Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
di, Manrico i »Trubaduren», Hertigen
i »Rigoletto», Othello, Faust, Joseph,
Florestan i »Fidelio», Eleasar, Assad,
Octavio i »Don Juan», titelrolen i
Massenets »Werther», Samson,
Ed-gardo, Ernani etc. etc.
Före hr Anthes’ uppträdande i
»Carmen» d. 6 d:s hade han tillfälle att
samma dag låta höra sig på en i kgl.
operans stora foyer af teaterchefen,
kammarherre Burén, anordnad
musikalisk matiné, som bevistades af
konungen och kronprinsen jämte
inbjudna medlemmar af diplomatiska
kåren och statsrådet med fruar,
medlemmar af hofstaterna m. fl. Å denna
matiné utförde hr Anthes Wagners
»Träume», Schuberts »Du bist die
Ruh» och Rubinsteins »Geld rollt mir
zu Füssen».
Vi emotse med stort intresse den
främmande konstnärens fortsatta
gästspel och äro kgl. teaterstyrelsen
tacksamma för det nu mera hos oss
sällsynta tillfället att ha fått göra
bekantskap med en utländsk lyrisk
artist, så framstående som hr Anthes.
Mästersångarne i
Nürnberg.
Ur »Musikaliska kåserier» af Andreas
Hallen *).
Redan 1845 efter fullbordandet af
»Tannhäuser» gjorde Wagner ett
utkast till »Mästersångarne».
Wagner uppsköt emellertid
fullbordandet af sin skizz till 1862 och
an-gifver själf såsom orsak härtill, att
grundtonen i denna första skizz var
alltför ironisk.
En viktig orsak till att han dock
sedan åter upptog sin första plan var
icke minst det nationella, folkliga
ämnet, ty som bekant har Wagner alltid
haft en stor förkärlek för den tyska
folkdikten och folksägnerna.
Under 12:te och 13:de
århundradena var det hufvudsakligen vid de
tyska furstehofven diktkonsten växte
och frodades. Under det följande
århundradet inträdde ett djupt förfall,
hvartill orsakerna voro mångahanda.
En af de viktigaste orsakerna härtill
var bekantskapen med den gamla
grekiska och romerska litteraturen, som
hade nyhetens behag och blef så
allmän, att man med ett visst förakt
såg ned på allt inhemskt. Man
förlorade så småningom all känsla för
det nationelt tyska, och den s. k.
konstpoesien skrefs på latinska
språket. Därigenom uppstod en skarp
skillnad mellan konstpoesi och folk-
*) Med anledning af »Mästersångarnes»
återupptagande på kgl. teatern taga vi oss
friheten meddela följande nr »Musikaliska
kåserier» af Andr. Hallén. (Chelius’förlag, 1894-)
Red.
poesi, hvilken splittring i ganska
väsentlig mån påskyndade skaldekonstens
förfall i Tyskland. Hofven samt
rid-derskapet och adeln vände sig från
poesien, som råkade i händerna på
> mästarne» — eller borgarne i de
större handelsstäderna — och i stället
för den gamla »Minnegesang»
uppstod således »Meistergesang». Under
det 16:e århundradet stod denna
»Meistergesang» i sitt högsta flor men
urartade småningom till en olidlig
rim-smidarkonst.
Litteraturhistorien vet tillräckligt
att berätta om »mästersångarskråets»
underliga ordningsregler, som voro
sammanfattade och upptecknade på en
tafla eller »Tabulatur», hvilket namn
ännu i dag fortlefver i Tyskland,
såsom inbegrepp af all öfverdrifven
formalism, i talesättet: »da geht’s ganz
nach der Tabulatur.»
Hans Sachs var utan tvifvel det
16 århundradets mest populäre skald
i Tyskland, liksom han jämväl utgör
den bäste och mest sympatiske
representanten för det gamla
mästersån-garskrået.
Han föddes 1494 och dog 1576.
Ehuru skomakare till yrket var han
en af sin tids mest bildade män och
hans beläsenhet sträckte sig öfver
allt, som då för tiden fanns tryckt
på tyska språket. Hans produktivitet
var enorm och man räknar antalet af j
hans dikter till öfver 5,000. För
reformationen blef han en högst
betydande medhjälpare, och med en af
hans mer bekanta dikter: »Die
Wit-tenbergisebe Nachtigall, die man jetz
höret überall» helsade han Luthers
uppträdande. Under de följande
århundradena råkade han i glömska och
man bespottade till och med
skomakarepoetens rimsmiderier.
