Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de livilka efterbilda andra, ocli
om man kan försäkra, att Reyer
dricker ur sitt eget glas, så måste
man tillägga, att detta glas är stort
och innehåller äkta franskt vin.
Att liafva reminiscenser, äfven mot
sin vilja, af musikens mästare, är icke
att imitera dem, och i synnerhet då
man lämnar skolbänken, har man
någon svårighet att frigöra sig från
inflytandet af de förebilder, efter
livilkas mönster man studerat. Reyer
är icke underkastad detta speciella
inflytande, och om han i »Erostrate»
ännu följer berömda föregångare, är
det redan med en oafhängighet, som
låter förutse de nya former, livilka
möta oss i »Sigurd)’ och »Salambö».
Men år 1871 erkände man ännu ej
»Tannhäuser» eller »Lohengrin», och
»Erostrate» måste jämväl lida för
detta publikens misstroende med
hänsyn till allt, som gick utom de gamla
hjulspåren. Allt ifrån nämnda
tidpunkt frigjorde sig Reyer afgjordt
frän det Meyerbeerska
kompositions-sättet; han var, såsom i dessa dagar
af en framstående musikkritiker —
Henry Rauer i »Figaro» —
framhållits, förtruppens fana, kring hvilken
man kämpade, innan han blef den
unga skolans korade anförare. Och
det är banbrytarnes öde att icke städse
få röna omedelbar framgång: man går
icke ostraffadt sin tid i förväg —
Berlioz’ verk »Carmen» och
»Erostrate» utgöra slående bevis härför.
Denna segerrika afton, under
hvilken Reyers namn oupphörligt hyllades,
har icke blott varit en nödvändig
upprättelse, utan äfven visat oss, att
såsom vi i nyligen upptäckta assyriska
ornamentala framställningar hafva att
se ursprunget till den mykeniska
konsten, så finna vi i »Erostrate»
embryot till tonsättarens följande
mästerverk. Sålunda spåra vi i lians
orkesters stolta rytmer en förkänning
af den noble »Sigurd», och är icke på
scenen Atenais en förelöpare till
Sa-lambö ?
Om auditoriet under förevarande
festafton icke till fullo förstått
»Ero-strates» tendenser, så bör det
åtminstone tagit intryck af det utpräglade
behag och skönheten af de idéer,
hvar-af denna opera är uppfylld, och livilka
så väl kommo till sin rätt genom så
betydande artister som fr. Raunay
och herr Delmas, den senare Stora
Operans i Paris eminente bassångare.
Noel Desjoyeaux..
»Gyptis».
Jag bekänner det ödmjukt: jag hade
aldrig hört »Gyptis*. Det skulle
likväl varit en lätt sak att begifva sig
till Rouen, hvarest Desjoyeaux’ verk
uppförts öfver 20 gånger, och resan
till Bruxelles hade bort locka mig.
Den gästfrihet, jag själf rönt vid
»Thé-åtre de la Monnaie» skall aldrig
utplånas ur mitt minne. Min unge
kollega har där i sin tur mottagits.
Jag hade, af jag vet ej hvilken viktig
orsak, måst beröfva mig det dubbla
nöjet att återse tvänne direktörer, som
jag alltjämt håller lika mycket af,
och att applådera ett partitur, som
jag mycket hört berömmas.
Med ett ord, så mycket är säkert,
jag hade aldrig förut hört »Gyptis».
Det är Marseille, som för mig
uppenbarat de utsökta egenskaperna hos
detta verk, som Noel Desjoyeaux skref
för omkring ett tiotal år sedan.
Tidpunkten gör ingenting till saken;
arbetet är till den grad ungdomligt och
friskt, att man skulle kunna tro det
vara skrifvet i går.
Jag ämnar icke att analysera
detsamma. Det är mitt intima omdöme,
mina individuella intryck af den första
aftonen, som den älskvärde och
sympatiske direktören af denna tidning
begär af mig; jag kan sannerligen
icke gifva mera än hvad han bedt
l mig om.
Desjoyeaux är en ung musiker,
som gjort allvarliga studier innan han
fattade kompositörens penna. Detta
märkes understundom. Han har
genomgått två år i Massenets klass och
sedermera arbetat i Tyskland med
Johannes Brahms. Det är lätt att i
honom ana dessa båda mästares
lärjunge, isynnerhet då man vet det
på förhand.
