Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och såsom konstverk står »Euryanthe»
högre än »Friskytten», hvars
popularitet blef öfvervägande. »Euryanthe»
blef emellertid vid första uppförandet
i Wien (okt. 1823) väl emottagen, men
för den härskande Rossinikulten snart
lagd å sido. I Berlin, där operan
först gafs 1825, slog den djupare
rötter. Hvad de särskilda numren,
instrumentering och personernas
karak-täristik beträffar, har »Euryanthe»
inverkat på och gifvit riktning åt den
efterföljande konstnärsgenerationen (R.
Wagners »Lohengrin»), Denna opera
är i själfva verket det första tyska
musikdramat. Samma mästerliga
ka-raktäristik, som Weber utvecklar i de
båda nämnda operorna, finna vi då
han tecknar elfvor och hafsnymfer i
sin sista opera »Oberon» (först
uppförd i London 12 april 1826).
Robert Schumann (1810—1856) rönte
samma öde som Weber att se sin
geniala opera »Genoveva» (1848) falla
på en dålig text. Gent emot Weber
måste Louis Spohr (1784—1859)
draga det kortare strået, såsom
mindre begåfvad för dramatisk musik.
Hans förnämsta verk »Jessonda» (1823)
synes på väg att försvinna från
scenen. Konradin Kreutzers (1780 —
1849) operor tyckas göra detsamma,
om än hans »Nattlägret i Granada»
(Wien 1834) och äfven »Slösaren»,
(båda gifna i Stockholm) någon gång
ännu uppföras. Större lifskraft har
Heinr. Marschner (1796—1861)
ingjutit i sina operor »Templer und
Jüdin» (1829) och »Hans Heiling»
(1833), den mest populära af hans
inånga operor och som har ett
konsthistoriskt intresse såsom inverkande
på uppkomsten af Wagners
»Flygande Holländaren». Det ohyggliga
ämnet iMarschners »Vampyren» (1828)
hindrar denna operas utbredning.
Marschner blef för öfrigt undanträngd
af Weber, Meyerbeer, italienarne och
Wagner.
I motsats till romantikerna,
hvil-ka alltid mer eller mindre fördjupa
sig i det fantastiska och i
ämnen som sakna lifsrealitet ställde
Gust. A Ib. Lortzing (1801 —1857)
operan åter på verklighetens grund, där
han kände sig säkrast. Hans »Un- |
dine» är ej heller, trots mycket vac- j
kert i den, att räkna bland hans bästa
operor. Däremot blef han mästare i
den realistiskt-komiska operan. Från
ungdomen förtrogen med
scentekniken, sångare och diktare i en person,
förstod han att skri fva för scenen.
I hans operor finnes ingenting sökt,
allt är naturligt och enkelt. Ett
kraftigt dramr.tiskt lif paradt med
kärnfrisk humor pulserar i dem.
Melodiken är populär, hjärtvinnande,
instrumentationen ändamålsenlig och
smakfull. Hans operor »Die beiden
Schützen», »Czar und Zinimerniann»
(båda 1837), »Der Wildschütz» (1842,
kanske den bästa), »Der Waffen-
schmied» (1846) äro ännu icke
föråldrade. Den närvarande bristen på
tyska komiska operor har gjort att
man i Tyskland på senaste tid äfven
upptagit hans operor »Regina» och
»Opernprobe» med rätt god framgång.
År 1849 framträder Otto Nicolai
(1810 —1849) med »Die lustigen
Weiber von Windsor», hvarmed han först
beträdde den tyska operans område,
sedan han förut seglat i italienarnes
farvatten. Likasom Nicolai rönte in- ,
flytande af dessa, inspirerades Friedr.
von Flotow (1812—1883) af
fransmännen. Bland hans omkr. 30
operor är »Martha* (1847) mest
populär, men äfven »Allessandro Stradella
(1844) håller sig ännu uppe.
I de första operorna af Richard
Wagner, »Die Feen» (1833), »Das
Liebesverbot» (1836) och »Rienzi»
framträder franskt och italienskt
inflytande.
Från och med »Den flygande
Holländaren» (1843) blifver Wagner en
helt annan. Redan i denna opera är
schemat för den italiensk-franska
operan, indelning i särskilda nummer,
uppgifven, framför allt saknas de hit- j
tills som oumbärliga ansedda arierna. ;
Härefter börjar man tala om ett Wag- ’
nerparti. Utan att bry sig om det
motstånd nyssnämnda opera fann,
skapade Wagner vidare i samma väg j
»Tannhäuser» (1845) och »Lohengrin»
(fullb. 1847; först uppförd i Weimar
1850 genom Liszt). De följande
verken: »Tristan och Isolde» (komp.