Som förut nämnts, gjorde Wagner
1845 utkast till »Mästersångarne»,
som likväl fick hvila till 1862, då det
ånyo upptogs och fulländades. År
1868 uppfördes verket f. f. g. under
Biilows ledning och under Wagners
öfverinseende i München, har därefter
gått öfver alla Tysklands och
Österrikes förnämsta scener och har äfven
äntligen hunnit upp till oss i norden
samt är sedan 1887, bekant både i |
Köpenhamn och Stockholm.
Redan vid verkets första uppförande
i München 1868 uppstod en skarp
meningstrid i pressen, som icke blott ]
rörde sig om verkets form utan
äfven om dess innehåll, hvilket senare
stämplades som ytterst tendentiöst.
Äfven hos oss har man velat göra
operan till »ett tendensdrama af
renaste vatten». Innan vi bemöta detta
påstående, vilja vi i största korthet
omnämna själfva operadiktens
innehåll, hvad det sceniska beträffar.
Wagners dikt är ganska omfattande,
och i originalupplagan af hans
samlade skrifter (7:de bandet) upptager
den icke mindre än 364 sidor 8:o.
Första akten, som försiggår i
Cha-tharina-kyrkan i Nürnberg, gifver oss
en bild af de gamle mästarnes
sedvanor vid deras sammankomster,
deras underliga ordningsregler och
formalism i all sin pedantiska torrhet.
Den unge riddaren Walther von
Stol-zing representerar däremot den fria
fantasien och det skapande geniet i sin
ursprunglighet och ungdomsfriskhet.
Hans Sachs är förmedlaren mellan båda
dessa ytterligheter. Den unge stolte
riddaren vill emellertid, för att vinna den
rike guldsmeden Pogners dotter Eva till
brud, inträda i mästersångarskrået
och sjunger som profsång en
vårvisa, hvilken är mot skråets regler
(tabulaturen), hvarför han förkastas
af mästarne, men vinner Hans Sachs
varma bifall. Walther har därmed
fallit igenom.
Andra akten föreställer en gata i
Nürnberg med Sachs’ och Pogners
bostäder belägna midt emot
hvarandra i förgrunden af scenen. De båda »
älskande, Walther och Eva, mötas
och besluta att fly. Hans Sachs har
lyssnat till deras samtal, och som han
intresserar sig för båda, beslutar han
att omintetgöra deras öfverilade
beslut. Beckmesser, den narraktige
stads-skrifvaren, märkare i skrået och
formalismens dumme representant per
excellence, håller en serenad för Evas
fönster i hopp att därmed röra
hennes hjärta. Sachs börjar äfven att
sjunga en visa för att öfverrösta
honom, och grannarne, uppväckta af detta
oväsen, rusa ned på gatan, råka i
strid med hvarandra och det vildaste
tumult uppstår. Nattväktarens rop
gör slut på striden.
Tredje aktens första tablå är
särdeles vacker och föreställer en
rums-dekoration, Hans Sachs’ verkstad och
arbetsrum, i medeltidsstil. Den unge
riddaren undervisas nu af Sachs i
konstens regler och diktar den
prissång, med hvilken han sedan vid
midsommarfesten, som firas på en
ängs-plats utanför Nürnberg — den tredje
aktens andra tablå — vinner Evas
hand och mästerpriset. Slutet af
operan, en apotheos öfver Hans Sachs,
är en mångstämmig hyllningssång,
buren på en mäktig koralmelodi, starkt
påminnande om de gamla
reforma-tionssångerna från Luthers tid. Detta
är i korthet handlingens innehåll. Vi
hafva förut omnämnt, att man sökt
stämpla denna dikt såsom ett
tendensdrama. Walther von Stolzing
skulle föreställa Wagner själf,
mäster-skrået däremot den äldre skolans
inom den trängsta ram inrymda
former, Wagners afundsjuka kolleger,
samt slutligen en dum och
fördomsfull, mot allt nytt stretande kritik.
Men Hans Sachs’ nobelt tecknade
figur teg man alldeles ihjäl, då hans
omnämnande kunde synas olämpligt
för partiståndpunkten.
Hufvudsumman af detta slags be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
