Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det klart, att föredraget i första
rummet måste taga hänsyn till denna, det
lägre sålunda vika för det liögre. De
modifikationer skola således göras,
hvilka vore på sin plats om vi hade
att föredraga melodien ensam, afklädd
alla figurverkets, hvarvid åter själfva
rörelsen måste ha inflytande på
modifikationen. Afven då skall en sådan
hänsyn iakttagas, när den egentliga
kantUenan visserligen saknas, men
genom hela figurationen löper en
melodisk tråd, t. ex. i hufvudsatsen hos
Chopins Ass dur-Impromptu.
Yårt öra är nu en gång så
beskaf-fadt, att en maskinmässig
regelbundenhet i längden är odräglig; det finns
ej många musikaliskt anlagda
människor, som finna behag i den musik,
som ett orkestrion frambringar.
Däremot bör i konstverk, som ha att
förete mångsidig rytmisk bildning,
exempelvis i de flesta klassiska
sonatsatserna, tempo rubato mycket
inskränkas. Omväxling bjudes oss här
redan genom rytmen; modifieera vi nu
äfven tidsmåttet, så gå vi för långt.
Ett öfverdrifvet ritardando eller
accelerando skall i ett rytmiskt likmässigt
konstrueradt stycke på sin höjd såra
smaken, sällan konformiteten, men i
ett rytmiskt olikartadt konstrueradt
stycke mestadels bådadera. Strängt
efter metronomen kan likväl intet som
eger betydenhet af konstverk
föredragas utan att lida däraf. Fuga-stilen
tål minst tempo rubato, om vi bortse
från det öfliga ritardandot vid slutet
eller i någon särskild del. Dock
förekomma hos J. S. Bach ställen, där
dess framträdande är af betydenhet.
Jämförelsevis ringa plats finnes på
det hela för rubato i Haydns, Mozarts
och Beethovens verk. Det för
rubato-spelet så passande guppandet på en
enda rytm, sådant man finner hos
Mendelssohn och särskildt hos
Schumann, var då icke brukligt.
Klassicismens anda tål ej heller i och för
sig någon öfverdrifven användning af
rubatot. Särskildt gäller detta om
Beethoven, hvars kraftiga, allvarliga
natur var fjärran från alla
musikaliska känslouttryck, som hade karaktär
äf ytterligheter. Om det naturliga
rubatot i kadenser och i recitativ är här
icke fråga. Under det Beethoven
visserligen ställer höga fordringar på kritiken,
men denna alltid hos honom är den
konstnärliga idén underordnad, förlänar
Weber åt densamma virtuositetens
glans, åt spelet bravour, åt föredraget
subjektivitet. Han var sålunda
otvifvel-aktigt den förste virtuos i modern
mening. Hvad nu sagts om Weber
gäller mer eller mindre om nästan
alla pianokomponister efter honom, så
om Hummel, Field, Thalberg, Chopin,
Liszt o. a. Hvad Chopin beträffar, så
tål han vid det allra mesta, såsom
förut är sagdt: han utgör sålunda en
motsats till klassikerna.
Det återstår oss att säga något om
uthållandet af fermaterna. Dessa äro
hvilopunkter, hvilka afbryta den
melodiska strömmen för att lämna tanke
och känsla hvila och tid att bereda
sig på det kommande. Stå de vid
slutet af ett styckes afdelning eller vid
särskilda delar däraf, och bilda de
öf-vergången till något alldeles nytt eller
ock inledas på ett verksamt sätt
medels crescendo eller decrescendo,
accelerando eller ritardando, så kunna de
uthållas betydligt länge. Tjäna de åter
endast till att åtskilja särskilda takter,
motiv eller mindre satsbildningar få
de ej hållas länge ut. Följa flere
fermater efter hvarandra, är det
vanligen endast den sista, som har längre
tidsutdräkt.
–––––
FÖLJETONG.
Piccinis debut som
komponist.
Nicolo Piccini, den berömde och
produktive operakomponisten, Glucks
rival i Paris, föddes i Bari, i
konungariket Neapel år 1728 och slutade sina
dagar i Paris för snart hundra år
sedan, d. 7 maj 1800. Af fadern, som
själf var musiker, fick han tillstånd
att egna sig åt musiken och sändes
1742 till konservatoriet Sant’
Ono-frio i Neapel, hvilket då hade den
beryktade tonsättaren Leo till
föreståndare.
