Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om violinmusiken och
dess mästare
af Moritz v. Kaiserfeld.
(Forts.)
Af Ph. Em. Bach, fader till den
nyare instrumentalmusiken, har två
vackra originella sonater utgifvits af
Rieter-Biedermann i Leipzig; de äro
alls icke föråldrade och ägna sig
särdeles för musik i hemmet. I
kronologisk följd komma nu Haydn och
Mozart, men deras violin musik är nu
så allmänt bekant och högt värderad
i hela den musikaliska världen, att vi
här ej behöfva närmare betrakta
densamma; en sak bör dock påpekas,
nämligen att den tydliga ignoreringen af
alla Mozarts violinkonserter ingalunda
är berättigad. Den mest betydande,
i A-dur, spelas endast någon gång af
Joachim.* Af ännu friskare
inspiration är dubbelkonserten för violin och
altviol, som det oaktadt nästan aldrig
spelas. Endast arroganta och
enfaldiga personer kunna ringakta Mozart,
såsom nu för tiden sker.
Jag har nu här endast flyktigt
an-tydt hvilket rikt urval som står
violinspelare till buds af musikaliska
skatter från äldre tid. Såsom de
gamla italienska och nederländska
mä-starne i bildande konst utmärkte sig
genom sin oefterhärmliga kolorit,
genom sina ädelt hållna linier, så
genomströmmas våra musikaliska
åldt-mästares melodik af en framstående
nobless och djup innerlighet.
Förkärleken för det dystra moll är hos
dem rådande, deras adagion äro
ge-nomdränkta med glödande känsla;
klarheten i deras uttryckssätt så till
form som innehåll är en borgen för
oförgängligheten af deras verk.
Början och midten af vårt
århundrade var icke en tid för renaissance
utan för dekadans i violinmusiken.
De resande virtuoserna med deras
efemeriska repertoar af en musik, som
endast tjänade att framhålla
virtuositetens ytliga och tomma glans,
behärskade världen. Namnen Alard, Bériot,
Ernst, Oie Bull, Lipinski, Mayseder
etc. tryckte stämpeln på denna tid.
Dessa »morceaux de salon», dessa
fantasier ur omtyckta operor, duetter för
violin och piano af Herz, Kalkbrenner
och Lafont, Ernsts larmoyanta, på
tårkörtlarna verkande Elegie,
flageolett-bocksprången i »Karnavalen i
Venedig», hvilka försatte publiken i den
mest uppsluppna fastlagsyra, o. s. v.;
detta var den berusande elixir,
hvarmed virtuoserna höllo sig uppe —
konsertsalen hade nedsjunkit till
cirkus!
Anno 1839 på en konsert, som gafs
af »musikvännernas sällskap» i Wien
kunde det ännu förekomma, att man
* En konsert af Mozart i Ess-dur har dock i
dessa dagar spelats här af den utmärkte
violinkonstnären Henri Marteau. Red.
emellan första och andra satsen i
Schuberts C-dur-symfoni lät en sångerska
uppträda med bravurarian ur »Lucia
di Lammermoor»! Beethovens
gigantiska reformatoriska framträdande, som
inträffade vid slutet af denna tidpunkt,
utöfvade först senare sitt inflytande,
ty smakens förfalskning var för
allmän och för djupt rotfäst.
Beethovens violinkonsert, som spelades
offentligt första gången i Wien 1806 af
Franz Clement (orkesterdirigent vid
»Theatre an der Wien») hade
allsin-gen framgång och utskreks för att
vara ett alltför otacksamt och
outför-bart verk, så att mästaren fann
råd-ligast skrifva om den till
pianokonsert. Kritiken, för att nu välja ett
annat exempel, i »Wiener allgemeine
Musikzeitung» den tiden öfver första
utförandet af Kreutzer-sonaten hör till
det absurdaste som någonsin skrifvits.
Medan det frivola Wien, staden, där
Haydn och Mozart, senare Beethoven
och Schubert lefde, varit kalladt att
intaga första rummet i musikvärlden
och spela en betydande rol i
musikhistorien, hade Leipzig, den hedervärda
kantorstaden vid Pleisse, länge varit
härden för god musik, och med rätta
kunde Schumann säga: »Det gifves
ingen bättre plats i världen för en ’
ung musiker än Leipzig.»
