Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lär oss värna och rödja med gamman
vårt land,
tills af ära och korn det står fullt.
För oss ofega fram till den långa,
långa ro,
som skall famna oss fast som en brud,
att vårt lif blir ett offer af mandom
och tro,
när du står som vårt budskap för Gud.
-t
Blandad konst.
Af B. Batka.
i
Att jöfvergå Wagner» har redan
under åtskilliga år varit det icke
för-hemligade begäret hos våra
komponister och estetiker. Hvilket
probe-rande och spekulerande för att komma
loss ur det tvingande bandet, och
alltid fåfäng möda! Ty hack i häl
skramlar kedjan, hvarmed den väldige
fästat epigonerna vid sig, ja den
skramlar så mycket värre och
bullersammare ju mer dessa sträfva emot och
göra krampaktiga försök att lösrycka
sig ifrån densamma.
Det är dock i verkligheten icke så
illa beställdt med saken, som det
synes. Om operakoinponisterna för
dagen ej kunna komma ifrån
Wagner-stilen, så kunna de få hållas med den.
Grillprazers maxim: »haf talang och skrif
hvad du vill» låter sig i viss mening
utsträckas äfven därhän: »skrif såsom
du vill»; gärna för min del åla Bach,
Mozart, Schumann, Liszt, alltså äfven
wagneristiskt. Men egen talang vill
det till, talang som förmår intressera
och fängsla i så hög grad, att man
glömmer undersöka hvilken stil som
i den uttalar sig. Kommer då till
talangen snillet, en skaparkraft af
första rang, så är förtrollningen löst
af sig själf och en ny aera bruten.
Sådana som till hvarje pris skola
representera framskridandet och
betrakta Wagners konstverk såsom ett
genomgångs- och utvecklingsstadium
för »operans» species haf va nu
emellertid råkat i ej ringa förlägenhet
genom de fruktlösa försök, som i våra
dagar gjorts af de bästa konstnärer
att öfvertrumfa Wagner. Men tänk
om Wagners konstverk — rent
formelt betraktadt — redan vore
höjdpunkten af en utveckling, något i sig
fulländadt, så att hvarje försök till
ombildning och ytterligare
fullkom-ning ovillkorligen strandade och
endast medförde en försämring af den
underbart konstnärliga organismen?
Denna åsikt hyser jag verkligen för
min del och stärkes däri icke allenast
genom det blinda svärmeriet utan
genom hvarje nytt kritiskt studium af
den Wagnerska konsten likasom genom
hvarje jämförelse mellan Wagner och
hans mest begåfvade efterföljare. Om
än må erkännas att dessa stundom
genom rikedom på medel, å ena sidan,
och å den andra möjligen i den fina
förgreningen af det orkestrala
stämflödet ha hunnit framom honom så
är detta utan betydenhet sedt från
musikdramatisk ståndpunkt, där det
gäller utvecklingens inre psykologiska
följdriktighet, sanningen i det
dramatiska uttrycket, karaktäristikcns
öfver-tygande kraft, den afslutade enheten
i stämning och den arkitektoniska
konstruktionen. I allt väsentligt liafva
de bästa i nutiden endast i sina
höjdpunkter närmat sig den store mästaren.
Vi förbittra egentligen själfva för
oss den glädje vi kunna ha af våra
unga tondramatiker, i det vi
oupphörligt och ovillkorligt vilja mäta dem
med en Heros sådan som Wagner.
En människa i vår tid, särskildt en
musikalisk, förfogar öfver ett
utomordentligt skarpsinne i att upptäcka
analogier mellan två konstverk, och då
Wagners tondramer bra nog
fullständigt omfatta alla mänskliga känslor
samt ställningar och förhållanden, så
slår det ej felt att vårt minne
utfinner likheter mellan dem och hans
lärjungars arbeten, likheter, hvilka, de
nu må bero på simpel efterapning
eller af en blott händelse, fördärfva
den rena njutningen. Äldre tider voro
nog därutinnan mera naiva och
menlösa, hälst som då hvarje ny mästare
i regeln medförde ett betydande
framsteg i någon riktning, så att
frestelsen till att uppdraga paralleller
alldeles icke trädde fram hos åhörarne,
hvilka togos helt och hållet i anspråk
af de nya intrycken. Med ett sådant
framstegsmoment, som drager
upp-| märksamheten till sig, ha de nyaste
mästarne ej kunnat uppvakta oss, och
som sagt, jag tror häller icke att de
någonsin skola göra det på den hittills
inslagna vägen, emedan det wagnerska
konstverket i sitt slag framvisar ett
non plus ultra af fullkomning. Våra
modärna framstegsapostlar och
ut-vecklingsestetiker skulle med denna
nedstämmande slutledning för ögonen
blifva lättare om hjärtat, om de kunde
frigöra sig från den lärosatsen, att
1 allt framsteg nödvändigt skall taga
sig väg genom Wagner. Är då
Wagners stil, så fullkomlig han än
må vara, absolut den enda, eller
existerar den jämte andra? Den
som lyckas besvara denna fråga med
ett ja, har därmed kommit ur de allra
värsta svårigheterna.
