Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
matik och den förhärskande
melankolien. Schumanns skapelser gjorde
däremot ett djupt intryck på den
ry-ske komponisten.
Richard Wagners »Nibelungenring»
som Tschaikowsky åhörde i Bayreuth
1876 behagade honom icke; först år
1886 uttalade han sig gynnsamt om en
scen ur »Parsifal». Wagners teori
beträffande operan kunde den ryske
komponisten ej häller biträda.
Tschaikowsky träffade äfven
tillsammans med Brahms, hvars karaktär
gjorde bättre intryck på honom än
hans kompositioner. Brahms visade
sig enkel och ogenerad utan någon
högdragenhet. Hans hufvud förekom
honom såsom typen för en »riktig
storryss». Tschaikowsky fann Brahms
musik torr, kall, dimmig, alltid
upphöjd, allvarlig och gedigen men utan
melodisk uppfinning och skönhet. Dock
prisar Tschaikowsky hans stora
blygsamhet och människovänlighet. Den
böhmiske komponisten Dvorak hade
med tårar i ögonen berättat hur
deltagande och nobel Brahms visat sig
mot honom, då han lärde känna
Dvoråks kompositioner, hvilka ingen
förläggare ville utgifva, ingen
konstnär spela, och hvilket mäktigt stöd
Brahms varit för den obemärkte och
förbisedde konstbrodern.
Likaså berättar Tschaikowsky (i sina
»musikaliska hågkomster och
följetonger», öfvers. på tyska af H. Stiimcke)
att Rieh. Wagner visat sig föga
förekommande mot komponister, hvilka
samtidigt med honom verkade, och att
han särdeles bitande och elakt yttrat
sig om Brahms skapelser. Då man
en gång berättade om ett nytt,
särdeles hjärtlöst utfall émot Brahms
af Wagner, utropade den förstnämnde:
»Min Gud, Wagner skrider ju
triumferande fram på stora vägen!
Hvarigenom kan då jag vara honom till
hinder eller förargelse, när jag helt
stilla går min egen lilla väg, och
hvar-för kan han ej lämna mig i fred, då
jag visst aldrig kommer att korsa
hans bana?»
Reinecke berättade för den ryske
komponisten om Schumann, att denne
var alldeles oförmögen att dirigera;
han ägde föga utvecklad rytmisk känsla
ehuru han just i afseende på rytmen
var ganska uppfinningsrik. Till och
med klangen hos de särskilda
instrumenten hade han svårt att riktigt
åtskilja.
En komponist, som Tschaikowsky
satte mycket högt, var Grieg. Då den
norske tonsättaren i dessa dagar,
hit-väntas att på k. teatern dirigera
några af sina egna kompositioner, kan
det ha sitt särskilda intresse för oss
att erfara huru hans ryske
konstbroder bedömt honom. Så yttrar sig
Tschaikowsky i sina memoarer om
Grieg sålunda.
»Jag tror att jag icke misstar mig
när jag säger att lika litet som Brahms,
kanske oförtjänt, är omtyck ibland
ryska musiker och den ryska publi- j
ken, i lika hög grad har Grieg med
ens och för alltid tillvunnit sig alla
ryska hjärtan. Hans musik,
genomträngd af en bedårande melankoli,
återger den norska naturens
skönhet ömsom storslagen och
öfverväldi-gande, ömsom arm och grå, men som
alltid utöfvar samma underbara
tjusning på nordbons sinne. I hans
musik är något som vi känna igen och
som finner en varm genklang i våra
hjärtan. När man hör Grieg är man
instinktlikt medveten om att här är
det en djup, poetisk natur som
obetvingligt känt sig manad att tolka i
toner sina känslor och stämningar.
Det är icke ett ängsligt
subordiner-ande under teorier och principer eller
en fana som man kommit att bära
till följd af den ena eller den andra
tillfälliga omständigheten. Tonsättaren
har där gifvit vika endast för trycket
af sin egen sanna och lefvande
konstnärskänsla. Vi böra icke hos den
ryktbare norrmannen envist leta efter
en fulländad form och en tadelfri
bearbetning af hans temata, men i
stället — hvilken omedelbarhet och j
rikedom på musikalisk skapareförmåga!