Desjoyeaux har gifvit sitt partitur
den modärna formen, det vill säga att
! de olika delarne däraf, livilka måhända
icke desto mindre utgöras af arier,
duetter och ensemblesaker,
omväxlande med synnerligen graciösa
dansmelodier, icke bära någon »etikett»
och äro sinsemellan förbundna,
endast med afbrott af några reciterande
nummer. Det är, hvad man i
dagligt tal kallar att »göra Wagnermusik»,
isynnerhet då ledmotiv förekomma.
Men som dylika allenast spela en
mycket sekundär roll i »Gyptis», och
ingen sträfvan där yppar sig att
slaf-viskt följa i fotspåren denne
musikens jätte, så är min åsikt, att man
måste afstå från att betrakta
Desjoyeaux såsom Wagnerian, hvilket för
resten icke är någon komplimang,
för såvidt det icke rent af är en grof
förolämpning. Han nedskrifver sina
ingifvelser så, som de komma öfver
honom, utan tanke på att imitera
någon. Och om tilläfventyrs några
reminiscenser, några aflägsna minnen
af de mästare han älskar och som
han företrädesvis studerat, fästa sig
vid hans penna, skulle jag långt ifrån
att tadla honom lyckönska honom
därtill. Har man någonsin förebrått
Berlioz eller Wagner, att de beundrat
Gluck och Bach, Beethoven och
Weber samt låta det lysa fram midt
ibland blixtarne af deras egen höga
och oomtvistade personlighet?
Om ni visste, hur svårt det är för
en musiker att frigöra sig från an-
fäktelsen af vissa minnen, hvilka
liksom förfölja honom och blanda in sig
i hans arbete, i den inspiration, han
tror komma öfver sig från himlen!
Sålunda, som jag vid den tidpunkt,
då jag komponerade »Erostrate», var
stor amatör af dans, har jag icke själf
i första akten af detta verk för att
beledsaga en sång, som jag önskade
pompös och med antik färgläggning,
inlagt ett stycke af lancierkadriljen!
Åh, man skämtade vackert med mig
på den tiden! Numera fäster man
sig icke därvid: lancierkadriljen är
alldeles glömd.
Jag märker, att jag ännu icke sagt
er min mening om »Gyptis».
Visserligen, o/n jag låter er vänta
något därpå, är det icke emedan jag
känner mig besvärad att afgifva
densamma. Det är ett mycket intressant
arbete, fullt af sköna ingifvelser, med
intermezzon af stort behag och
originalitet. »Gyptis» klagan i första
akten, vare sig hon utgjuter den i
skötet af sin förtrogna Roda eller utandas
sin smärta medan hennes blick irrar
ut öfver hafvets oändlighet, dessa
ljufva och vemodiga melopéer äro
präglade af en djup känsla och hafva
en poetisk lyftning, som kommer mig
att tänka på Elsa, spanande utåt
horisonten efter sin befriare. Ty jämväl
den galliska prinsessan Gyptis väntar
sina drömmars hjälte, Euxenos,
hvil-gen hon låter dricka ur den
äktenskapliga bägare, hon egentligen skulle
räcka åt den råe barbarhöfdingen Gael,
en make, som hennes hjärta
tillbakavisar, och som i sista akten
försvinner, utan att man rätt vet hur. En
vacker duett följer på ankomsten af
den förre. Samma åskslag har träffat
honom och Gyptis *.
I konungens och Gaels roller äro
vackra »fraser» att framhålla. Den
senares bravuraria i andra akten med
sin af kören upprepade refräng har
mycken fart och verv. Det lönar
mödan höra på Desjoyeaux’ orkester
och uppmärksamt följa dess pikanta
harmonier. Ett blott och bart lärdt
arbete intresserar mig utan tvifvel,
men när det, såsom här är fallet,
förenas med verklig inspiration
förklarar jag mig fullt tillfredsställd och
applåderar med båda händerna. Det
är också livad jag har gjort vid
åhörandet af Desjoyeaux’ verk.
E. Reyer.
—i—
Musikpressen.
På Abr. Lundquists (Georg Abr:son
Lundquists) förlag har utkommit:
för en röst med piano:
Hallström, Ivar: Fyra sänger. Apollos
* Operan behandlar sagan om Massilias —
våra dagars Marseille — grundläggning af
fokéer från Mindre Asiens västknst.
Korrespondentens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