Antager man nämligen en
mångfald af konstideal — och det gör i
själfva verket en hvar, som vet att
njuta af Aeschylus jämte Shakspear,
Bach jämte Beethoven, Rafael jämte
Dürer — och fastställer man vidare
att ett af de möjliga dramatiska idealen
förverkligats genom Wagner, så rör
sig frågan endast därom, huru ett
annat ideal, hvars realiserande man
har att vänta, kan vara beskaffadt, så
att vi kunna lära känna och med alla
våra andliga förmögenhetereftersträfva
detta. (Forts.)
Om tempots modifikation
vid pianospelning.
Hvad som gäller för pianomusik i
afseende på modifikation af tempot,
gäller ock i hufvudsak för all slags
musik, men det är nu särskildt till
pianospelaren följande påminnelser äro
riktade, hvilka till större delen
återfinnas i A. Richters bok »Das
Klavierspiel».
En livar som undervisat i
pianospelning eller har någon erfarenhet
om hur pianostycken i allmänhet
utföras skall nog ha erfarit att
forsyndelser mot lagarna för tempot äro
mycket vanliga. Stora friheter tagas
i detta hänseende synnerligast af dem,
hvilka i afseende på musikalisk smak
och bildning icke stå synnerligen högt.
Stycken, eller delar af sådana, som
skola tagas långsamt spelas fort, och
tvärtom, ritardandon och accelerandon
användas alldeles omotiveradt och
oriktigt o. s. v. Särdeles ofta finner man
att i en takt de sista tonerna
påskyndas och detta regelmessigt takt efter
takt, såsom om man hade riktig
brådska att komina öfver från en sådan
till en följande.
Den rättighet man eger i mer
eller mindre grad att göra
modifikationer i tempot betingas af ett styckes
innehåll och karaktär. Många stycken
medgifva tempo rubato i hög grad,
andra åter i mindre eller alls icke.
Till de första kunna med undantag af
marscher, räknas alla rytmiskt
karaktäriserade stycken, d. v. s. så vida
de tjäna verkliga konständamål och ej
t. ex. tillhöra dansmusiken, då de
naturligtvis ej kunna spelas nog strängt
i takt. Chopins valser och i
synnerhet hans mazurkor och polonäser tåla
i detta hänseende snarare för mycket
än för litet; de flesta af dessa saker
skulle, spelade i sträng takt, förlora
sin poetiska och tjusande verkan.
Dock får rytmen genom tempo rubato
aldrig vanställas, ty då ha gränserna
för det tillåtna öfverskridits. Sålunda
skola dessa gränser alltid vara
beroende af den individuella förmåga i
fråga om rytmiska förhållanden, alltså
af sinnet för rytmen i allmänhet och
äfven i ej ringa grad af fingrarnas
utbildning.
Men äfven sådana tonstycken, för
hvilka visserligen en bekant rytm, t. ex.
valsens, icke ligger till grund, sådana
alltså, hvilka ej äro egentligen
rytmiskt karaktäriserade, men dock ega
rytmisk enhet, och bland dessa
återigen särskildt de som ha en likmässig
rytmisk bildning, d. v. s. där rörelsen
från början till slut hålles i samma
notvärden, t. ex. åttondelar eller
sextondelar — äfven sådana stycken
kunna stundom mycket väl tåla vid
tempo rubato. Är med figurationen
en kantilena förbunden, såsom i Ass
dur-etuden, op. 25, af Chopin, så är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