Den unge Nicolo öfverlämnades först
åt en underlärare, men den stela
slentrian, som härskade i dennes
undervisningsmetod behagade ej den liflige
gossen och gjorde honom musikstudiet
plågsamt. Efter några månader tog
lian sig friheten att göra några
invändningar beträffande sin lärares
sätt att undervisa, men dessa blefvo
ej på höfligaste sätt besvarade. Denna
behandling förtröt honom så mycket,
att han beslöt att därefter på egen
hand, utan vidare hjälp, fortsätta
musikstudiet. Utan annan ledare än
sitt genie började han att komponera
psalmer, oratorier och operaarier,
hvar-igenom han ådrog sig dels beundran,
dels afund af sina kamrater vid
konservatoriet. Slutligen vågade han sig
på att skrifva ihop en hel messa. En
af konservatorielärarne, som fått se
densamma och till och med proberat
den, ansåg sig skyldig att tala med
Leo om arbetet.
Några dagar därefter kallade Leo
till sig den unge Piccini. Denne blef
helt förskräckt, men han måste
hörsamma kallelsen.
»Ni har komponerat en messa?»
yttrade Leo i kall, nästan sträng ton.
»Ja signor!»
»Visa mig ert partitur!»
»Signor!»
»Visa mig det, säger jag!»
Piccini gick med tungt hjärta bort
att hemta partituret. Leo genomsåg
det uppmärksamt, ett leende öfverfor
hans ansigte och slutligen ringde han
i klockan, hvarmed konservatoriets
elever kallades tillsamman. På denna
signal inställde sig snart sångare och
instrumentalister. Stämmorna
utdelades; man väntade att Leo skulle
dirigera. Men nu vände sig denne med
en allvarsam min till Piccini,
tillsägande honom att intaga hans plats
och räckte honom taktpinnen eller den
notrulle, hvaraf man betjänade sig för
att slå takten.
Ny förlägenhet, ny ängslan för den
unge komponisten, som i detta
ögonblick önskade att han aldrig skrifvit
en not. Slutligen tog han mod till
sig och började med darrande hand
markera takten. Snart fördjupade han
sig i sitt verk och glömde allt
omkring sig, hvarken gifvande akt på
Leo eller på de andra talrika åhörarne.
Helt och hållet inne i sin musik ledde
han dess utförande med en eld, en
liflighet och säkerhet, som bragte alla
de närvarande i förvåning och
tillskyndade honom de största loford.
Leo ensam teg. »Jag förlåter er
för denna gång», sade han slutligen;
»men om ni än en gång faller på en
sådan idé, så skall jag hålla efter er
på ett sätt, så att ni aldrig i hela ert
lif skall glömma det. Hvad nu! Att
på det sättet missbruka en så härlig
gåfva af naturen! I stället för att
studera konstens elementer
öfverläm-nar ni er åt alla saltomortaler af er
inbillningskraft, och sedan ni nu
lyckats att genom hopande på hvarandra
af en mängd oordnade och omogna
idéer skrifva ihop någonting som ni
behagar kalla ert partitur, så tror ni
er ha förfärdigat ett mästerstycke!»
Skamflat och djupt sårad, berättade
nu den unge Piccini, för att urskulda
sig, livad som gjort honom studierna
så förhatliga, nämligen hans lärares
okunnighet och den behandling han
rönt af honom. Denna förklaring
blidkade den stränge Leo, som nu
hjärtligt omfamnade honom och befallde
honom att livarje morgon infinna sig
på hans egna lektioner.
––-
Musikpressen.
Hos Elkan & Schildknechts förlag
har utkommit:
För en röst med piano:
AlfvéN, HcgO: Trenne lyriska stämnin-
gar, ord af Ellen Lundberg. 1. Svarta rosor,
»Tristi arnori» (ass eller cess-fiss); 2.
Som-mardofter (d-iiss). Op. 8. Pris 2 kronor.
På Abr. Lundquists (G. Abr:son
Lundquists) förlag har utkommit:
För piano, 2 händer:
We.idi.ing, Henning K.: Schottish-Pas de
quatre. Pris 75 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
