Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visföring är, att Wagner skrifvit
»Mästersångarne» för att framhålla sin
egen storhet gentemot hans
föregångares litenhet. Mirabeaus’s ord om
Robespierre: »Den där kommer att
gå långt, ty han tror på hvartenda
ord han säger» har man icke utan
skäl velat tillämpa på Wagner, och
en sådan själf för tröstan är ju ock j
ofta geniets bästa hjälp. Wagner har
likväl aldrig, hvarken i tal eller skrift,
med minsta ringaktning omnämnt
hvarken de stora mästarne eller någon af
sina samtida, så vida de menat ärligt
och allvarligt med konsten.
Med Wagners död för flera år
sedan tystnade förtalet något, och
ehuru partistriderna ännu fortfara,
bedömes hans lifsgärning nu dock
mer efter sanningens måttstock. Man
börjar därför inse, att den idé, som
symboliseras i »Mästersångarne», ej
bär omstörtningens prägel, ej betyder
någon brytning med det gamla, utan
att Wagner endast med poesiens hjälp
vill söka försvara det nyas
berättigande, men han antyder äfven, att
detta kan hafva behof af det gamlas
stöd. Hans Sachs, som ju egentligen
är diktens hufvudperson, för tydligt
nog denna förmedlingens talan, och
man behöfver knappast leta länge i
textboken för att inse, huru
grundlösa motpartiets alla påståenden varit
och fortfarande äro.
Vid operans första framträdande
för den svenska publiken i april 1887,
var öfversättningen af dikten
verkställd af Frans Hedberg. Denna är
gjord med stor omsorg och grund- j
ligt studium och är så mycket mer
ett förtjänstfullt arbete af
öfversätta-ren, som det säkerligen varit ganska
svårt att försvenska en hel del af
dessa gammaltyska ord och
vändningar, h vilka knappast kunna i sin rätta
betydelse återgifvas på vårt
jämförelsevis ordfattiga språk. Utan
tvif-vel är också denna öfversättning vida
bättre än någon annan af de, som
förut verkställts af Wagners
operadikter.
Det musikaliska behandlingssättet af
dikten är i »Mästersångarne»
detsamma som i »Tristan och Isolde».
Om denna nyare forms estetiska
berättigande äro åsikterna ännu ganska
delade. Utan att blifva sina
principer otrogen har Wagner på flere
ställen i »Mästersångarne» användt en
lyrisk visform, och äfven större
ensemblesatser förekomma, där
handlingens gång fordrar sådana. Så
ligger Walthers härliga vårsång (»Börja
på! Så ropte våren i skog») till grund
för första aktens final, Beckmessers
parodistiskt löjliga serenad för andra
och Walthers prissång för tredje
aktens finaler.
Man må ställa sig på hvilken
ståndpunkt som helst, gentemot eller för
Wagner, så torde man dock ej i
sanningens intresse kunna bestrida, att
melodibildningen i alla Walthers
sånger är ovanligt skön, att
harmonierna äro både nya och välklingande
samt orkesterbehandlingen så originell
och stämningsfull, som blott Wagner
är mäktig. Att med ord söka
be-skrifva ett tondramas skönheter är
öfver hufvud taget vanskligt, och må
därför den, som intresserar sig för
det märkliga verkets många och stora
skönheter genom klaverutdraget söka
taga kännedom härom.
––^–––
Operarevy från Kongl.
Hof-operan i Dresden.
Af G. W.
Då jag nu med längre tids
mellanrum fortsätter min operarevy till
Svensk Musiktidning — får jag
samtidigt bedja dess ärade abonnenter om
öfverseende, att jag börjar med några
bemärkningsvärda representationer uti
Dresdens Königl. Operahaus från förra
århundradet. Den4:de nov. 1899 gafs
näml. Gounods »Faust» eller
»Margarethe», som den härstädes benämnes,
med till en del ny rolfördelning.