Paganini, som försatte hela världen
i uppror, såsom ingen annan före och
efter honom, hvars hufvud omslöts af
en fantastisk sagogloria, var dock
endast en virtuos, ehuruväl ett geni
såsom sådan. Hans kompositioner äro
extravaganta och endast anlagda på
att visa hans fabelaktiga hexmästerier.
Hans lott blef också densamma som
andra virtuosers att uppträda som en
meteor och åter försvinna utan att
lämna några märkbara spår efter sig.
Virtuoser af ädelt slag voro Laub
och Vieuxtemps, hvilka ofta ägnade
sin eminenta förmåga åt den klassiska
litteraturen, hvilket då hörde till
undantagen. Laubs återgifvande af
Beet-lioven-konserten likasom hans
kvartettspel är oförgätligt för alla som
fingo höra honom. Då jag i denna
skiss ej fäster mig vid de speciella
egenskaperna hos virtuoserna såsom
instrumentalkonstnärer, utan
hufvud-sakligen vid deras förhållande till
violinmusiken såsom komponister, så skall
Vieuxtemps i detta hänseende bedömas.
I sina fem konserter och många andra
kompositioner visar Vieuxtemps det
allvarliga sträfvandet att skrifva
tekniskt glänsande och tacksamt för
violinen, men tillika djupsinnigt. Hans
pathos är dock ofta ihålig och
öfver-drifven, hvarför hans verk börjar
förblekna och försvinna vid horisonten.
(Forts.)
Till erinring- om Peter
Tschaikowsky.
Då den ofvannämnde ryske
tonsättarens stora sista symfoni här nyligen
utförts, nämligen på senaste
symfonikonserten å k. teatern, taga vi oss
däraf anledning att meddela några
minnen af komponisten, hvars biografi
vid hans frånfälle för sex år sedan
stod införd i Sv. Musiktidning, som
strax därefter äfven meddelade en
förteckning öfver hans kompositioner.
Peter Tschaikowsky (f. 25 april
1840, f 5 nov. 1893), har
efterlämnat 10 operor, 2 baletter, 6
symfonier, 4 större symfoniska dikter, 4
suiter och flere tonmålningar jämte en
mängd mindre verk, hvaribland mera
allmänt bekanta pianosaker och
sånger.
Den berömde tonsättarens
Iefnads-bana var ej mycket solbelyst, och det
dröjde länge innan hans tonskapelser
vunno behörigt erkännande. Hans
opera »Onegin» mötte ej en gång
»succés d’estime» vid förs
ta~uppförandet i Petersburg. Då han hade att
kämpa med ekonomiska bekymmer
för sin existens, tog han plats som
musikreferent vid en tidning i
Moskva, en tjänst som han behöll i 4 år.
Från 1879 gick det bättre för honom,
och lians inkomster gingo sedan till
12,000 rubel om året. Han erhöll
äfven från kejsarens kassa ett årligt
hedersgage af 3,000 rubel. Likafullt
var han ej sällan i penningknipa,
emedan han ofta råkade ut för ovärdiga
personer, som påkallade hans hjälp.
Beträffande hans afundsmän och
angripare följde Tschaikowsky alltid
taktiken af obetingad tillbakadragenhet.
Hans verks framgång förändrade i
ingen mån hans blygsamhet och förnäma
slutenhet. En nästan sjuklig
skygghet var honom egen, alstrad genom
mödor och missräkningar i hans
ungdom likasom genom de egna öden,
hans förnämsta tonskapelser varit
underkastade. Vid bedömande af
moderna komponister var
Tschaikowsky ofta mycket sträng och ensidig.
För honom tycktes ingen musiker stå
högt, som icke ställde melodien i
främsta rummet. De stora
vokalkompositionerna af Bach kallade han,
obegripligt nog, »klassiskt plågeri».
Händel kunde han absolut icke tåla. [-Där-]-] {+Där-
]+} emot var Mozart öfverguden i hans
klassiska olymp. Märkvärdigt nog
var icke en gång Chopin honom fullt
j sympatisk. Han tillerkände honom
visserligen stor talang och fann
sär-j deles hans nocturner icke utan behag,
men i allmänhet var Chopins hela
riktning och manér motbjudande för
honom. Och likväl hade Tschaikowsky
och Chopin mycket gemensamt: den
ofta förekommande användningen af
j molltonarten, den oroliga rörligheten
1 i mellanstärmnorna, böjelsen för kro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
