnärligt syfte, skulle man naturligtvis vara
berättigad ställa vida större anspråk
å dess verksamhet.
Ofvannämnda opera har varit den
enda absoluta nyhet, som presterats,
ty Puecinis »Boheme» uppfördes redan
för omkring ett år sedan af det
bekanta Carl Rosa-sällskapet, om ock ej,
såsom här, på originalspråket. Den
senare gafs nu med fullständig
framgång, beroende måhända i lika hög
grad på den ypperliga framställningen
som på verkets egna, obestridliga
förtjänster. Med afseende på den förra
vilja vi tills vidare blott nämna, att
den visserligen utgjorde en högtid
snarare för ögat än för örat, men att
det faktum, att den, upptagen i
säsongens elfte timma, uppfördes ej mindre
än tre gånger på fjorton dagar,
vittnar om, att den slog an, måhända i
väsentlig mån jämväl på grund af
återgifvandets förträfflighet. Af nyare
verk, som förekommer, må dessutom
nämnas Mancinellis i »Sv. Musiktidn.»
för 1 April förra året beskrifna »Ero e
Leandro», med den äfven i Stockholm
kända frk. Strakosch. För öfrigt
behärskade Wagner suveränt
repertoaren med 22 föreställningar och 6
arbeten. Därnäst följde Gounod med
resp. 13 och 2.
Londons operasäsong utmärker sig
städse för sin väl ingenstädes
öfver-träffade konstellation af glänsande
stjärnor på den musikaliska artisthimmeln.
Detta år gaf näppeligen de föregående
efter, i det att det hade att uppvisa
så mer eller mindre lysande namn
som bl. a. tenorerna Jean de Rezke,
Saleza, de Lucia, van Dyck, Dippel
och Alvarez, basarne Edouard de
Rezke, van Rooy och Plankon,
barytonerna Renaud och Scheidemantel
samt å spinnsidan i främsta rummet
damerna Melba och Nordica, den
förra publikens förklarade gunstling
såsom primadonnan »par preference»,
den senare en eminent dramatisk
sopran, särskildt en ypperlig Isolde, men
jämväl böra framhållas fruarna Gadski,
äfven honenutmärkt Wagnersångerska,
Héglon, Lili Lehmann och
Schumann-Heink.
För att nu öfvergå till det särskilda
föremålet för denna korrespondens,
må närmast anmärkas, att på
detsamma kan tillämpas påståendet, att
ingen är profet i sitt eget
fädernesland, i det att flertalet af
Londontidningarna högst onådigt mottogo
Isidore de Laras’ senaste opera*,
alldeles utom sig af sedlig harm öfver
styckets »omoraliska» innehåll,
hvarmed man vid dess första framförande
i Monte Carlo i våras var mindre
nogräknad. Det är jämväl sant, att
klaven till den af Armand Silvestre
författade libretton utgöres af själfvisk
och känslolös tillfredställelse af sinlig
njutning, ledande till såväl
brodersom själfmord. Hufvudfiguren och
den dominerande personligheten i denna
ohyggliga historia är också den
kvinna, hvars lustar om man får tro
Ju-venalis och romerska historien, voro
ingenting mindre än bestialiska. Klart
är likaledes, att ett dylikt ämne bör
reagera på musiken, hvaraf man ju
följaktligen ej kan vänta hvarken
ädelhet eller idealitet, men kompositören
har i stället uppfattat och äfven på
ett glänsande sätt genomfört sin
uppgift att i toner tolka denna i alla fall
intressanta och sceniskt högst
effektfulla tidsbild.
•»Messaline» har ingen uvertyr, utan
ridån går efter några få, inledande
takter upp för en ytterst pittoresk scen.
Vaktande ingången till palatset under
sin härskarinnas sömn, ligga hennes
slafvar och kvinnliga uppvaktning
försänkta i halfslummer på den från
hennes trädgårdar till detsamma
förande marmortrappan. Sedan fanfarer
förkunnat kejsarinnans uppvaknande,
öppnas dess portar, och Messalina
träder ut, beledsagad af
pretorian-gardet samt hela sitt lysande hof.
Dessförinnan har man emellertid fått
en föreställning om hennes karaktär
genom en konversation mellan några
hofman, som i oförblommerade
ordalag utlåta sig om hennes lättsinne.
Själf förnimmer hon ljudet af en mot
henne riktad smädevisa, hvarmed
gat-sångaren Hares utanför söker
uppvigla folket. Kejsarinnan yrkar på,
att han införes och befaller honom
att upprepa sin sång. Denna, hvars
djärfva skaplynne ypperligt
fram-hålles af musiken, befinnes vara föga
smickrande för sitt föremål, som nu,
affärdande sitt hof, föresätter sig att
genom sin tjuskraft lägga honom för
sina fötter, hvarmed hon ock till sist
lyckas.
Nästa akt gifver oss en inblick i
Messalinas egendomliga vana att under
sina nattliga äfventyr besöka
dryckes-lokaler af tvetydligt anseende.
Interiören från en dylik med sina druckna
och halfnakna män och kvinnor är
en tafla af ypperlig realism, hvars
effekt förhöjes af den öfverdådiga
iscensättningen. Af musiken märkes
kejsarinnans invokation till Venus, som
* Af hans tvänne föregående arbeten, som
knappast vunnit mer än eu »succés d’estime»,
må nämnas »Light of Asta» och “Amy Eobsart".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
