Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter» öfvergifvit faderns väg och vändt
sig till den äldre operaformen.
En märklig företeelse är på senare
år enakts-operans genre efter
mönstret och framgången af »Cavalleria»
och »Pagliacci».
Till slut må kastas en blick på den
tyska operetten. Wien är främsta
platsen för denna tvifvelaktiga konstgenre.
Fram von Suppé (1820—1895) är
härolden för denna från Frankrike
importerade genre. Han skref att
börja med kammarmusik och andliga
saker men vände sig sedan till
operetten. Bland hans många arbeten af
detta slag äro allbekanta »Tio flickor
och ingen man» (1862), »Den sköna
Galathea» (1865), Fatinitza» och
»Boccaccio» etc. Johann Strams (1825—
1899) ställde operetten på något högre
nivå, grundande den på
»Wiener-val-sen». Denna vals var en skapelse af
Lanner (1802—48) och Strauss d. ä.
(fadern, 1804 —1849) och utmärkte
sig för fängslande melodi och rytm
samt instrumentering, företräden som
äfven tillkommo de Strauss’ska
operetterna, främst af dem »Läderlappen»
(1874), »Det lustiga kriget» (1881),
»och Zigenarbaron» (1885). Närmast
Strauss bland dessa wienare står Carl
Millöcker (f. 1842) med sin bästa
operett »Tiggarstudenten» (1882); andra
bekanta verk af honom äro* Gasparone»,
»Bellevilles mö» och »Stackars
Jonathan» m. fl. Äfven Rieh. Genée (1823
—95) må här nämnas, mest känd
genom den i Wien 1876 först
uppförda operetten »Sjökadetten».
––-*––
FÖLJETONG.
Musikaliska äfventyr i
Böhmen.
Af Hector Jierlioz.
Redan hade jag rest vida omkring
i Tyskland, då jag fick det infallet att
äfven besöka Böhmen. Flere, som det
syntes, väl underrättade personer,
af-rådde mig därifrån. »Gå icke till
Prag», hette det, »det är en pedantisk
ort, där man endast värderar de
dödas arbeten. Böhmarne äro
visserligen goda musici, men på
skolmästare-sätt; allt nytt finna de afskyvärdt,
och svårligen skulle ni där blifva
synnerligen väl emottagen.»
Jag hade sålunda redan afstått från
denna resa, då i Wien en
Pragertid-ning föll mig i händerna, som bland
annat innehöll tre artiklar om min
ouvertyr till Kung Lear. Jag lät
öf-versätta dem och fann just motsatsen
af pedanteri och ond vilja. Jag skref
genast till författaren, d:r Ambros,
tackade honom och meddelade honom
mina betänkligheter angående besöket
i Böhmen. Hans svar skingrade re-
sten af molnen, och sålunda afreste j
jag till Prag.
Omkring en tredjedel af vägen var
tillryggalagd, då trängen, hvarpå jag
i befann mig, stötte på ett hinder: en j
öfversvämning hade bortryckt
viadukten, en sträcka af banan stod under
vatten, och sålunda fingo vi i åkdon
i göra en omväg af fem timmar, för att
komma till den farbara järnbanan. |
j Mig tilldelade ödet en eländig
bondkärra, och rådbråkad och förfrusen
anlände jag till stationen. Under det
jag värmde mig, inträdde i. rummet
en af dessa vandrande harpspelare,
som så ofta påträffas i södra Tysk- |
land — personer, hvars talang ofta
står långt öfver deras anspråkslösa
ställning. Han tog plats midt emot
mig i ett hörn, betraktade mig
uppmärksamt några ögonblick, stämde sin
harpa och anslog, såsom ett slags
pre-i ludium, flere gånger helt sakta de
] första takterna af mitt scherzo ur
Feen Mab (Romeo och Julia); därpå
betraktade han mig åter och gnolade
den lilla musikaliska teckningen. Jag
höll det i början för en tillfällighet,
och för att öfvertyga mig, gnolade jag
de följande takterna, hvarpå han, till
min stora förvåning, alldeles riktigt
j återgaf det öfriga af perioden.
Leende betraktade vi hvarandra. t>Dove
avete sentito questo pezzo?• frågade
jag honom, ty i länder, hvars språk
jag ej förstår, börjar jag vanligtvis
med italienskan, det enda främmande
idiom, livaraf jag lärt några ord. Men
mannen svarade på franska: »jag
för-j står ej italienska, min herre.»