1857—59, uppf. 1865), »Die
Meistersinger von Nürnberg» (började
komponeras våren 1862, först uppf. 1868),
»Der Ring des Nibelungen», en cykel
innefattande förspelet »Rheingold» samt
trilogien »Valkyrian», »Siegfried» och
Götterdämmerung» (prosautkast
därtill 1848, fullbordande 1874, första
uppförande 13—30 aug. 1876 å
Wagner-teatern i Bayreuth), »Parsifal» (1877
—82. Först uppförd 26 juli 1882 i
Bayreuth) — höra till mästaren sista
skapelseperiod, under hvilken han
utförde operans omgestaltning till
»musikdrama*. Att närmare utveckla denna
är här ej platsen. I korthet må
endast påpekas, att hans reformation
gick ut på att afskaffa handlingen
störande arier och solonummer i operan,
att införa temabildning (dithörande
s. k. »ledmotiv») i orkestern, som
blir ledare af den oändliga melodien,
hvarjämte han utvecklar en förr okänd
rikedom af uttrycksmedel, under det
dramats hjältar (ur den tyska sagan)
recitativiskt deklamera dikten.
AttWag-gners operor renande inverkat på
publikens smak är onekligt. Som mygg
till ljuset drager sig mängden af ope- j
rakomponister i nutiden till Wagner j
och hans stil, men få af dem ha
åstadkommit något af bestående värde. Af
de sista 30 årens många operor har
knappt ett haft dussin hållit sig uppe
på repertoaren. Oftast är textenskulden
därtill. Till sådana från repertoaren
bortfallna operor höra: A. Rubinstein:
»Feramors» (1863), »Die Maccabäer»
(1870), »Der Dämon» (1875— i
Ryssland likväl fortlefvande), »Nero» (1879);
Rhcinthaler: »Kätchen von Heilbronn»
(1881); H. Ho fm ann: »Armin» (1872),
»Aennchen vonTharau» (1878), »Donna
Diana» (1886); Abert: »Astorga» och
»Ekkehard»; Bruch: »Hermione»;
samtliga W. Tauberts; B. Scholtz:
»Golo», »Der Trompeter von
Säkkin-gen», C. Grammann: »Melusine»,
»Thusnelda», von Holstein: »Der
Haideschacht»; Rheinberger: »Die 7
Raben», .Job. Strauss: »Ritter Pazmann»
m. fl. Däremot ha flere operor af
mindre konstvärde vunnit popularitet
genom sina textböcker såsom Nesslers
»Trompeter von Säkkingen» (1884)
och »Rattenfänger (1879).
Efter Lortzing och Nicolai äro
speloperor och den komiska operan
tun-sådda,1 ett dåligt tecken för
produkti-vititen hos nutidens musiker! Ett par
verk på detta område, som visat större
lifskraft, äro Götz: »Der
wiederspän-stigen Zähmung» (1874) och J. Brüll:
»Goldenes Kreutz» (1875). I brist på
operor af detta slag har på tyska
hof-teatrar upptagits under senare tid
operetter af Joh.Strauss(»Fledermaus»,
»Zigeunerbaron», »Waldmeister»). En
verklig framgång har åtföljt den till
Wagner sig slutande operan af
Rez-nicek: »Donna Diana» (1894) och C.
Goldmarks »Heimchen am Heerde»
(1896), en opera som fått stor
spridning under det att hans stora opera
»Die Königinn von Saba» (1875) blir
mera sällsynt. Likasom i denna gör
sig i Kretschmers »Die Folkunger»
Meyerbeers och den äldre Wagners
inflytande märkbart.
En »Wagnerskola» hade emellertid
bildat sig, till hvilken kunna räknas P.
Cornelius: »Der »Cid» (1865), Kienzl:
»Evangelimann» (1895), »DonQuixote ;
Weingartner: »Sakuntala», »Malawika»,
»Genesius» ,Rich. Strauss:»Guntram»;
Schillings: »Ingewelde», »Der
Pfei-fertag»; Hans Sommer: »Loreley»;
Cyrill Kistler: »Kunihild»; Eugen
d Albert: »Ghismonda», »Der Rubin» ;
R. Becker: »Franeulob», »Ratbold»,
Rufer: »Merlin», »Ingo»; etc.
Tyngdpunkten hos nästan alla dessa operor
ligger uti den virtuosmessiga
behandlingen af orkestern; dock har ingen
af dem fått fast fot på scenen. En
stark dragningskraft utöfvar däremot
E. Humperdineks »Hänsel und
Gretel» (1894) genom denna sagooperas
oförvanskliga text och den
konstnärliga musiken med de talangfullt
inströdda barnsångerna. Säkert skall
detta verk hålla sig längre uppe än
Bungerts musikdramer (»Odyssevs»
etc.), för livilka man talar om att
bygga ett eget festspelhus såsom i
Bayreuth. Ett eget tidens tecken är
att Siegfried Wagner, den store
Richards son, med sin opera »Bärenhäu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