Margarethe gafs af Frau Krammer (en
ny-engagerad kraft) rätt förtjänstfullt,
dock fattades henne den poesifulla
uppfattning som man här fröjdas åt hos j
Frau Wittich, som eljes innehar
partiet. Äfven den yttre apparitionen |
egnade sig ej så, som Frau Wittiehs
härtill. — Mefistofeles innehades också
första gången af en ung amerikanare
Mr Rains. Redan hans långa, smärta,
eleganta figur verkade fördelaktigt mot
hans föregångare Mr Nebuschka. I
vokalt afseende behärskade han sitt
parti fullkomligt och hans stora, sköna,
omfångsrika basstämma var af bästa
verkan. Plastik och spel voro äfven
effektfulla — om än hans Mefistofeles
var enligt åtskilligas omdöme i
pressen något för salongsartad. Som Mr i
Rains är en i hög grad
frainåtsträf-vande konstnär, kan man vänta att
han snart fullständigt behärskar det j
tyska språket — ännu höres dock
den utländska accenten. — Herr Anthes
sjöng och spelte »Faust»
oöfverträff-ligt och skördade enormt bifall. —
Han är och förblifver publikens favorit j
och med skäl. — Nästa opera, där
någon anmärkningsvärd förändring
förekom var Halevys: »Judinnan», i
där i stället för hr Anthes ofch Frau j
Wittich, man fick nöja sig med Hr
Giesswein, som Eleazar och Frau Kram- j
mer som Recca (Rachel).
Huru aktningsvärda deras
prestationer än voro, så ledo de vid
jämförelsen med de förut nämnda. — Mr
Rains var, ehuru äfven ny i rolen,
en utmärkt Brogni, hvilket äfven kan i
sägas om Herr Brag’s »Majordomus». I
Också kommer till den l:sta premie-
ren under denna säsong näml. »Nubia»,
som gick af stapeln 9 dec. »Nubia»
opera i 3 akter af Kalbach med musik
af Georg Henschel, gafs i alla
afse-enden öfverlägset och Kongl. operans
direktion hade lagt ned största
omsorg vid instuderandet och ett stort
arbete för dess framgång, men trots
allt — blef den ingen repertoir-opera.
Skulden därtill liar nog den nyckfulla,
oberäkneliga publiken. Texten är
intressant. — Kalbach har tagit den från
en novell af Voss. — Hufvudpersonen
är målare. Att ingå i detaljerad
redogörelse, förbjuder mig utrymmet.
Komponisten, bekant som en utmärkt
koncert- och oratoriesångare (bariton) är
välbekant här i Tyskland. Sedan flere
år är han bosatt i England. Hans
opera »Nubia» bjöd på många
skönheter i musikaliskt afseende och
sär-skildt voro körerna alldeles charmanta.
Hvad som klandras var hans ofta
förekommande reminicenser från
Leon-cavallo. För att nämna något om det
yttre voro Hr Riecks dekorationer
alldeles mästerliga, särskildt var den
spanska trappan i Rom beundransvärd.
Kostymerna utmärkta. Den talrika
kören liksom baletten hänförande. Kom
så därtill att solo-partierna innehades
af de allra förnämsta konstnärerna
och att generalmusikdirektör von
Schuch dirigerade, så kan man förstå,
att premieren hade en glänsande succés.
— Rolbesättningen var följande:
Frau Wittich — Nubia, Hr Anthes
— Heinrich, Scheidemantel — Argante,
Frk. von Chavanne — Teresa, Hr
Perron — Fra Girolamo. Premieren
bevistades af båda inajestäterna.
prinsessan Friedrich-August och
Prinsessan von Anhalt. Vid andra
representationen af »Nubia» hade Hr Perron
»abgesagt», och så öfvertog
komponisten själf hans parti. Sedan dess
har operan, ledsamt nog, försvunnit fr.
repertoaren, dock — som jag hoppas,
— ej för alltid. Då jag endast kan
omnämna ett fåtal af den omväxlande
repertoirens pjeser, hvaröfver Kongl.
Ilofoperan förfogar, gör jag ett språng
till den 8:de mars, då Marschners
»Hans Heiling» gafs. I hvarje
afse-seende en mönster-representation. Hr
Perron i titelrolen, är snart sagdt däri
världsberömd. Han har där tillfälle
lysa med sitt intelligenta spel; och
hans diaboliska spel och musik är af
bästa art, — äfven var han vid
briljant röstdisposition. Drottningen gafs
af Fräulein Huhn, hvars majestätiska
gestalt samt högdramatiska spel och
sång är på sin rätta plats. Hr
Giessen, med sin vackra lyriska tenor, var
en lyckad Conrad — Frau Fröhlich som
Gertrud äfven tillfredsställande. Anna
sjöng Frau Krammer, eljes innehafves
detta parti vanligen af Fri. Nast, (den
täcka soubretten), hvilket äfven är
lämpligare. Öfriga roler, kör och
orkester voro utomordentliga. Operan
dirigeras af hofkapellmäst. Hagen. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