»Aha, ni talar franska! Jag
frågade er, hvar ni hört detta stycke.»
»I Wien, på en af edra konserter.»
»Ni känner mig således?»
»Åja, rätt väl.»
»Och hvilken händelse förde er på
den konserten?»
»I kaffehuset, där jag spelade, åhör- }
de jag en afton en häftig strid
angående er musik. I synnerhet var det
fråga om symfonien »Romeo och
Julia», och jag fick därigenom stor lust
att höra den. Förtjänar du i dag
mer än tre floriner, tänkte jag, så
I använder du dem till en konsertbiljett
för i morgon. Jag inkasserade tre
I och en half floriner och kunde
således tillfredsställa min nyfikenhet.»
»Och scherzot har ni bibehållit i
minnet?»
»Jag minnes endast den första
hälften och de sista takterna; det öfriga
kunde jag ej återkalla i minnet.»
»Säg mig uppriktigt: livad intryck
gjorde det på er?»
»Åh, ett högst eget! Jag skrattade,
skrattade mot min vilja och rätt
hjärt-| ligt. Jag hade aldrig trott att dessa
instrumenter, dem jag kände, kunde
frambringa sådana toner, eller att en
i orkester af hundra man förmådde
göra sådana små täcka luftsprång.
’ Jag var i den största spänning och
skrattade allt jämt. Vid de sista
takterna, då violinerna spritta uppåt som
en pil, utbrast jag i ett så hjärtligt
skratt, att en af de närstående ville
köra ut mig: han trodde, att jag dref
gäck med er musik. Det var visst
inte förhållandet, men jag förmådde
ej motstå intrycket.»
»Ni har i sanning ett eget sätt att
uppfatta musik; jag önskade väl veta
huru ni tillegnat er det. Då ni talar
franska så väl, och trängen till Prag
ej afgår förr än om två timmar, så
får ni berätta mig det; vi frukostera
därvid.»
»Det är en ganska enkel och föga
märkvärdig historia; men vill ni höra
den, så står den till er tjänst.»
Vi satte oss till bords, begärde det
oundvikliga rhenska vinet, drucko
några glas, och se här historien som
min gäst berättade mig, någorlunda
troget återgifven.»
»Jag är född i Steiermark. Min
far var en kringvandrande musikant,
liksom jag. Sedan han i tio år
ge-nomströfvat Frankrike och förvärfvat
en liten förmögenhet, återvände han
till sin hemort och gifte sig. Ett
år senare kom jag till världen, oeh
åtta månader efter min födelse dog
min moder. Min fader uppfostrade
mig med all omsorg; han lärde mig
franska och de båda
instrumenter han själf kunde behandla,
nämligen harpan och studsaren. Ni vet att
steirarne skjuta säkert, och sålunda
blef jag snart en god skytt. Äfven
på harpan hade jag gjort goda
framsteg, då de hastigt afbrötos på ett
besynnerligt sätt. Jag hade en
vacker röst, stark och välljudande; när
jag nu i mitt hemlands vilda skogar,
där jag gärna kringirrade, spelade på
harpan, sjöng jag tillika med full röst
och hela kraften af mina lungor. Med
förtjusning hörde jag då, huru mina
toner förlorade sig i de aflägsna
dalarna; detta lifvade mig
utomordentligt och jag improviserade både
musiken och orden därtill, än på tyska,
än på franska. Men harpan
motsvarade ej det ackompanjemang jag
önskade till dessa besynnerliga sånger:
jag måtte arpeggiera ackorderna huru
som helst, så förekom det mig alltid
småaktigt och intetsägande. En gång,
då jag vid slutet af en sång ville ha
ett starkt, genljudande ackord, grep
jag bössan instinktmässigt och afsköt
den, för att erhålla den slutexplosion,
som harpan nekade mig. För de
drömmande, långa, klagande tonerna
var instrumentet dessutom alldeles
obrukbart.
En dag, då jag improviserade mera
melankoliskt än vanligt, upphörde jag
plötsligt helt misslynt med min sång
och utsträckte mig i gräset, med
huf-vudet lutadt mot det otillräckliga
instrumentet. Efter få ögonblick tyckte
jag mig förnimma en besynnerlig,
men ljuf, hemlighetsfullt beslöjad har-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