I hans sångbara melodier hvilken
värme och passion! Hvilket
sprudlande lif i hans harmonier och
hvilken bedårande originalitet i hans kvicka,
pikanta modulationer och rytmer,
likasom i allt det öfriga. Allt är
intresseväckande, nytt och omedelbart!
Om man till dessa sällsynta
egenskaper lägger en fullkomlig osökthet,
fjärran ifrån alla pretentioner att vara
ny och ovanlig, (och många samtida
kompositörer, däribland äfven de ryska,
lida af en sjuklig äflan att öppna nya
vägar utan att de ha några
naturliga anlag därför) så är det icke
underligt att Grieg är populär och att
man öfverallt både i Tyskland,
Skandinavien, Paris, London, Moskva, finner ;
hans namn på alla konsertprogram.»
––-1––-
Musikpressen.
Pa Max Leichssenrings förlag,
Hamburg, har utkommit:
för piano 2 händer:
IKA PEYRON: Suite in vier Sätzen (D moll)
Pr. M. 3;
för en röst med piano:
IKA PEYRON: Drei /.ieder n:o 1 Ich
spräche (c—f), n:o 2 Das erste Lied (c—f), n:o 3
Wohl weiss ich einen Kranz zu winden (e—
fiss). Coinpl. Pr. M: 1,50.
Den ofvannämnda suitens fyra
satser utgöras af Andante con variazioni,
Scherzo, Marcia och Rondo. De två
första sångerna äro skrifna till texter
af Alex. Petöfi och Viktor Bliithgen,
den tredjes text är tagen ur Lieder
des Mirza Schaffy af Bodenstedt.
Dessa sånger hafva endast tysk text och
synas därför främst beräknade för
tysk publik. Den bekanta svenska
tonsättarinnan, som förut framträdt
endast under förnamnet Ika, har å
dessa arbeten utsatt hela sitt namn.
Att fru Peyron fått en tysk
förläggare är ju alltid hedrande för henne
och vittnande om förmåga af mera
betydenhet, än som ådagalades genom
hennes första små kompositionsförsök från
längre tid tillbaka, ehuru äfven dessa
visade en tydlig begåfning för
tonsättning. De här ofvan nämnda
kompositionerna innehålla goda idéer och
vacker musik i lätt tillgänglig form.
Suitens särskilda delar äro livar för
sig underhållande, främst, såsom oss
synes, början däraf, de väl skrifna
variationerna. De vackra textorden i
sångerna ha erhållit en lika
uttrycksfull som vacker melodisk tolkning på
ett okonstladt tonspråk utan affektation
med sökta harmoniska effekter men
också utan banalitet.
Ackompanjemanget till dem är vårdadt och
verkningsfullt, tillräckligt fylligt och rikt
utan svårigheter för den utförande.
––-ri––-
Gertrud Elisabeth Mara.
Ett märkligt konstnärslif.
Kurfursten af Sachsen och hans
familj hade ännu icke öfvergifvit den
gamla seden att under
Leipziger-mes-san besöka denna stad. Då konserter
hörde till de högtidligheter livarmed
staden sökte underhålla sina höga
gäster, så var äfven Gertrud känd
och efter förtjänst utmärkt af dem.
Det införda sparsamhetssystem, som
blifvit af högsta nödvändighet för det
furstliga huset såväl som för hela
landet, hade ock betydligen inskränkt
alla konstinstitut från den lysande
polska tiden, särdeles teatern och allra
mest den kostbara italienska operan;
Hasse själf och hans på den tiden
världsberömda Faustina hade dragit
sig tillbaka till Venedig; hofvet lefde
i största stillhet, och de som sett det
i dess forna glada glans, funno det
nu vara ödsligt. Denna känsla
delades ock (och kanske mest) af
enke-kurfurstinnan Maria Antonia, som ej
blott utgjort medelpunkten för de forna
festerna, utan ock var en nitisk vän af
de konster, som förskönat dem; själf
ägde hon både i tonkonst och målning
en betydande skicklighet. Denna
furstinna sökte nu att bland utmärktare
konstnärer åtminstone bibehålla eller
vinna dem, som ville bekväma sig efter
nuvarande förhållanden. Nu saknades
vid operan isynnerhet en god
primadonna; Maria Antonia tänkte på Ger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
